SvD hyllar Alexandra Pascalidous självbild

Om Sverige hade varit ett sunt land med en intelligent debatt, hade man förvånats av att Alexandra Pascalidou får medverka i alla tänkbara sammanhang och att högertidningen Svenska Dagbladet idag tycker att det är dags för ännu en helt okritisk intervju, som i praktiken blir ett rent idolporträtt. Under rubriken "Rasismen smyger sig in i våra blodomlopp" skildras även Pascalidous uppenbart osympatiska sidor som någonting positivt och storslaget:

"Alexandra Pascalidou är inte den tystlåtna typen. Hon pratar oavbrutet på restaurangen på Söder där vi slagit oss ner längst in i ett hörn. Lyckligtvis är det mesta hon säger intressant. Blyg är inte det ord jag kommer att tänka på i första hand."

Jag har personligen aldrig talat med Pascalidou, men intrycket man får genom alla hennes medieframträdanden är just av en högljudd och arrogant person, och det skulle inte förvåna mig det minsta om hon också i verkligheten skulle visa sig vara typen som helt enkelt höjer rösten när någon annan vill skjuta in en kommentar i hennes monologer. Värt att notera är att Pascalidou heller aldrig kan låta bli att ge tillrättalagda, förljugna och förment ödmjuka kommentarer om sig själv:

"Men jag är en väldigt blyg människa även om jag kan framstå som framåt och kaxig."

Det tror jag inte ett dugg på, lika lite som jag tror på de självförhärligande kommentarer hon ska fortsätta att bjuda på under hela intervjun, som till exempel när hon kommenterar proklamationer i en tidigare en intervju om hur "hon jobbar jämt, aldrig är riktigt nöjd med det hon gjort":

"Det är likadant fortfarande oavsett hur många priser och kärleksbetygelser jag får. Jag är min hårdaste kritiker. Jag ska inte skylla på mina föräldrar men det är deras fel alltihop, haha."

Nej du, den som är sin egen hårdaste kritiker skulle inte vid upprepade tillfällen helt enkelt plagiera andras texter. Att hon får priser och "kärleksbetygelser" handlar inte om någon sorts höjd på det hon presterar, utan att hon tillhör den politiskt korrekta eliten som aldrig avkrävs någon kvalitet.

När hon blickar tillbaka på en anekdot från sin skoltid, får vi veta:

"Jag blir stolt när jag ser det här för jag ser en människa som aldrig vikit en tum trots det massiva motståndet. Det enda jag gör är att kämpa för att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter ska bli mer än vackra ord på ett papper och plötsligt upplevs det som radikalt och kontroversiellt."

Att tala om att man skulle ha mött ett "massivt motstånd", när man i själva verket snarare har lyfts fram, är oerhört förljuget, precis som påståendet att hennes poserande av någon makthavare skulle ses som "radikalt och kontroversiellt". Är man kontroversiell, enligt etablissemangets ramar, vinner man inga priser och får inga uppdrag för SR eller SVT. Tydligen ska hon en gång i tiden ha utsetts till "Sveriges sexigaste", detta var ju 20 år sedan, vilket hon som vanligt kommenterar med den där påklistrade ödmjukheten:

"Men jag var aldrig nöjd med mitt utseende. När jag såg bilderna minns jag att jag ändå bara kände mig som en liten svartskalle från förorten."

Nonsens. Jag är helt övertygad om att du fortfarande känner dig som Sveriges vackraste människa, både fysiskt och själsligt. Nu undrar ni förstås om vi inte också får lära oss någonting om rasism. Det får vi, och för perfekta antirasister som Pascalidou ingår det också att skärskåda sin egen rasism:

"Jag har levt i tron att jag som människorättsaktivist och antirasist inte själv har fördomar men upptäckte att så är det inte. Det är inte lätt att värja sig när rasismen blivit så normaliserad att den smyger sig in i våra blodomlopp. Även mina närmaste blev jätteoroliga när jag sa att jag skulle göra serien, ungefär som om jag skulle hänga med knarkkartellerna i Mexiko."

Det var ju i och för sig lite rasistiskt mot mexikaner, som om knarkkrig skulle vara vanligare där än i till exempel Schweiz. Skämt åsido, så lever vi i ett tragiskt samhälle när personer som Malena Ernman och Alexandra Pascalidou på fullt allvar anses vara "människorättsaktivister", trots att ingen av dem, så vitt jag vet, har gjort någonting konkret mot brott mot mänskliga rättigheter i världen. Av intervjun framgår att Pascalidou nu har gjort en serie om tiggande romer, och i det sammanhanget dyker faktiskt en intressant kommentar upp:

"Jag har en bild i mitt huvud från flyktingmanifestationen på Medborgarplatsen förra året. Tiggarna som brukade hänga där blev undanskuffade när vi andra skulle manifestera vår solidaritet med flyktingarna. Jag tänkte att solidariteten inte inkluderar romerna."

Nej, det beror på att ni inte är det minsta solidariska, utan enbart poserar, att ni älskar manifestationer, men föraktar reellt arbete. Vi kan ju titta på när en tiggande rom besöker Vänsterpartiets 1-maj-firande:





Föga förvånande får vi också ta del av vilket offer för rasism Pascalidou själv alltid är:

"Däremot har jag inlett Ring P1 med att läsa upp dagens första mejl där det stod ”God morgon din äckliga tiggande zigenarhora”. Det var intressant för då kom det in hundratals stödmejl, för folk har inte riktigt förstått vad det innebär att vara kvinna med utländsk bakgrund och konstigt klingande namn i offentligheten."

Det var inte särskilt trevligt skrivet, och ingenting jag stödjer, men den stora motvilja som finns mot personen Pascalidou har mindre att göra med hennes utländska bakgrund, och ännu mindre med hennes kön, än att hon helt enkelt framstår som enormt osympatisk och ständigt försöker plocka poäng på "rasism" och svenskens uselhet. För att ännu en gång pränta in hennes storslagenhet, bjuds vi på följande lilla ögonblicksbild från intervjun som givetvis äger rum på Södermalm, där ett påfrestande beteende återigen ska hyllas:

"Mitt i sin historia vänder sig Alexandra Pascalidou mot två kvinnor, som sitter bredvid oss och undrar om hon stör. 'Skriker jag?' De förnekar det och den ena kvinnan säger plötsligt att hon skrivit ett litet kärleksmeddelande till Alexandra som hon lämnar över. De kärleksbombar henne för att hon är 'helt fantastisk'.
– Gud, vad ni är gulliga! Tusen tack, säger Alexandra och konstaterar att numera är det fler och fler som hyllar henne, samtidigt som hot och hat fortsätter att strömma in."

Kanske är det trots allt positivt att etablerade medier fortsätter att lyfta sådana här individer till skyarna. Jag tror knappast att denna intervju gjorde att Pascalidous kritiker ser henne i ett mer sympatiskt ljus.