Avlägsnandet av Åsa Romson

Redan före dagens presskonferens spekulerades det flitigt kring de båda miljöpartistiska språkrörens framtid. Skulle båda avlägsnas, eftersom uppdragen anses vara "ett delat ansvar"? Kanske bara Åsa Romson, eftersom förtroendet för henne var särskilt lågt? Själva avsåg de absolut att stanna kvar och bjöd på var sitt håll på utspel och debattartiklar för att presentera den "nystart" som kanske behövdes, men självklart inte förutsatte byte av ledare.

Klockan 13.00 idag fick vi så beskedet att valberedningen föreslår Gustav Fridolin och Isabella Lövin som språkrör, vilket alltså innebar att man valde scenariot där endast Åsa Romson försvinner. Den förväntade reaktionen kom direkt från de som bara har en analys att komma med:

Denna fixering vid kön är tyvärr enormt utbredd bland människor i både politiken och medierna, vilket vi har sett i ett oändligt antal fall. När Mona Sahlin för första gången hamnade i svårigheter och fick löpa gatlopp i medierna menade många förstås att det berodde på att hon var kvinna, och inte på bland annat otillåten användning av statens kontokort, svarta löneutbetalningar, användning av bil med körförbud och 98 obetalda parkeringsböter, upprepade handlingar som hon på något sätt lyckades få sammanfattade till att handla om en chokladbit. Hennes fall ansågs då vara särskilt sorgligt, eftersom Sverige gick miste om att få sin första kvinnliga statsminister. Av enbart detta skäl är det nu många i Sverige som vill se Hillary Clinton väljas till amerikansk president. När svenska regeringar numera bildas är det särskilt viktigt att hälften är kvinnor, ett kriterium som har kompletterats med den etniska aspekten. Miljöpartiet var tidigt ute med fokus på kön, då partiet redan från början slog fast att det skulle ledas av en man och en kvinna.

Åsa Romson hamnade inte i svårigheter på grund av att hon är kvinna, utan främst på grund av ett konstant flöde av märkliga uttalanden, vilket en del lite snällt kallar "att inte göra sig väl i media". Mediernas inflytande är dock en mycket mer relevant aspekt att kritisera än att fokusera på kön, och vi har sett många partiledare väljas just för att de anses "gå hem i rutan". Mitt intryck av Åsa Romson är att hon är uppriktigt intresserad av miljö, och på det området har en hel del kunskap, men okunnig om de flesta andra ämnen och i stort en inte särskilt eftertänksam eller kompetent person. Även de flesta miljöpartister saknar förtroende för henne, och då är det fullkomligt rimligt att avgå.

Jag tror inte heller att Gustav Fridolin fick sitta kvar, eller mer korrekt föreslogs av valberedningen, för att han är man. Jag känner naturligtvis inte till det inre spelet i Miljöpartiet, och de verkliga skälen till att man vill behålla honom kan jag därför endast spekulera kring. Möjligen är det för att han sett till att hålla sig väl med rätt personer och gjort rätt manövrar genom åren. Kanske anses han hantera media på ett bättre sätt än Romson, vilket i och för sig inte är särskilt svårt, men något som i så fall de flesta lär instämma i. Det kan rentav vara så att han fortfarande ses som det där "underbarnet", där han i alla år har övervärderats därför att han har sett mycket yngre ut än vad han faktiskt har varit. Något som få verkar ha noterat, och jag åtminstone inte har hört någon i media kommentera, är att han, snarare än att vara den entusiastiske ungdom som han framställs som, har blivit en kallhamrad och cynisk politisk spelare. Varje svar är kalkylerat, påklistrat och oärligt, på en nivå där han inte ligger Carin Jämtin (S) långt efter. Om vi återgår till valberedningens eventuella tankegångar, är ytterligare en möjlighet att Fridolin faktiskt gör ett godtagbart arbete med att leda partiet internt, eller att man hur som helst ville undvika risken med två nya språkrör i en situation då partiet befinner sig i kris.

Åsa Romson fick lämna för att hon är den sämre och mindre populära av de två, men om vi ska blanda in rättvisa i det hela, förtjänade naturligtvis även Gustav Fridolin att föras åt sidan. Han har hyllat och försvarat Mehmet Kaplan, och han kände till Yasri Khans problem med hälsningar, utan att förstå hur det uppfattades av partiets kvinnor. Ansvaret för Miljöpartiets totala hantering av de senaste kriserna, samt det ständiga avståndstagandet från regeringens politik, ligger i hög grad också hos Fridolin. Även hans mediala och kommunikativa förmåga kan ifrågasättas, till exempel då han gjorde en nedlåtande film till landets lärare, ett tilltag som provocerade de flesta av dem. 

Leif GW Persson kallade 2014 Fridolin för "en orm" och gav på frågan om han hade träffat honom svaret:

"Det kan du ge dig fan på att jag har, det är därför jag vet att det inte är en bra människa. En riktig liten orm."

Bytet av språkrör blir ännu en uppvisning i hur bisarr fixeringen vid kön är, vilket visades redan då många bedömare trodde att båda språkrören skulle avlägsnas, eller inget, eftersom man annars skulle sparka endast kvinnan. Det ansågs opassande för ett parti som kallar sig feministiskt och följaktligen får man kritik för just detta. När Åsa Romson nu ska bytas ut, måste ersättaren på samma sätt vara en kvinna. 

Jag har sett för lite av Isabella Lövin för att ha fått något intryck överhuvudtaget. Hon anses ha varit duktig i Europaparlamentet, men detta arbete är svårt för den vanlige svensken att bedöma och även Margot Wallström fick stjärnstatus för att det fanns någon sorts allmän känsla av att hon nog uträttade stordåd i Bryssel. Sedan hösten 2014 har Lövin varit Sveriges biståndsminister och alltså ansvarig för ett område där det finns en hel del att kritisera. Under hennes ministertid har de så kallade avräkningarna fortsatt, där man flyttar miljarder från biståndet, för att i stället spendera dessa på asylsökande i Sverige. Detta sagt, är sannolikheten hög för att hon är mer kompetent än Åsa Romson.

Det mest tragiska i hela situationen är förstås att vi måste bry oss om vilka som leder detta parti med stöd kring fem procent, eftersom det har ett oproportionerligt stort inflytande och dess företrädare blir ministrar. Låt oss denna dag vara tacksamma för att både Mehmet Kaplan och Åsa Romson försvinner och hoppas att vi om ett par år även får se hela Miljöpartiet lämna riksdagen.