När en kulturman ska analysera fenomenet Trump

Vi vet att den svenska mediekåren skildrar politiska förlopp på ett märkligt sätt, inte minst i utlandet, och allra svårast har de för att förstå och beskriva amerikansk politik. De skulle kunna analysera politiska kandidaters hållningar och program, eller varför frågor som abort och vapenlagar ligger högt på dagordningen, men istället får de svenska läsarna endast veta att alla demokratiska kandidater är goda och alla republikanska galna. När Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand idag vill säga någonting om Trump, som förstås kallas för "Apokalypsens solbrända lilla maskot", visar redan inledningen denna torftiga svenska syn:

"Klockan var runt fem på morgonen och jag låg på en soffa i Majorna och såg Barack Obama hålla sitt segertal från en scen i Chicago. Zappade mellan de amerikanska tv-kanalerna och såg den euforiska stämningen, hurrande folkmassor, journalister - unga, gamla, svarta, vita, radikala och konservativa - som satt i tv-paneler med darr på rösten och fuktiga ögon. Yes we can.
Min sambo var gravid och jag messade med skakande fingrar hem till Solna och skrev något patetiskt om 'miraklet att få barn med dig i en värld av så mycket hopp'. Pinsamt i efterhand, men det var ju så det var, i november 2008."

På samma sätt som Barack Obama har beundrats i Europa och rentav fått Nobels fredspris, dels för att han är demokrat men framför allt därför att han till hälften är svart, anses till och med "Yes, we can" vara ett viktigt och innehållsrikt slagord. Är det verkligen så oerhört mycket bättre än "Make America great again"? Varför hela världen skulle känna hopp för att USA fick en president med delvis afrikansk bakgrund, är nog endast begripligt inom dagens fördummade identitetsvänster.

Jag är själv inte alldeles imponerad av Donald Trumps kampanj och uttalanden, men jag tror absolut inte att han är ointelligent eller galen. Hur han egentligen skulle agera som president är svårt att sia om, men det gäller ju även övriga kandidater och jag utgår ifrån att även han kommer att omge sig av en stab av medarbetare och rådgivare. När Jens Liljestrand däremot ska fundera kring Donald Trump, flyger epitet som "narcissistisk fascist" och vi får som vanligt höra att han skulle uppmana anhängare att misshandla demonstranter, när han snarare har uttryckt en personlig irritation över upprepade försök av andra kandidaters anhängare att störa hans möten. De förljugna beskrivningarna fortsätter:

"Men ändå är det inte därför hans namn borde vara bannlyst i svenska medier, utan för att han med all säkerhet är chanslös. Om ett år - såvida inte Hillary Clinton skulle dö, hamna i fängelse eller konvertera till islam - kommer ingen förstå hur vi kunde offra så mycket tankemöda och trycksvärta åt en låtsaspolitiker i löjlig peruk som stod och skröt om storleken på sin penis."

Den där sistnämnda aspekten var det faktiskt konkurrenten Ted Cruz som tog upp, medan Trump endast svarade att "det inte fanns något sådant problem", även om han förstås också kunde ha låtit bli att engagera sig i tramset. Att Trump skulle bära peruk, vad nu det spelar för roll, är en ren lögn som för en kulturskribent kanske är ett uttryck för konstnärlig frihet.

Så alldeles chanslös är han inte heller, om vi ska tro några av de nationella opinionsundersökningar som har gjorts i år:

Att en biträdande redaktör på Expressen tycker att den ledande republikanske kandidaten, med ovanstående opinionssiffror, ska bannlysas i svenska medier säger också något. Liljestrand ser förstås fler orosmoln, som han tycker att vi glömmer bort:

"Vi pratar inte heller om de mycket konkreta högerextrema regeringarna i Polen och Ungern, om att Marine Le Pen kan bli nästa franska president, om att Storbritannien kanske lämnar EU åt sitt öde."

Ovanstående passage, där han alltså nämner Marine Le Pen, gör att några senare rader blir särskilt pinsamma:

"Han - det är alltid en han - som ställer sig framför en hel generation av vita kränkta män - det är alltid män - som upplever sig orättvist behandlade, förbisprungna av globaliseringen, kvinnorna, minoriteterna och alla andra andra och rättar sig i ledet bakom skolgårdsmobbaren som lovar dem deras privilegier tillbaka med ränta."

Ett stycke gör att jag kommer att tänka på just Marine Le Pen, som av den kanadensiska journalisten fick höra samma resonemang:

"Inte heller ägnar vi en tanke åt vad som ska hända sen. Efter nästa finanskris, nästa spruckna lånebubbla, nästa stora terrordåd, när nästa politiker spelar på folks rädslor, fördomar, flockmentalitet och enorma frustration i en västvärld där medelklassens reallöner står stilla eller sjunker."

Hon svarade då:

"Tror ni uppriktigt att det är jag som skapar rädsla för terrorism? Eller är det de 130 döda i Bataclan?"

Medborgarna påverkas oändligt mycket mer av vad de ser i vardagen av splittring, massinvandring och terrorism, än av vad någon politiker säger. Då ska vi också komma ihåg att medierna gör vad de kan för att sopa dessa problem och framför allt de underliggande orsakerna under mattan.

I nuläget är det troligaste scenariot att Hillary Clinton slutligen blir USA:s president, men det faktum att hela det svenska etablissemanget står bakom henne, och i viss mån Bernie Sanders, gör att Donald Trump automatiskt framstår som det bättre alternativet, även för oss lite skeptiska.