tisdag 3 maj 2016

Handskakningen. Igen.


Viktor Banke, i ännu en TV-soffa


Asylrättsjuristen, och kanske bör man nuförtiden lägga till debattören, Viktor Banke får som bekant enormt mycket utrymme i media. Idag skriver han i Metro, där det sannerligen inte ställs några höga krav på vad man levererar, men Banke dyker upp även i sammanhang och publikationer som borde vara åtminstone ett snäpp seriösare. Att han bereds allt detta utrymme hänger förstås samman med att han står på rätt sida i alla asyldiskussioner, men sannolikt har han också sett till att förse sig med ett antal kontakter som garanterar vägar in i offentligheten. Om han hade varit lika mycket advokat och lika mycket asylfanatiker, men varit bosatt i exempelvis Västerbotten, är jag övertygad om att exponeringen hade varit betydligt rimligare.

Nåväl, i dagens Metro känner även han sig föranledd att säga någonting om Yasri Khan, "miljöpartisten" som blev uppmärksammad för att han inte tar kvinnor i hand. Efter en tämligen irrelevant inledning om den där filmen som vänsterpartisten lade upp, börjar Banke sakta närma sig ämnet:

"Att sprida lögner om främmande människor är också ett sätt att så split mellan de som kommer hit och de som finns här. Och mellan de som redan finns här och ser olika ut. En gärning som ställer människor mot varandra och försvårar integration, där det naturliga mötet alltid är målet. Sverige behöver inte det. Illa nog att vi har en statsminister som dikterar hur människor ska hälsa på varandra, att lättkränkta nationalister rasar över ett ändrat ord i en nationalsång under Melodifestivalen och att människor sätter sig på tvären när just deras kommun ska bereda skydd åt skyddsbehövande."

Låt oss börja med att kommentera ett av de irrelevanta element som dyker upp även i ovanstående stycke. Nationalister blev inte "kränkta" av mellanakten i Melodifestivalen och frågan handlade inte om ett ändrat ord. Däremot är vi många som är oerhört trötta och irriterade på SVT:s, och för all del ett antal övriga mediers, ständiga agenda och små uppläxningar av svensken. Det ändrade ordet, och inskjutningen av hebreiska och arabiska sånger, var endast en mycket liten del av en till synes evig kampanj, där svensken måste lära sig att det inte finns någonting svenskt, men däremot en mängd andra kulturer att ta till sig. Denna insikt ska sedan leda till att våra hjärtan, och framför allt våra gränser och plånböcker, öppnas lite mer.

Med tanke på att Banke ska komma att försvara muslimsk hälsningstradition, är det dock lite festligt att han här oroar sig för möten mellan människor och företeelser som försvårar integrationen. Jag kan för övrigt tillägga att inte heller jag tycker att man ska sprida lögner om främmande människor, och den flitige läsaren vet att jag inte har mycket till övers för personer som engagerar sig mot asylinvandringen först när det egna bostadsområdet kommer på tal. Bankes text är enormt spretig, och något egentligt budskap är svårt att finna, men han bjuder iallafall på en sanning, även om den inte direkt är en nyhet för den som engagerar sig i frågan:

"Omvärlden har knackat på dörren och vad man än anser om den saken har Sverige hundratusentals nya samhällsdeltagare. Mottagandet är sannolikt den minsta utmaningen: det kommer bli många svåra sociala situationer framöver."

Det är exakt vad bland andra jag alltid påpekar när de, i och för sig stora, direkta kostnaderna för asylmottagning någon gång tas upp till diskussion. Vi kan släppa ett stort antal människor över gränsen, vi kan höja skatterna, och vi kan fylla hela Härjedalen med tältläger för att maximera antalen, men är det önskvärt och positivt för vårt samhälle och dess framtid? Man kan i sanning säga att Banke har tagit fasta på ordet "utmaning", även om det blir fler frågor än svar:

"Det är också en chans att lära sig någonting nytt av omvärlden. En chans att förstå lite mer. Men då behövs en prövande inställning. Att dreva över miljöpartisten Yasri Khan (som inte tar i hand) ända till statsministern känner sig nödsakad att instruera folket om svensk handskakning är en löjeväckande och dum hållning. I synnerhet eftersom det finns viktiga frågor där bakom drevet som måste besvaras. Hur ska vi ha det? Med handskakningar, möten, kläder, normer? Ska vi överhuvudtaget ha det på visst sätt, eller får alla göra som de vill? Och vad innebär dessa avvikande (stundom religiösa) uttryck? Måste det vara en akt av ojämlikhet att inte ta någon i hand, eller är det något vi inte förstår? Khan är för övrigt svensk, och ett annat sätt att se på saken är att det redan finns olika svenska normer."

Vill man vara elak, och det kanske man måste vara ibland, skulle man kunna säga att vad än Stefan Löfven uttalar sig om blir löjeväckande. Att en ledande politiker någon gång nämner svenska normer, dessutom som någonting eftersträvansvärt, förtjänar dock en liten stjärna, ty det händer inte dagligen. Visst, Yasri Khan är född i Sverige, så vi kan kalla honom svensk, eftersom denna etikett inte är det viktiga i sammanhanget. Att inte ta någon av det motsatta könet i hand behöver inte alls handla om ojämlikhet, bland annat eftersom beteendet finns hos både män och kvinnor, utan snarare om en sexualisering av vardagliga situationer i en lära som överhuvudtaget är mycket upptagen av dessa frågor.


Yasri Khan


Jag brukar inte försöka definiera svenskhet, eftersom jag tycker att sådana diskussioner tenderar att bli fåniga, men det är desto lättare att slå fast vad som inte är svenskt, eller ens europeiskt. En sådan företeelse är vägran att besvara en utsträckt hand. En del vill i debatten nu hävda, både muslimska aktivister och dhimmis, att en handskakning ju inte är hela världen och att handen på den egna bröstkorgen fungerar lika bra. Problemet är naturligtvis att den där speciella hälsningen sannolikt följs av en mängd andra mycket speciella värderingar. Den som vägrar att anpassa sig till ens våra hälsningsvanor, kommer naturligtvis inte att göra några andra anpassningar heller. Vad tycker egentligen handskakningsvägraren om otrogna? Om demokrati? Om könsroller?

Egentligen är alla, och särskilt en jurist som Viktor Banke, mycket medvetna om hur en hälsning kan tolkas. Det väcker nämligen stor uppmärksamhet, och är i lag förbjudet, att hälsa med utsträckt högerarm. Även det är bara en hälsning, en rörelse, men tanken är att personen i förlängningen då antas ha en viss värdegrund och propagera för hets mot folkgrupp. Av någon anledning är inte handen på bröstkorgen, eller ens tawheed-fingret, olagligt, trots att man skulle kunna göra samma kedjeresonemang även i det fallet.

För att besvara det återkommande temat i Bankes frågor, vill jag hävda att vi absolut ska låta folk göra som de vill. Jag tillhör inte de som kämpar för att förbjuda exempelvis bärandet av niqab. Problemet är nämligen inte kläder eller hälsningar, utan att personer som ser dessa attribut som nödvändiga överhuvudtaget finns i landet. Även om vi skulle lyckas tvinga Yasri Khan att hälsa enligt svenskt manér, skulle han fortfarande ha samma åsikter om sharia, stympningar, steningar, terror, kvinnors roll och samhället i stort. Sant, jag vet inte vilka dessa åsikter är och ska inte klistra på honom något som han kanske inte står för, men det där hälsningsbeteendet ger faktiskt en indikation på vad de skulle kunna vara, alltså ungefär som den utsträckta högerarmen.

Låt folk odla sina skägg, bära sina hijaber och ha kopplingar till vilka suspekta organisationer de vill, men släpp dem inte över gränsen och gör dem framför allt inte till ministrar.




5 kommentarer:

  1. Utmärkt som vanligt. Tack.

    Karl-Olov Arnstberg har för övrigt hjälpt mig med hur man bäst förklarar svenskhet. Eller rättare, att man tillhör något. En grupp, ett sammanhang eller ett land. I all enkelhet faktiskt och därför så bra. Inget nytt kanske men här kommer det ändå:

    Jag vet att, att du vet, att jag vet. Midsommar och små grodorna tar han som exempel; vem förutom en svensk vet vad vi snackar om.

    SvaraRadera
  2. Tipsar om det här klippet angående Kahn:
    https://www.youtube.com/watch?v=xmXRx336MyQ

    SvaraRadera
  3. Tack Tobbe, glasklar analys som vanligt.

    SvaraRadera
  4. "Karl-Olov Arnstberg har för övrigt hjälpt mig med hur man bäst förklarar svenskhet. Eller rättare, att man tillhör något. En grupp, ett sammanhang eller ett land. I all enkelhet faktiskt och därför så bra. Inget nytt kanske men här kommer det ändå:

    Jag vet att, att du vet, att jag vet. Midsommar och små grodorna tar han som exempel; vem förutom en svensk vet vad vi snackar om."

    Att förklara vad som är svensk kultur är inte en enkel sak. Det har ju funnits många journalister som funnit stort nöje i att ställa frågan och sedan invänta ett kortfattat svar på frågan. Det är inte så lätt att ge ett kortfattat svar.

    Ett lands kultur är en mycket komplicerad sak att förklara. Det handlar om språk, rättssystem, myndighetsstruktur men också om värderingar och kulturkanon. Man inser ofta hur lite man vet om ett annat land och hur lite andra vet om ens eget land när man reser runt i världen.

    I regel känner vi bara till de allra mest kända företeelserna och personligheterna i det land vi besöker. Desto bättre koll har vi på våra inhemska sammanhang. Sedan är Sverige också också en del av en större europeisk kultur. Vår populärkultur är starkt anglosaxiskt influerad. Vårt rättssystem är av tyskt typ liksom vår lutherska kristna tro. Alla företeelser i Sverige är inte exklusivt svenska, men ofta har de ju en tydlig svensk touch. Vårt land liknar mest våra nordiska grannländer. Det bär uppvisar också större likheter med nordeuropeiska länder som Tyskland och England än med sydeuropeiska länder som Italien eller Grekland.

    Att svensk kultur skiljer sig från norsk och dansk kultur i vissa avseenden är dock tydligt. Om så inte vore borde rörelserna inom norden vara betydligt större än vad de är. Jag skulle dock vilja påstå att rörelse inom Sverige är betydligt vanligare än att någon flyttar till utlandet. Detta är i hög grad kopplat till att det trots allt är frågan om avhända sig en del av en bekväm och känd svensk kultursfär när du flyttar till Norge eller Danmark. Danskar går ju också rent språkligt knappt att begripa och tala med som folk.

    :)

    SvaraRadera
  5. Och eliten undrar varför svenskarnas tilltro till deras med bidrag/presstöd finansierade nyhetsförmedling fortsätter sjunka...

    Den påtvingade mångkulturen är just ett elitens projekt, och något som herr och fru svensk aldrig fått vare sig tycka till om i förväg eller ens får korrekt löpande information om.

    SvaraRadera