lördag 7 maj 2016

Störa, stoppa och förbjuda


Motdemonstranter vid Folkets demonstration, där den
nu hyllade Tess Asplund förstås också var på plats.


Det finns två aspekter som utmärker vänsterns förhållande till det som de gärna kallar "extremhögern". Den första är det enorma intresset, som i många fall liknar en osund fixering, där man verkar ägna dessa rörelser och partier minst lika stor uppmärksamhet som det egna lägret. Många av dem som vi brukar kalla "våldsvänstern" eller "stenkastarvänstern" närvarar sannolikt vid fler SD-arrangemang än de flesta medlemmar. Det är svårt att föreställa sig ett antal nationalister som noggrant följer allt som exempelvis Vänsterpartiet eller Miljöpartiet gör, för att sedan skrika ut samma ramsor vid varje offentligt framträdande. De flesta av oss, som förvisso ogillar dessa partier, skulle nog känna oss lite...löjliga. Den andra aspekten som utmärker vänstern i detta avseende är just behovet av att visa missnöje, försöka störa och helst stoppa vissa politiska motståndare. Varifrån kommer detta behov? Eftersom dessa eviga motdemonstranter inte uppnår någonting, vilket de flesta av dem borde förstå, har min slutsats kommit att bli att det helt enkelt handlar om en personlig tillfredsställelse av känslan att stå i en grupp för att hata och skrika, särskilt när man kan intala sig att det sker i ett ädelt syfte.

Jag har berört detta fenomen förut, men idag bjöd vänstersidan ETC på ett alster som fick mig att ännu en gång fundera på vänsterns inställning till demokrati och meningsmotståndare. Inlägget är författat av Jenny Bengtsson, fackordföranden som hatar SD och älskar svordomar. Denna gång handlar krönikan om Nordiska motståndsrörelsens demonstration i Borlänge den 1 maj och inleds med en referens till FN:s "konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering", som bland annat innehåller en paragraf om förbud mot medlemskap i organisationer som uppfattas uppmana till rasdiskriminering, vilket är vad Jenny Bengtsson ska komma att plädera för:

"En del menar att ett förbud skulle vara första steget mot ett avvecklande av demokratin. Ingenting kan vara mer fel, för att skydda demokratin och demokratins fortlevande måste vara den primära uppgiften i alla lägen. Att försvara organisationer och grupper som vill nedmontera demokratin borde vara sekundärt."

Frågan om hur demokratin ska hantera rörelser som vill avskaffa den har diskuterats länge och är tämligen komplex. Demokratin omfattar ju också bland annat yttrandefrihet och när man börjar tumma på den, och rentav förbjuda organisationer på grund av deras ideologi, naggar man förstås också denna demokrati i kanten. Den stora frågan blir var gränserna ska dras och vem som ska sätta dem.

Jag misstänker dock att frågan är tämligen enkel för Jenny Bengtsson och hennes kamrater, där det handlar mindre om demokrati och endast om rasism, dessutom enligt deras egna definitioner. Ett problem är att hon ofta har uttryckt att hon också ser det demokratiska partiet Sverigedemokraterna som rasistiskt, vilket borde betyda att även det måste förbjudas. Då talar vi om en betydande andel av befolkningen och mer än en liten inskränkning av demokratin.

Vi kan nog vara säkra på att inte bara NMR skulle
förbjudas i Jenny Bengtssons idealvärld.


Denna inställning innebär också ett stort mått av hyckleri. Det finns nämligen ett antal kommunistiska partier, som inte nämns någonstans i texten, som även de vill avskaffa demokratin. Dessa rörelser var också på fötterna den 1 maj, utan att någon i media förfasade sig. Även Jenny Bengtssons eget parti, Vänsterpartiet, har en något komplicerad inställning till demokrati. Officiellt förespråkar man förstås detta system, men samtidigt förekommer en romantisering av länder som Kuba och fraterniserande med auktoritära ledare som den nu avlidne Hugo Chávez i Venezuela. Samtidigt som motdemonstranter skrek i Borlänge, vajade den nordkoreanska flaggan i bland annat Göteborg. Jenny Bengtsson har i sin text lite svårt att skilja det ena från det andra och logiken är inte alltid glasklar:

"Uppenbarligen räcker det inte att ha en lagstiftning om hets mot folkgrupp. Hatattacker mot människor sker dagligen i Sverige men väldigt få döms för det. Det är naivt att tro att den lagstiftning vi har avskräcker rasister och nazister att organisera sig och bedriva sitt arbete ännu mer. Skada ännu fler. Skrämma ännu fler." 

Hets mot folkgrupp är en handling, vilket är vad vi vanligen bestraffar, medan en kriminalisering av åsikter och medlemskap är någonting helt annat som skulle innebära ett stort steg. Vad hon menar med "hatattacker" förklaras inte, men exempelvis misshandel, återigen en handling, är redan förbjudet. Om ett brott kan antas ha hat som motiv, kallas det för "hatbrott" och ska leda till straffskärpning.

Det är lite svårt att förstå på vilket sätt Jenny Bengtsson tänker sig att förbud mot organisationer skulle minska denna typ av gärningar. För en misshandel eller ens ett mord krävs inte särskilt mycket organisering och den som är beredd att begå sådana handlingar blir sannolikt inte avskräckt av ett organisationsförbud. En gruppering med våld som metod och mål verkar naturligtvis i det fördolda.

I Jenny Bengtssons värld är rasismen omfattande och åtgärderna mot den alltför tama:

"I Sverige gillar vi inte rasism, säger vi. För att visa hur mycket vi ogillar rasism håller vi flashiga galor, stora musikevenemang och demonstrationer. Vi skriver under på kampanjer i media. Vi viftar med 'vi gillar olika'-pappershänder. Vi rasar mot politiken så fort den tenderar göra skillnad på människor. Sverige har länge varit internationellt känt för öppenhet och det som brukar kallas 'tolerans' (vad det nu är som ska 'tolereras')."

Att det finns en stor mängd posörer i detta land, och att de dessutom belönas med priser och uppdrag, är knappast några "högerextremisters" fel. Vi är många som är oändligt trötta på dessa kampanjer och de ständiga uppläxningarna, framför allt eftersom deras måltavlor sedan länge har lämnat verklig rasism. När en sådan gala hålls, eller Malena Ernman får ännu ett pris, vet vi att det i stället handlar om invandringspolitik. Sedan är det faktiskt så, hur mycket nyvänstern än vill se en oändlig rasism bakom varje buske, att Sverige är ett av världens minst rasistiska länder. Över hela världen förekommer fördomar, diskriminering och rent hat mot olika etniciteter, men nivån är enligt undersökningar lägre här än i många andra länder.

Det finns många skäl att tvivla på Jenny Bengtssons
demokratiska övertygelse, bland annat att hon rentav
har tatuerat in någon sorts sovjetiskt motiv med en röd

stjärna och en kvinna som kanske är kolchos-arbetare.


Föga förvånande hånar Jenny Bengtsson också kritiken mot åsiktskorridorer och verkar tycka att människor får säga lite väl mycket:

"Det är så bakvänt. Det kan givetvis aldrig vara försvarbart att kränka, baktala, trakassera och hota sina medmänniskor för att vi har yttrandefrihet. Det kan givetvis aldrig vara rätt att uttrycka åsikter som kränker de mänskliga rättigheterna."

Här serveras vi återigen en salig blandning av olika företeelser och principer. Visst har vi yttrandefrihet, men fortfarande är förtal olagligt, liksom trakasserier och hot. Dessa är också handlingar, medan åsikter inte kan kränka någons mänskliga rättigheter. Man kan ha åsikter vars genomförande i förlängningen skulle leda till kränkningar av dessa rättigheter, vilket kanske är vad Jenny Bengtsson här avser, men det är som sagt en komplex fråga och gäller även alla de kommunistiska grupper som demonstrerade den 1 maj. Det är inte heller särskilt förvånande att Kärrtorp dyker upp:

"När aktivisten och feministen Showan Shattak attackerades och misshandlades så grovt av nazister att han hamnade i koma rasade hela Sverige. Vi skrek ”Kämpa Malmö!”. Nazismen skulle inte få mer fotfäste. När nazister attackerade manifesterande barnfamiljer i Kärrtorp i södra Stockholm med vapen blev efterverkningarna också stora. Tusentals människor samlades i demonstration på Kärrtorps IP för att visa att man inte accepterade att nazismen drog fram."

Kärrtorp är det enda fall där en vänsterdemonstration har attackerats som jag på rak arm kan komma på, medan samma beteende upprepas gång på gång av våldsvänstern och attacker är något som exempelvis sverigedemokrater helt enkelt har fått vänja sig vid. Att medierna skrev om händelsen i flera dagar, och höga politiker såg till att visa upp sig i Kärrtorp vid nästa manifestation, säger en hel del om hur mediekåren och åsiktsklimatet ser ut i detta land. Jenny Bengtsson skriver sedan några ord om det stora hotet från nazism och rasism, vilket givetvis mynnar ut i:

"Med det i åtanke kan man fråga sig varför 330 organiserade nazister fick marschera – ja, marschera – genom Borlänge på första maj. Med tillstånd. Med polisskydd." 

Det enkla svaret är att den svenska regeringsformens andra kapitels första paragraf anger att vi i Sverige har "frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats". Fackordföranden glömde dock att fråga sig varför demonstrationen behövde polisbeskydd, även om det inte är svårt att gissa att hon, i brist på förbud, gärna skulle ha sett att demonstrationståget överfölls.

Som alla läsare förstår, handlar mitt inlägg inte om att försvara just Nordiska motståndsrörelsen, vars ideologi jag inte delar, men när någon börjar tala om behovet av att begränsa yttrandefrihet och demokrati är det dags att dra öronen till sig. Ty även om Jenny Bengtsson har fiendebilden klar, innebär en sådan strävan naturligtvis ett sluttande plan. Dessutom, även om hon talar om FN-konventioner och skydd av demokratin, misstänker jag att hon helt enkelt vill förbjuda det hon ogillar.




6 kommentarer:

  1. "världssamfundets utvalda expertgrupper på ämnet" (Jenny Bengtsson)

    Typ Svenska FN-förbundet?

    SvaraRadera
  2. Att hon, som icke rasifierad, tillåts yttra sig i denna fråga? Är det inte att dra yttrandefriheten lite väl långt?

    SvaraRadera
  3. Stenkastarvänsterns fixering vid "extremhögern" beror inte enbart på att de får en godhetskick vid motdemonstrationerna utan även att de omedvetet identifierar sig med nazism och fascism som ju ligger mycket nära kommunism. Så var det redan i Berlin på 30-talet där hälften av brunskjortorna var f.d. kommunister enligt stadens polischef.
    Uppdrag Granskning visade hur vänstern bröt sig in i och vandaliserade nationalisters hem precis som om de vore brunskjortor den där natten 9-10 november 1938.
    När vänsterextremister som Jenny Bengtsson börjar tala om förbud mot högerextremistiska organisationer "för att skydda demokratin" så handlar det om att på sikt förbjuda SD, Folkets demonstration och Pegida för enligt vänsterextremisternas perspektiv är allt som är i närheten av fosterlandskärlek eller bevarande av den egna kulturen synonymt med rasism och hets mot folkgrupp.

    Det är ju konstigt att det bara är vi svenskar som ska bli mångkulturella och nationellt självförnekande medan islamister, antisemiter  och nationalister som Mehmet Kaplan, Soram Ismail och Kurdo Baksi kan hålla på och hetsa (enligt vänsterns definition) mot svenskar och kristna så mycket de vill.

    SvaraRadera
  4. De flesta av dem har ing riktiga övertygelser, de vill utöva våld utan risk för straff utan tillochmed belöning i form av ryggdunkar, beundran och godhetspoäng, så de söker sig till sammanhang där detta är möjligt.

    SvaraRadera
  5. Vad det gäller Kärrtorp så tycker jag att det kan vara värt att lyssna på vad NMR's medlemmar berättar om händelserna:
    https://www.nordfront.se/vad-hande-i-karrtorp.smr

    SvaraRadera
  6. "När vänsterextremister som Jenny Bengtsson börjar tala om förbud mot högerextremistiska organisationer "för att skydda demokratin" så handlar det om att på sikt förbjuda SD, Folkets demonstration och Pegida för enligt vänsterextremisternas perspektiv är allt som är i närheten av fosterlandskärlek eller bevarande av den egna kulturen synonymt med rasism och hets mot folkgrupp."

    Vänstern i bred mening är totalt hjärndöd. Många i vänstern begriper inte när en situation totalt urartat och blivit ohållbar. Det finns ett antal högersossar som har viss verklighetsförankring. Det är denna krets som tvingade fram det radikala skiftet i migrationspolitiken.

    Rent allmänt däremot består vänsterrörelsen av hjärndöda zombies helt oförmögna att förstå när tåget de befinner sig på skenar i riktning mot ett stup. När de ser och hör hur andra medresenärer på tåget de befinner sig på får panik reagerar de med att säga: tror du inte lokföraren vet vad han gör, varför skriker du för? Om du i en sådan situation skriker att nu måste för tusen jävlar någon sätta stopp för detta tåghelevete så anmärker de på ditt uttryckssätt. Du blir kallad för tåghatare och liknande.

    Högerextremism är en reaktion på radikal vänsterpolitik som leder samhället i avgrunden. Vill man inte ha högerextrema rörelser i ett samhälle gäller att man ska bedriva en av måttfullhet och förnuft präglad politik. Så enkelt är det.

    SvaraRadera