lördag 23 juli 2016

Kommunisten som fortfarande tänker




Frank Baude var 1970-1998 partiledare för KPML(r), Kommunistpartiet marxist-leninisterna (revolutionärerna), och är fortfarande vad vi kan kalla för en gammelkommunist. På sin 80-årsdag intervjuades han av tidningen Proletären, och även om artikeln till stor del består av det typiska testuggandet, inte minst från intervjuaren, är den bitvis lite rolig. 2014 lämnade han partiet, som nu kort och gott hette Kommunistiska partiet, tydligen därför att han tyckte att det hade blivit "medelklassigt" och övergett klasskampen för postmodernism och identitetspolitik:

"Postmodernismens kärna är att man överger klassbegreppet och söker sig till identitetspolitik. För ett valparti är det inget märkligt att man vänder sig till feminismen, antirasismen, ekologin. Det finns olika grupper här som har en identitet och det är det centrala för dem. Men alla de här grupperna kan aldrig bilda mer än ett löst nätverk."

Det är ju på sätt och vis en alldeles riktig iakttagelse. Det som jag kallar för "nyvänstern" är helt upptagen av just identitetspolitik, där så kallad "antirasism" verkar vara det viktigaste, tätt följt av ett fokus på sexuella minoriteter, en inriktning som naturligtvis intresserar en sann kommunist av Baudes snitt föga. Han tycker rentav att det finns för mycket politisk korrekthet:

"Tyvärr så stämmer det. Att vara politiskt korrekt i den meningen att inte våga bryta vissa tabun utan hellre släta över och inte prata så mycket om det. Jag tycker fortfarande att det är vissa frågor som man borde kunna ta upp på ett helt annat sätt."

Man kan föreställa sig vad han grymtar när han ser dagens Rossana Dinamarca, Kawa Zolfagary och alla de andra. Vurmandet för "förorten" och mångkulturen har han inte heller mycket till övers för:

"Ett exempel är när det diskuteras att vinna fler invandrare från till exempel Mellanöstern och Nordafrika till partiet och att vi ska nå dessa just i egenskap av invandrare ute i förorterna. Det tror jag inte att vi kan. De invandrare vi kan nå och som vi ska arbeta för att nå är ute på arbetsplatserna, där vi möts som klasskamrater. Men att komma där och tävla med imamen om vem som kan vinna deras öra tror jag inte ett skvatt på. De är så fjärran ifrån ett sådant tänkande som vi har, det vill säga klass, att det är omöjligt att nå dem, de fattar inte vad vi pratar om. I ett samhälle där de är isolerade och lever i ett utanförskap så har de ändå en gemenskap som ligger i klantänkandet. Och det är jävligt reaktionärt."

Även här bjuder han på en viss klarsyn som verkar saknas helt inom dagens vänster. Det är egentligen fullständigt absurt att de på något obegripligt sätt vill närma sig islam, som ju inte ligger helt i linje med kommunismen. Det är också väl känt att denna vänster inte förmår beröra hedersproblematik, eftersom de ser "invandrarna" som sina barn och per definition en utsatt grupp, varför det är lättare att diskutera kvotering till styrelser än att kvinnor mördas. Frank Baude sågar både Vänsterpartiet och Miljöpartiet på detta område:

"Vänsterpartiet gick på pumpen i detta i Husby i Stockholm. Där var tjejer som hade flytt hit och som upplevde friheten när de kom till Sverige, de kastade slöjan, kunde ta på sig vilka kläder de ville. Då blev de betraktade som horor utav reaktionära gubbar och killar. Vänsterpartiet där uppe hesiterade att ta ställning i den här striden mellan de här. Inte ens från Vänsterpartiet fick tjejerna fullt medhåll.
Samma gäller Miljöpartiet som släpper in rent reaktionära typer som den där pajsaren som vägrar ta tjejer i näven. Han har varit med i Miljöpartiet länge och blev föreslagen att sitta i partistyrelsen. Man måste se upp med sånt där."


Baude blev förvisso partiledare under det röda 1970-talet,
men idag är det svårt att se att han flyter med strömmen
i något avseende.

Det blir sedan dags för det som kanske är mest uppseendeväckande i dagens klimat:

"Uppenbart har det varit en allt för öppen attityd att ta emot flyktingar och invandrare. De har placerats i vissa stadsdelar och efter en tid kommer de att dominera i de här stadsdelarna och stadsdelarna töms på sina tidigare invånare som inte vill bo kvar där. Skola och allting brottas med enorma problem."

Efter några kommentarer om vapensmuggling och knarkhandel, fortsätter Baude:

"Det är som om man inte vågar tala om att det är invandrare. Alla vet att det är det. I den meningen har den stora invandringen varit misslyckad i Sverige. Den har skapat en jäkla massa problem. Integrationen har misslyckats."

Baude intervjuas av nuvarande partiledaren Robert Mathiasson, som är yngre och lite mer marinerad i dagens inställningar, vilket blir festligt när denne förkunnar att han tycker det "är självklart att kalla sig feminist":

"Om du har den uppfattningen så är du ju inte ensam, du delar den med Fredrik Reinfeldt och Gudrun Schyman. De kallar sig också feminister med samma motivering. Men det har ingen bärighet i den kommunistiska traditionen att kalla sig feminist. För feminismen, som den har utvecklats sedan 1980-talet, är synonym med medelklasskvinnornas strävan efter bekräftelse i arbetslivet och i allt."

Aj då. Det kan tilläggas att KPML(r) under Baudes tid också gjorde sig känt för sitt motstånd mot homosexualitet, en hållning som jag antar bygger på ungefär samma tankegång som i det forna Sovjetunionen, det vill säga att det är perversioner i det kapitalistiska samhället som helt enkelt inte uppstår i ett socialistiskt land.


Dagens mer hipsterinfluerade kommunister.
Robert Mathiasson till vänster.


En sedvanligt lång och teoretisk fråga från Mathiasson besvaras av Baude:

"Det du pratar om är det jag inledde med identitetspolitiken – feminismen, den mångkulturella antirasismen, HBTQ-gängen och andra. Man måste givetvis vara smidig och inte nödvändigtvis gå på stenhårt i polemiken när någon företräder felaktiga uppfattningar. Men jag tror att man ska passa sig för att låta dem florera inom partiet och göra sig breda. Jag är mot att partiet deltar i Pridefestivalerna. Människors sexualitet är en privatsak, men sexualiseringen i det här samhället blir så in i helvete grov, inte minst i Pridetågen."

Visst är det så, och det är mycket bisarrt att alla delar av det svenska samhället, rentav polis och militär, förväntas delta i dessa. Tydligen får SD inte vara med, men jag förstår inte varför partiet ens skulle vilja delta. Att som ej direkt berörd eller intresserad frånvara är inte samma sak som att vilja kasta homosexuella från höga byggnader. Den gamle kommunisten fortsätter oförtrutet:

"Just detta med att vilja vara politiskt korrekt. Att inte ta ställning i till exempel frågan om gangsterismen för att man är rädd att stöta sig med antirasisterna, man vågar inte kritisera Pride för att man är rädd att stämplas som homofob. Man är beredd att sätta en vänsterstämpel på allting och säga att det här ska vänstern vara för."

Baude är också emot det romska tiggeriet:

"Jag får säga att jag själv reagerar när jag ser en kille i 30-årsåldern som ligger på knä och ber om att få några kronor. Han är i fullt arbetsför ålder, men likt förbannat ligger de och förnedrar sig på detta sätt. Jag har aldrig gett fem öre åt några tiggare och jag tycker att man är ute och cyklar när man beskriver dem som fattiga klassbröder som Proletären gjorde. Det är de inte."

Faktum är att Baude inser så många sanningar som förtigs i debatten att jag skulle kunna dubblera textmängden i detta inlägg, men intervjun finns ju i sin helhet via länken ovan. Han stöder förstås Brexit:

"Det är faktiskt arbetarklassen som utifrån sin ståndpunkt har tagit ställning mot EU. Journalisterna är helt förvånade därför att deras enda kontakt är folket i London, men det är inte arbetarklassen man har nått och pratat med utan det är överklassen och etablissemanget."

Han kallar inte SD för "fascister", utan är något mer analytisk:

"Grovt tillhugget handlar det om de politiska partierna, de är politiskt korrekta och det speglar av sig i deras press. Det är vissa saker som man inte får attackera. Hela det här etablissemanget blir något diffust som flyter samman. Här lyckas SD göra gemensam sak med de väljare som känner sig utanför etablissemangets tankar. Därför att SD också har blivit satta vid sidan i ett visst utanförskap, de har inte varit likadana som de andra partierna, de har vågat säga till exempel att det inte är korrekt att ta hit så många flyktingar och att de inte vill ha tiggare på gatorna."

Vi får ytterligare en liten kommentar om invandringspolitiken:

"Det generösa mottagande som Sverige har haft i många år har skapat illusioner runt om i världen, i Afghanistan, Somalia och Eritrea: Åk till Sverige, där kan man gå på socialen och ha det jävligt bra. Det blir dessutom bra reklam för flyktingsmugglare."

Nåväl, nu kan man undra varför jag lyfter fram en tidigare ledare för ett obskyrt kommunistparti. Någon utifrån med lite kognitiva svårigheter skulle kanske tänka att det är ett exempel på när extremerna möts, och jag alltså skulle befinna mig på den yttersta högerkanten, men så är det naturligtvis inte.

Jag menar att det finns ett antal intressanta aspekter av denna intervju. Den första är hur tydligt det blir hur vänstern har omvandlats enligt de amerikanska universitetsfixeringarna. Jag har också länge tyckt att det är märkligt att det verkar vara omöjligt för något vänsterparti att motsätta sig asylinvandringen, eftersom deras samhällsbygge faktiskt inte kan fungera med ett sådant inflöde, vilket däremot den liberala visionen kan. Att en person som Frank Baude i mycket ser samma fenomen som vi, visar också att det kanske trots allt ligger någonting i våra reflektioner kring politisk korrekthet, invandringspolitik och dagens feminism. Att han utan omsvep står för uppfattningar som ligger helt fel inom dagens vänsterrörelse gör att han är värd en viss respekt.

Jag hittade till denna intervju genom en krönika av alltid utmärkte Johan Hakelius, där han kortfattat beskriver en del av de fenomen som jag brukar beröra här. Den är läsvärd.





6 kommentarer:

  1. Saken är den att det går att föra en diskussion och ett samtal med dessa blodröda råkommunister inom KPML(r).

    Däremot är det helt omöjligt att föra ett samtal med gaphalsiga skräniga Social Justice Warriors som är grunden är helt ointresserade av politik, men som är intresserade av sin egen sociala image som SJW.

    SvaraRadera
  2. Artikeln visar på hur snett det svenska etablissemanget hamnat. När en gammalkommunist som säkert hyllar både Lenin, Stalin och Mao framstår som mycket förnuftig.

    SvaraRadera
  3. Man undrar hur länge Johan Hakelius får fortsätt med sina krönikor i Expressen.

    SvaraRadera
  4. Frank Baude Sveriges siste kättare.

    SvaraRadera
  5. Den typ av kommunism Baude förespråkar är hopplöst daterad. Vore han 60 år yngre skulle dock Baude också gå i ett Gay Pride-tåg och ömma för identitetspolitiken.

    En rolig sak med vänstermänniskor är att de inbillar sig att de är maktkritiska. I själva verket är maktens domesticerade knähundar. Är det inte så att de kom i kontakt med vänsterideologin genom populärkulturen? Är det inte så att stora delar av sin ideologi har de bara okritiskt sugit i sig i skolan och på universitetet?

    Deras förment radikala samhällskritik är inte mer radikal och subversiv än du kan gå till vilken akademibokhandel som helst för att komma över vänsterteoretikernas böcker. Böckerna ges ut av stora etablerade förlag. På vilken flygplats som helst kan man plocka upp och köpa en bok popvänsterikoner som Noam Chomsky, Naomi Klein eller Michael Moore. Alla dessa tre popvänsterikoner, deras böcker och dokumentärer marknadsförs och säljs till en masspublik av stora mediekoncerner som alls inte räds kritiken eller försöker tysta ner dessa röster.

    Det är således ganska uppenbart för den normalbegåvade att vänstern inte sysslar med något som på minsta vis uppfattas som hotfullt av makthavarna i samhället. I själva verket går vänsterrörelsen i maktens ledband. Det rör sig om en rörelse med en mycket dimmig kritik av det nuvarande ekonomiska systemet. Kritiken är så dunkel och dimmig att vänsterrörelsen är helt impotent i sådana frågor. Visst knyter kanske någon sin näve och applåderar något tal någon gång, men de ändra ju ingenting. En helt impotent kritik alltså.

    Övrigt trams som vänsterrörelsen står för är helt i samklang med vad som predikas i alla skolar, på universitet och av medierna. Maktens mest patetiska medlöpare är utan tvekan journalistkåren. Journalisterna rekryteras som regel ur trygga medeklassmiljöer och denna kårs "maktkritik" emanerar ur populärkulturen samt är en produkt av deras skolgång och universitetsstudier. Att vänsterrörelsen skulle vara maktkritisk och utgöra ett hot mot makten är således ett tämligen skrattretande påstående.

    SvaraRadera
  6. Min egen maktanalys i korthet.

    Makten kontrollerar per definition alla institutioner och organisationer som utövar ett bestämmande inflytande på samhällsutvecklingen. Den utan tvekan viktigaste maktsfären utgörs av det finans- och näringsliv. En viktig sektor av näringslivet för att direkt forma opinionen i samhället är mediesfären. Den sfär som människor i allmänhet uppfattar som den mest centrala maktsfären är dock den politiska sfären.

    Jag anser dock att den politiska sfären är underordnad mediesfären. Mediesfären kontrolleras i sin tur av finans-och näringslivssfären. Det är i finans- och näringslivet man återfinner de individer som utövar verklig makt över samhällsutvecklingen. Det är dessa finans- och näringslivsintressen som äger de stora mediekonglomeraten som sätter agendan och formar människors opinioner och värderingar.

    Aktörer i den politiska sfären måste alltid uppvisa lojalitet med de dominerade värderingarna som lärs ut av mediesfären. Stora delar av undervisningen i skolor och på universitet har inget med fakta och vetenskap att göra. I hög utsträckning fungerar skolor och universitet som indoktrineringsanstalter. Sådan indoktrinering går idag under beteckningar som exempelvis "värdegrundsarbete" eller att en viss utbildning inarbetat en genderperspektiv i sin undervisning.

    Det är således otillräckligt att ha det som vi har det idag där medierna granskar den politiska sfären och dess aktörer. Politikerna har mindre makt och inflytande över samhällsutveckligen än aktörer inom mediesfären. Därför måste mediesfären och dess centrala aktörer nagelfaras och granskas mycket noggrannare än vad som görs idag. Vem äger medierna och vilken politisk agenda har dessa ägarintressen?

    Förhållandet är också sådant att maktens centrala aktörer rör sig mellan alla de tre betydande maktsfärerna. En dag uppträder en person som näringslivsprofil, en annan som ägare av en mediebolag och en tredje dag ger denne person pengar till någon i den politiska sfären för att få denne vald i ett val. Makten rör sig alltså mellan olika sfärer varav den mest obetydliga är den politiska sfären där makten nominellt men inte reellt ligger...

    SvaraRadera