Idag höll tre tyska delstater val och eftersom det fanns anledning att misstänka att Alternative für Deutschland, det närmaste man idag kommer ett större patriotiskt parti i landet, skulle skörda framgångar, passade Aftonbladet på att i förebyggande syfte skriva om partiet. AfD började som ett akademikerparti som främst var upptaget av ekonomi och frågan om medlemskap i euron, men har till slut kommit att fokusera mer på invandringen, som naturligtvis är en långt mer genomgripande ödesfråga.
I Tyskland har invandringskritiska och nationalistiska partier traditionellt varit svaga, vilket brukar förklaras med landets historia på 1930- och 1940-talen. Det är en förklaring som jag själv är något skeptisk till, för även om medier gärna gör en koppling mellan invandringskritik och nationalsocialism, så torde invandringskritiker själva knappast låta sig begränsas av en sådan. Mest framgångsrikt har Tysklands Nationaldemokratiska Parti (NPD) varit. Sedan dess grundande 1964 har partiet aldrig lyckats ta sig över förbundsdagens 5-procentsspärr, men har vid olika tillfällen erövrat mandat i delstatsparlamenten. Den främsta valframgången skördade NPD i delstaten Sachsen i landets östra del, då 9,2 procent röstade på partiet. För närvarande har NPD också en ledamot i Europaparlamentet.
Wolfgang Hansson ger inledningsvis en någorlunda vederhäftig beskrivning av AfD, även om han känner att han måste jämföra det med Sverigedemokraterna. En slutsats som sannolikt är korrekt presenteras:
"Om AfD lyckas så bra i delstatsvalen som opinionsmätningarna ger vid handen kommer det att tolkas som att många tyskar tröttnat på Merkels välkomnande inställning till flyktingar."
Vi ska komma ihåg att Tyskland under förra året tog emot en miljon asylanter, en nivå som inte ligger långt efter Sveriges sett till folkmängd. Angela Merkel blev känd för slagordet "Det klarar vi", en något lättsinnig inställning till ett sådant inflöde. Mot slutet spårar Wolfgang Hanssons artikel ur så smått:
"AfD:s framgångar är bara toppen på ett isberg av ökad extremism i Tyskland.
Varje måndag demonstrerar den anti-islamska rörelsen Pegida i Dresden. Marscher som spridit sig till andra tyska städer och där Angela Merkel utmålas som den stora skurken. Det är inte bara flyktingarna som ska bort utan även Merkel."
Det är mycket märkligt att motstånd mot en asylinvandring på denna nivå, som i sanning kan kallas för "massinvandring", alls benämns "extremism". Islam och en invandring från huvudsakligen Mellanöstern borde nästan objektivt ses som mer extrema fenomen. Textens avslutande mening raderar all eventuell tidigare seriositet:
"Tyskland är inne i en utveckling som ofrånkomligt för tankarna till landets mörka historia."
Som vanligt är alltså motstånd mot islamisering helt enkelt nationalsocialism.
På Aftonbladets "kultursida" känner sig också kommunisten Petter Larsson kallad att kommentera dagens delstatsval, vilket sker under den föga förvånande rubriken "Radikal höger på marsch". AfD må vara ett högerparti, men det är svårt att se det som särskilt radikalt, medan användandet av ordet "marsch" förstås ska få oss att associera till den historiska nationalsocialismen, som måste dras fram i dessa sammanhang, särskilt när det handlar om Tyskland. Själv tycker jag naturligtvis att det är mycket hög tid att även tyskarna reser sig och värnar om sitt land. Petter Larsson bjuder som väntat på den sedvanliga vänsteranalysen om varför människor stöder patriotiska partier:
"Ska man förstå varför, måste man börja med det politiska landskapets förändringar, som skapat ett utrymme för högerradikal mobilisering. Den första stora rörelsen kom med Gerhard Schröders röd-gröna regering, som de första åren på 2000-talet gick kraftigt till höger och i praktiken genomförde många av de reformer borgerligheten länge drömt om: sänkta pensioner, en arbetsmarknadspolitik som pressade fattiga och arbetslösa till bristningsgränsen och stora skattesänkningar."
Givetvis applicerar han exakt samma analys på alla andra länder:
"Samma fenomen kan vi se på andra håll. I Sverige accepterade socialdemokratin under 90-talet mycket av de nyliberala dogmerna, vilket följdes av de Nya Moderaternas kliv mot mitten. I Storbritannien följdes Tony Blairs högervridning av Labour av David Camerons mjuka konservatism."
Jag tror inte alls på att invandringskritiska partier skulle nå framgångar för att alla andra partier samlas i mitten. Den ena delen av den analysen handlar om att högerpartierna alltså rör sig mot vänstern och att ett tomrum då skulle uppstå, men det fungerar endast om man accepterar tanken på invandrings- och EU-kritiska partier som "högerextrema". Den andra delen, som förfäktas av personer som Petter Larsson, Anders Lindberg och många fler, är att vänstern inte förmått förklara för allmogen att striden står mellan arbetare och kapital och att de dumma "missnöjesväljarna" röstar "främlingsfientligt" för att de inte förstår att de egentligen vill ha vänsterpolitik. Via de vanliga nyckelorden "rasist" och "främlingsfientlig", redogör Petter Larsson på sitt sätt för AfD:s utveckling:
"Den mer liberalt sinnade ledningen utmanades snart öppet av de växande högerkrafter, som helt korrekt insett att ett akademiskt eurokritiskt parti aldrig skulle kunna bli lika populärt som ett folkligt, nationalistiskt och främlingsfientligt [...] Det är invandringen, ständigt invandringen, som är vägen till folkets hjärta."
Ännu en gång måste jag alltså påpeka att det beror på att det är en helt avgörande fråga som påverkar alla andra politiska områden. Att diskutera eurons för- eller nackdelar, utan att ta tag i invandringsfrågan, är inte seriöst. Lite uppgivet, och med en referens till svenska journalisters mest älskade filmklipp, konstaterar Larsson:
"Precis som Sverigedemokraterna – minns järnrörsnatten – kan Afd-politikerna säga nästan vad som helst utan att förlora stöd. Politikens normala lagar gäller inte dem."
Det beror på att vi inte, särskilt inte i Sverige, har några alternativ. Vi anser att asylinvandringen för landets överlevnad måste stoppas och då leder knappast publiceringen av en lite fånig film till att vi plötsligt ska rösta för fortsatt massinvandring.
När rösterna nu har räknats skördade AfD mycket riktigt stora framgångar. I Baden-Württemberg blev partiet tredje störst med 15 procent av rösterna, liksom i Rheinland-Pfalz med 12,4 procent. I Sachsen-Anhalt, i landets östra del, blev AfD näst största parti, med 24,3 procent. I ingen av delstaterna var det relativt nya partiet tidigare representerat.
"Tyskland är inne i en utveckling som ofrånkomligt för tankarna till landets mörka historia."
SvaraRaderaKritik mot en religionsideologi som påminner mycket starkt om nazism/fascism och den konkurrerande systerideologin kommunism för alltså Wolfgang Hanssons tankar till nazism. Det är en logisk kullerbytta som bara en kulturmarxist på en av landets mest hatiska tidningar kan göra.
Oviljan att ta emot miljontals medlemmar av denna kvinnohatande, extremt manchauvinistiska, homofoba, demokratiföraktande och våldsdyrkande religionsideologi för också Wolfgang Hanssons tankar till förföljelsen av en religiös minoritet som bodde i Tyskland i flera hundra år innan Hitler kom till makten.
Wolfgang Hanssons associationsförmåga är både underutvecklad och bisarr.