Anne Ramberg och råttorna

När Sveriges advokatsamfunds generalsekreterare Anne Ramberg, alltid en flitig posör i sociala och traditionella medier, förklarade att "humanismen kräver att man får göra avkall på sin välfärd", där "humanism" som vanligt betyder maximering av asylinströmningen, väckte det en hel del vrede hos vanliga människor. Alla förstår att Anne Ramberg givetvis inte avser att göra avkall på sin egen livsstil och många påpekade att hon själv drar in runt två miljoner kronor om året och bor på 218 kvadratmeter på Östermalm. Hon är motbjudande på många sätt, men jag tycker att hon ändå ska ha en liten eloge för att hon faktiskt medger att välfärden belastas och drabbas av asylinvandringen. Hon hade kunnat göra som många andra och pladdrat på om att det i längden är en diffus vinst för landet och att vi alla blir rikare, inte bara genom pizza och Zlatan, utan på ett mystiskt sätt även ekonomiskt.

Det är när hon sedan skulle försvara uttalandet på sin blogg som det blir intressant. Till att börja med väljer hon att med en viss arrogans upprepa sin linje, eftersom välfärd för henne själv endast är ett teoretiskt resonemang:

"Min poäng, vilken framgick för den som lyssnade (och förstod) radioinslaget, var att trots att målkonflikter kan uppkomma, är det  vår skyldighet att hjälpa. Det innebär att alla får vara beredda att under en kortare eller kanske längre tid sänka sina krav. Samtidigt är det inte konstigt att t.ex. äldre människor som bidragit till att bygga upp vår välfärd genom att ha arbetat ett långt liv och betalat sin skatt känner sig åsidosatta när samhällets resurser inte räcker för att möta förväntningarna. Detta är givetvis ytterst beklagligt för våra många fattigpensionärer och andra efterställda grupper. Men i resursernas knapphet är det dessvärre en oönskad realitet."

Det är alltså beklagligt om fattiga svenskar blir åsidosatta, men ändå helt riktigt. Som vanligt innebär denna hållning ett enormt hyckleri, eftersom Anne Ramberg aldrig själv avser att drabbas och hon skulle kunna hålla några tusen människor på svältgränsen vid liv redan genom att sälja sin lägenhet, men jag fastnar för en annan aspekt av hennes utspel. Hennes ogenerade uttalanden och formuleringar visar nämligen hur fullständigt avskärmad hon är från vanliga människor, deras villkor och uppfattningar. Denna totala tondövhet framgår än tydligare när hon ska säga någonting om alla de som inte håller med henne:

"Att invandrarfientliga grupper och andra i den stora undervegetationen på sociala medier ägnar sig åt hot mot meningsmotståndare är däremot inte acceptabelt. Det hat som där framskymtar mot flyktingar och människor i nöd och mot dem som driver flyktingarnas sak är kväljande."

Att alla oppositionella nyhetssidor och bloggar genomgående benämns "undervegetation", "slasktrattar" och värre, samt att motstånd mot invandringspolitiken alltid är "hat", har vi vant oss vid, men i sin arrogans begår Anne Ramberg sedan ett misstag:

"Bruna råttor tittar alltför ofta upp ur sina hålor. Bedrövligt är t.ex att skåda hur en moderat riksdagsman väljer inte bara att ropa med gatans parlament utan att därtill, i många stycken, agera som dess taltratt. Hanif Balis samtalston hör hemma, inte i Sveriges riksdag, utan i rännstenen. Och debatten behöver hyfsas. Till fromma både för fattigpensionärer och asylsökande flyktingar."

Efter denna passage blev vågen av kritik ännu större än efter det ursprungliga utspelet, vilket fick Ramberg att ändra någon detalj, men eftersom hon egentligen helt saknar förståelse för problematiken, förblev det mesta oförändrat. Det är mycket som är intressant och avslöjande med ovanstående stycke.

Hon inser det sannolikt inte själv, men hennes ordval säger enormt mycket om hennes situation och syn på andra människor. De som inte delar hennes åsikter tittar upp "ur sina hålor", tillhör "gatans parlament" och hör hemma "i rännstenen". Vi kan anta att även det omvända då gäller, där de som befinner sig lägre i samhället än hon själv aldrig bör höras. Hennes egna åsikter gör att hon hör hemma i en enorm lägenhet på Östermalm, vilket förstärks av att hennes ekonomiska situation i sig gör att hennes åsikter är mer värdefulla.

Även valet av uttrycket "bruna råttor" är intressant, eftersom just råttor förekom i den historiska nationalsocialismen och användes som en sorts analogi i den något "bruna" filmen "Den evige juden" från 1940. Visst, så kan Anne Ramberg förstås se på andra människor, men det är då kanske lite väl magstarkt att i samma inlägg tycka att "debatten behöver hyfsas". Vi förstår å andra sidan att det inte är "samtalstonen" som hon upprörs över, utan att åsikter som går emot hennes egna överhuvudtaget yttras. Jag tror att Anne Ramberg lever i en så behaglig bubbla att hon inte förväntade sig någonting annat än hyllningar och ryggdunkningar för sitt lilla inlägg, och när kritiken nu kommer ännu en gång ser hon den förstås som att rännstenen och de människor som hör hemma där har kommit lite väl nära hennes eget isolat. Misstaget var att hon nämnde en riksdagsledamot som dessutom är etablerad på sociala medier.

Vad vi dock kan ta med oss från Anne Rambergs inlägg kommer ur den trots allt lovvärda uppriktigheten:

"Och vi måste acceptera att våra skattemedel i ökad omfattning används till skyddsbehövande flyktingar. Det säger sig självt att detta innebär ett minskat utrymme för reformer, bl.a. för i sig mycket välmotiverade höjningar av stödet till de sämst ställda i vårt land. Därför uttryckte jag dubier över politikernas upprepade löften att vi, som det verkar, till varje pris ska värna välfärden. Om man därmed menar välfärden för alla svenskar kan löftet knappast infrias."

Så är det ju, och man skulle önska att fler posörer, debattörer och politiker erkände detta. Vi väntar också på den förste asylvurmaren som deklarerar att även bilbränder, stenkastning, gruppvåldtäkter och så vidare är ett pris värt att betala för "humanismen". Eftersom asylrättsjurister fakturerar Migrationsverket flera hundra miljoner kronor varje år, menar många att personer som Anne Ramberg, Viktor Banke och Emma Persson helt enkelt pläderar för omfattande asylinvandring för att gynna den egna verksamheten. Själv tror jag att det snarare handlar om att positionera sig, "göra sig ett namn", för att mer långsiktigt gynna karriären. Om Viktor Banke hade nöjt sig med att tålmodigt och i tysthet arbeta med asylfall skulle ingen ha hört hans namn. Det är på sätt och vis tur att Anne Ramberg är så påfallande osympatisk att dessa kretsar visas upp i all sin arrogans och ynkedom.