söndag 22 maj 2016

Visst, låt oss vara ärliga




I gårdagens Bohusläningen dök en migrationsrelaterad krönika upp, författad av en Malin Lernfelt. En intressant aspekt är att hon arbetar på ett företag som kallas "Liberala Nyhetsbyrån", som trots sitt namn sysslar med att skriva opinionstexter för att sälja dessa till liberala tidningar. Varför någon skulle vilja betala för alster som det vi nu ska titta på är något av en gåta, då jag själv skulle kunna sätta ihop en text av samma längd och kvalitet på några minuter, men visst, mindre tidningar kanske inte ens har den kompetensen i huset.

Lernfelts krönika har fått rubriken "Därför måste vi räkna på flyktingmottagandets kostnader", trots att hon ska komma att mer eller mindre plädera för att det är ointressant att göra det. Man kan också ifrågasätta underrubriken "Låt oss vara ärliga", då texten här och där avviker från verkligheten.

Vi får inledningsvis veta:

"Senaste årets stora diskussionsämne har varit flyktingpolitiken. Inte särskilt överraskande eller märkligt med tanke på hur situationen på olika håll i världen, och framför allt i Mellanöstern, lett till att flyktingströmmarna till Sverige ökat markant."

Det där är en sanning med modifikation. Det stämmer att situationen i Syrien har skapat ett par miljoner nya flyktingar, men det är inte hela förklaringen till rekordvolymerna som kommer till Sverige. Det kommer oerhört många fler för att söka asyl i Sverige än i exempelvis våra grannländer, vilket beror på att vi har haft oerhört generösa regler kring permanenta uppehållstillstånd och anhöriginvandring, något som dessutom är väl känt i världen.

Att invandringspolitiken har blivit ett stort diskussionsämne går inte heller att direkt härleda till krisen i Syrien, utan beror snarare på att flödet till Sverige i höstas inte längre gick att hantera rent praktiskt, samtidigt som ämnet i sig så smått har börjat bli mindre tabubelagt. Att en viss öppenhet nu kan skymtas beror i sin tur på framväxten av alternativa medier och Sverigedemokraternas parlamentariska framgångar. Så kommer vi då till det här med ärlighet, där Lernfelts formuleringar visar att hon inte riktigt ser det som en dygd:

"I dagsläget har debatten dock allt mer kommit att handla om de kostnader som mottagandet av människor som flyr för sina liv innebär för det offentliga Sverige."

Nej, det är sannerligen inte alla asylsökande som har flytt för sina liv. Vi har till exempel fått en allt större ström av yngre afghanska män, där det är uppenbart att de helt enkelt söker en mer lovande framtid, i sig ingenting konstigt, men inte samma sak som att "fly för sitt liv".

Malin Lernfelt kommer sedan till sitt egentliga ärende.

"Visserligen är det korrekt att diverse samhällsvinster inte är ett hållbart argument till varför vi ska erbjuda skydd åt människor på flykt. Men det är lika orimligt att använda kostnadsskäl för att försöka påvisa att stängda gränser och begränsad asylrätt är den väg Sverige borde slå in på. Och det är tveklöst dit de flesta av de debattörer som gång på gång slår på stora kostnadstrumman vill komma."

Hon vill säga att personer som debatterar asylinvandringens kostnader egentligen har andra skäl till att motsätta sig den, och att kostnaderna blir en form av svepskäl, men hon har då helt missat bakgrunden till varför många invandringskritiker drar upp siffrorna. Det beror nämligen på att massinvandringsvurmare med jämna mellanrum försöker motivera ett stort inflöde med att det skulle vara ekonomiskt lönsamt. Eftersom det inte stämmer, måste de då ljuga och förvrida för att få ihop resonemanget, vilket självklart retar professionella ekonomer som Tino Sanandaji. Egentligen borde asylvurmarna helt låta bli det ekonomiska området, eftersom de uppenbarligen inte behärskar det, men kanske känner de att upprepade mantran om "människosyn" och "främlingsfientlighet" har förlorat sin kraft, liksom argument som rör sig kring Zlatan och pizza.





När Malin Lernfelt sedan ska förtydliga detta resonemang, blir tonen återigen tendentiös:

"I stället för att skriva rakt ut att de tycker att det räcker nu, och att Sverige inte längre bör erbjuda en trygg hamn för de människor som riskerar sina liv i gummibåtar på Medelhavet, rabblas oändliga mängder siffror. Oavsett hur nämnda grupps sifferexercis utövas lyckas resultatet dessutom alltid bli detsamma – att invandring på alla sätt är negativt för Sverige."

Av fjolårets 163 000 personer var det sannolikt ytterst få som riskerade sina liv på Medelhavet, men det är förstås en tacksam bild att måla upp när man vill lämna siffrorna och spela på känslosträngarna. Det är den andra sidans trolleri med siffror som gör att invandringskritiker måste påpeka att asylinvandringen inte är lönsam. Malin Lernfelt må tycka att ett "oändligt rabblande av siffror" är tråkigt, men då får hon be den andra sidan att inte försöka använda ekonomisk lönsamhet som ett argument för stort inflöde. När hon sedan ska tillämpa den ärlighet hon efterlyste i underrubriken, använder hon ett vanligt knep i detta sammanhang:

"Det är inte på något sätt problematiskt att debattera eller räkna på flyktinginvandringens kostnader. Precis som när det gäller alla andra stora offentliga utgiftsposter som skola, sjukvård, äldreomsorg, infrastruktur eller socialförsäkringar är det tvärtom nödvändigt att det ständigt pågår en levande och konstruktiv diskussion om hur resurser används, på vilket sätt systemen är uppbyggda och vad vi kan göra för att se till att våra gemensamma tillgångar brukas på det sätt som ger mest nytta för såväl individ som samhälle."

Så borde det se ut, men så har inte varit fallet. I stället har just invandringen ansetts stå över sådana futtigheter som pengar och alla diskussioner kring kostnader har avfärdats som att "ställa grupp mot grupp". Det är dock inte en ärlig debatt om asylinvandringens kostnader hon efterlyser, vilket blir än tydligare i nästa stycke:

"När det gäller flyktingmottagandet finns det onekligen mycket att önska och kritik kan riktas mot såväl staten som kommunerna och Migrationsverket. Pengar rinner iväg utan kontroll och läggs på ogenomtänkta projekt och onödigt dyra lösningar vilka inte underlättar för de människor som kommer hit att etablera sig i samhället. Men att ifrågasätta de allt större kostnaderna för asylpolitiken, i en kontext där grundförutsättningen ändå är att Sverige ska vara ett land som står upp för asylrätten och tar emot dem som behöver skydd är en sak. Att anse att det är dags att vända ryggen åt människor i nöd en annan."

Detta är ett vanligt och oerhört fult debattknep i denna fråga. Raderna ovan är en variant på den argumentation som används av de som hävdar att det aldrig har funnits något tabu kring invandringsfrågan. De brukar då säga att man visst kan diskutera denna fråga och att det går utmärkt att föreslå hur mottagandet och integrationen kan förbättras. Det väsentliga, asylinvandringen i sig, förblir dock ett ämne som man av ren anständighet absolut inte kan beröra. På samma sätt vill Malin Lernfelt begränsa kostnadsdebatten till hur Migrationsverket kan bli effektivare. Hon slår dessutom fast att "grundförutsättningen", det vill säga en självklar sanning som inte kan ifrågasättas, är att Sverige ska ta emot alla "som behöver skydd".


Denna analys var tillräcklig för att Henrik Schyffert
skulle få lite välbehövlig uppmärksamhet och nya
programledaruppdrag.



Avslutningen berör på sitt sätt någonting viktigt, även om skribenten själv inte förstår varför:

"Om det är några som mörkar och vilseleder debatten är det de som låtsas diskutera det ena när det egentligen är det andra de är ute efter – i sina mångordiga tirader på ämnet flyktingpolitik."

Jag tror inte alls att de som diskuterar kostnader nödvändigtvis gör det för att dölja andra skäl till varför asylinvandring är skadlig för landet. Framför allt så vilseleder de inte, eftersom de endast försöker bemöta den andra sidans lögner med korrekta siffror. Däremot medför massinvandringen så mycket allvarligare konsekvenser än de direkta mottagningskostnaderna och de kostnader som uppstår vid alltför låg närvaro på arbetsmarknaden. När hela Sveriges existens och framtid står på spel, blir ekonomin bara ännu ett skäl till varför vi måste vända skutan.




5 kommentarer:

  1. Kul att kunna upplysa dig om att Malin Lernfelt är före detta ledarskribent för GP, men avgick i samband med Alice Teodorescus tillträde som politisk chefredaktör. Hon har länge utmärkt sig för liknande kvasi-humanistiska utgjutelser och hycklande pseudo-ekonomistiska resonemang som detta. Hon arbetar numer som kommunikatör för Stadsmissionen i Göteborg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är det ett arbete?
      Vem finansierar Stadsmissionen?

      Radera
  2. Onekligen känns det lite bittert att det vräks ut miljarder på afghanska desertörer, jag minns min egen militärtjänst då det många gånger kändes som att jag fått nog men jag visste ju att även om jag begav mig utomlands (hur jag nu skulle ha finansierat det) så skulle jag ha jagats med blåslampa av svenska myndigheter för att hemföras och skaka galler.

    SvaraRadera
  3. Initiala kostnader 80miljarder...kumulativa kostnader dessutom 200+miljarder.....60.000kr/arbetande....extra skatt på 60.000 märks för alla och de som tjänar 20.000kr/månad betalar årligen typ 60.000 i skatt där kan inte plockas mycket statlig skatt + kommunal dito + landstingen blir 1600miljarder dvs de 300 kräver nästan 20% i ökad skatt . . men "tack och lov" har vi monterat ned försvar vård pensioner osv så allt drabbar inte men 5-10%-enheter i ökad skatt kommer nog . Malmö är där redan....

    SvaraRadera
  4. Hon har rätt att vi skall ta i mot dom som behöver skydd men vad gör vi med dom 160000 som inte behöver skydd.

    SvaraRadera