Kommunismen hyllas i SvD

Den lite fånige kulturskribenten Andres Lokko, som brukar kokettera med att känna till obskyra artister, får i dagens Svenska Dagbladet utrymme för en liten hyllning till kommunismen. Hans estniska bakgrund gör att han i viss mån är medveten om hur människor som har levt med faktisk kommunism ser på saken, men själv har han en lite mer förlåtande inställning, som man också skulle kunna kalla för naiv:

"Ordet kommunist i sig och all vokabulär som över huvud taget kan kopplas till det – egentligen hur löst som helst – förblir förbjudna. Det går visst inte att ta dem ur just den kontexten. Ord som empati, solidaritet och socialism åker därför ut med det övriga så röda badvattnet. Innebörden i dem raderas på grund av någon ogrundat traditionstyngd medskyldighet."

Att empati och solidaritet på något sätt skulle vara förbjudna, eller ens vara förbundna med kommunism, är helt enkelt inte sant. I dessa dagar är hans försvar av kommunismen intressant, eftersom det påminner om hur den offentliga debatten ser ut kring islam. Precis som vi alltid får höra att det ena och det andra inte har med islam att göra, tänker sig Andres Lokko att man kan vara kommunist utan att förhålla sig till hur kommunismen har sett ut i praktiken och vilka följder den har fått. Åtminstone en uttalad kommunist tycker om denna definition av ideologin:

Lokko deklarerar stolt att han minsann brukar bära en röd stjärna på kläderna, ungefär som en modeaccessoar i stil med historielösa ungdomars t-shirts med Che Guevara:

"När jag hälsar på mina föräldrar tar jag av den, stoppar den i fickan några timmar. När jag sätter tillbaka den är det som en påminnelse om att vara i opposition. Nej, inte mot min mamma och pappa – utan mot tidens pendel som tillåtits svänga i diametralt motsatt riktning, en riktning som föraktar empati, solidaritet och socialism. För att inte tala om klasskamp eller alla människors lika värde."

Återigen, det är inte empati eller "alla människors lika värde" som gör kommunismen problematisk, utan att den överallt där den har prövats har lett till stagnation och förföljelse. Den där röda stjärnan har använts av några av historiens och nutidens värsta diktaturer.

Åsa Linderborg på Aftonbladets redaktion
med sin röda stjärna.

Ett senare stycke berör någonting som är intressant och leder till kärnan av vad jag egentligen skulle vilja komma till:

"I en märklig liten artikel i Expressen skriver Ulf Adelsohn – efter uppståndelsen kring några intervjusvar den förre Moderatledaren och hans fru har gett i DN – hur kommunistsympatier minsann 'aldrig behöver ifrågasättas i vårt land'. Så är vi där igen: dinosaurier i gul slips som ser kommunistjävlar överallt."

Nej, han sade inte att de fanns överallt, utan menade förstås att det av någon anledning är fullt acceptabelt i vårt land att vara kommunist. En text som hyllade någon aspekt av Tredje riket, eller där skribenten berättade att han brukar bära ett hakkors på jackan, skulle aldrig ha publicerats i SvD. Däremot kan Åsa Linderborg sitta dag efter dag på Aftonbladet och hylla kommunismen, Lenin och Sovjetunionen, utan att någon kräver hennes avgång. Det anses mycket mer upprörande att Lena Adelsohn Liljeroth ibland går in på Avpixlat och jag har heller aldrig hört någon tala om till exempel Proletären som en "hatsajt". Det är också patetiskt att Lokko kallar Ulf Adelsohn för "dinosaurie", direkt efter att han har lovprisat Bernie Sanders, som är född samma år, och Londons socialistiske före detta borgmästare Ken Livingstone, som är fyra år yngre. Mest pinsamt i sammanhanget är kanske att Andres Lokko är 48 år gammal och inte bara bär den röda stjärnan, utan dessutom gömmer den för sina föräldrar.

Det är möjligt att Andres Lokko skrev sin text som någon sorts provokation mot tidningens moderata läsare och att han hoppas på en läsarstorm. Hans tolkning av vad kommunismen är och hans försvar av den ger dock intrycket att han tror på vad han skriver, vilket är mer dumt än upprörande. Vill man kalla sig kommunist, får man lov att göra det, men det skulle kännas mer seriöst om man då åtminstone förhöll sig till ideologins resultat och övergrepp, istället för att avfärda alla dess yttringar som "inte riktig kommunism". Det är också oerhört svårt att finna någon svensk kommunist som har utvandrat till ett kommunistiskt land, trots att det har funnits en mängd sådana länder. Det kanske känns käckt att gå med röd stjärna eller Che Guevara i en välmående svensk stad, men inte lika roligt att i verkligheten leva med köer och varubrist. Under 1930-talet utvandrande dock ett antal svenskar, på uppmaning av Vänsterpartiets föregångare, till "arbetarparadiset" Sovjetunionen, där flera av dem så småningom skickades till läger och avrättades.

Det är denna generösa syn på kommunismen som gör att det ansågs lite festligt när Gudrun Schyman ledde en barnkör för att framföra en hyllning till Stalin. Sången är en översättning av en sovjetisk komposition och framfördes på svenska av göteborgska "Knutna nävar" på fullt allvar på 1970-talet, tiden då även Schyman tillhörde den allra yttersta vänstern: