Anders Lindbergs godhet vidrör idag förorterna

Sverige får allt fler områden där både polis och räddningstjänst regelbundet attackeras, en utveckling som för övrigt var fullständigt förutsägbar. De senaste dagarna har ett par borgerliga företrädare gjort utspel kring denna fråga, där en moderat vill se utegångsförbud och en kristdemokrat föreslår gummikulor och vattenkanoner.

Som väntat ogillar Aftonbladets Anders Lindberg alla former av repressiva åtgärder, vilket han idag berättar under rubriken "Usel idé att skjuta på unga i förorten". I vanlig ordning är inga formuleringar för fåniga för att publicera:

"Kombinationen gummikulor, vattenkanoner och olika former av utegångsförbud har prövats i andra länder. Kanske turkisk eller syrisk polis kan bidra med utbildning."

Anledningen till att dessa länder har dåligt rykte är, snarare än att handla om polisens utrustning, att de är halv- respektive heldiktaturer, vilket också är skälet till att Anders Lindberg nämner just dessa och inte till exempel Tyskland, som också har vattenkanoner.

Münchenpolisens Wasserwerfer 10000.

På ett sätt är omnämnandet av Syrien inte så dumt, även om Anders Lindberg inte förstår varför. När Sverige förändras, måste också samhällets åtgärder förändras och anpassas efter landets nya invånare. Det som fungerade i 1950-talets Sverige biter inte på de etniska enklaver som våra politiker har skapat. En av det mångkulturella samhällets tragiska, men förutsägbara, negativa konsekvenser är just att statens repression måste öka i takt med befolkningens förändrade sammansättning. En person med bakgrund i en hård diktatur i Mellanöstern blir naturligtvis inte särskilt avskräckt av den polistaktik som hittills har fungerat på svenskar.

Det blir sedan dags för något av ett självmål:

"Att denna typ av högerpopulistiska utspel flyter upp till ytan visar hur långt det är mellan förortens ungdomar och borgerlighetens ideologer i Danderyd, Täby och Östermalm."

Som om avståndet inte är lika långt till tidningsredaktionerna och Anders Lindberg. Jag skulle tro att en del av dessa utanförskapsområdens invånare själva skulle vilja se hårdare tag mot kriminaliteten, vilket ju faktiskt är vad det handlar om. Detta avstånd illustreras för övrigt bäst av krönikörers och politikers vurmande för det mångkulturella samhälle som de aldrig ser i verkligheten.

Så kommer de då, ursäkterna som gärna framförs av vänsterskribenter:

"Det Alliansen borde fundera över är varför bilarna brinner och folk kastar sten i just områden med hög arbetslöshet och stor social utsatthet?"

Resonemanget utvecklas:

"Ingen föds till stenkastare eller huligan. Men i en miljö där samhället kapitulerat, få har jobb och kriminaliteten är stor blir förebilderna därefter. De som växer upp i Husby riskerar att hamna i ett permanent utanförskap, en parallell verklighet där det inte är möjligt att komma in i övriga samhället."

Arbetslöshet och social utsatthet kan aldrig vara en anledning till att kasta sten mot ambulanser eller bränna bilar. Att på detta sätt hävda det, är att förolämpa alla utsatta människor som kämpar. Även människor i "förorten" kan fullfölja sin skolgång och skaffa sig en utbildning. Det satsas dessutom en hel del på dessa områden. Självklart måste socialdemokraten Lindberg skylla situationen på Alliansen:

"Under Alliansens år vid regeringsmakten växte klassklyftorna. Under 2013 var det omfattande kravaller i Husby som även spred sig i övriga landet. I princip har inget ändrats sedan dess och de underliggande sociala problemen är fortfarande olösta. Skillnaden är att politikerna har lagt sig till med en ännu mer auktoritär retorik."

Våld och kriminalitet i etniska enklaver har ingenting att göra med huruvida vi har en vänster- eller en högerregering, även om Alliansen förstås är medskyldig till att områdena ens finns. Stenkastning och bilbränder förekommer i alla liknande områden över hela Europa, trots att regeringar och deras politik skiljer sig åt. Utvecklingen verkar alltså i högre grad bero på vem som bebor ett område, än på nivåer av skatter och välfärd.

Upplopp i en av Paris många mångkulturella förorter.

Det mest provocerande med Anders Lindbergs text är förstås att han i alla sammanhang predikar för så stor asylinvandring som möjligt. När dess konsekvenser nu blir allt värre och allt tydligare, ser han ändå till att hamna på "den goda sidan", genom att inte vilja göra det otäcka som blir nödvändigt. På samma sätt blir de som i åratal har varnat för just denna utveckling i Lindbergs värld återigen de onda, eftersom de föreslår åtgärder och vågar nämna problemets grundorsaker. Dessa liberaler och vänstermänniskor, som är för allt som är fint och mot allt som inte är det oavsett om deras hållningar står i motsatsförhållande till varandra, har alltför länge dominerat debatten. Jag väntar fortfarande på att få höra en massinvandringsförespråkare säga att denne tar ansvar för konsekvenserna och tycker att alla följder är ett rimligt pris att betala för att uppnå det mångkulturella samhället.

Det är personer som Anders Lindberg som har skapat alla utanförskapsområden och dessutom låtit sig hyllas för sin fina människosyn. Vi andra, de demoniserade, hade för länge sedan kunnat förebygga denna utveckling, men i stället blir det vi som en dag kommer att få städa upp det som "de goda" har skapat.