Anledningen till att Sverigedemokraterna har motarbetats från början är att partiet, som det enda med möjlighet att ta sig in i riksdagen, ville begränsa invandringen. När nu regeringen av rent praktiska skäl sett sig nödgad att göra just det, försöker partiets eviga motståndare hitta nya infallsvinklar. Samtidigt har de förstås insett att epitetskastande av "rasister" och liknande inte har varit särskilt effektivt, vilket gör att både högern och vänstern försöker placera SD i det traditionella motståndarlägret. Tydligast fick vi se det rent visuellt när Alliansens partiledare placerade en pappersfigur av Jimmie Åkesson bland vänsterpartierna, medan vänsterns företrädare gjorde det omvända. På samma sätt brukar Moderaternas Anna Kinberg Batra numera fokusera på vad hon anser vara vänstertendenser inom SD, eftersom hon inte gärna kan fördöma partiets invandringspolitik i detta läge.
Vänstern försöker på samma sätt utmåla SD som "arbetarfientligt", där bland annat Politism så sent som idag skriver:
"För den som följer SD i riksdagen och ute i landet noga ser tydligt att de också är ett arbetarfientligt parti. De har tidigare sagt nej till att avskaffa Fas 3, nej till en nollvision om dödsolyckor på arbetsplatserna och nej till förslag om höjd a-kassa. De vill inte heller stoppa systemet som skickar medborgarnas skattepengar till riskkapitalister som verkar i välfärden. Ovanpå detta kommer de nu med ett nytt besked. De vill inte att kommuner och landsting ska få kräva rimliga arbetsvillkor och löner när de upphandlar tjänster av privata utförare."
Oavsett vilken riktighet som finns i högerns eller vänsterns attacker anger de åtminstone en riktning mot mer seriös kritik. Det var ju då synd att de ägnat ett par decennier åt nonsens kring "nazism" och "rasism". Dessutom visar attackerna från båda sidor att SD nog är ett mittenparti trots allt, precis som de själva hävdar.
Detta var en liten inledning till dagens alster från den alltid märklige Anders Lindberg, som skriver om att "Med SD:s stöd kan Kinberg Batra vinna". Det är förstås inte mycket till analys eller avslöjande, eftersom Alliansen kunde ha behållit makten även 2014 om inte den rabiate Fredrik Reinfeldt då ledde Moderaterna, men att denna fråga redan nu förs på tal av vänstern beror förstås på att de tycker att det är en vettig angreppspunkt. Även på Twitter är detta idag Lindbergs stora tema:
Jag fick förstås inget svar, men frågade honom i alla fall hur eniga Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet egentligen är, samt om Stefan Löfven har lämnat något besked kring sitt regeringsunderlag 2018. Det gjorde han nämligen inte 2014, med som resultat plötsliga förhandlingar och kaos med Miljöpartiet. Trots att Lindbergs ledartext inte är särskilt lång, lyckas han motsäga sig själv:
"Vissa opinionsbildare försöker nu framställa SD som borgerlighetens motsvarighet till Vänsterpartiet, som man kan samarbeta med bara man inte släpper in dem i regeringen.
Det är en haltande jämförelse. Vänsterpartiets kommunistiska ideologi och hyllande av Stalin tillhör historien medan Sverigedemokraternas rasism och fascistiska idéer är en del av nuet."
Det är då märkligt att han några rader högre upp har skrivit:
"Historiskt är situationen unik – aldrig tidigare har ett parti med rötter i nazismen varit närmare den politiska makten i vårt land."
Om nu SD består av rasism och fascism i nuet, kan man undra varför inte det användes som argument i stället för de berömda "rötterna". Så vitt jag vet har SD aldrig kallat sig för nationalsocialistiskt, men beskrivningen av Vänsterpartiet är lika förljugen. VPK släppte den sista bokstaven så sent som 1990, vilket är intressant eftersom det visar att man inte såg några problem med kommunismen förrän den hade fallit i Östeuropa. Detta namnbyte räckte för att partiet aldrig mer skulle kallas för kommunistiskt, medan SD fortfarande helt anses präglas av vad som skedde eller inte skedde för 25 år sedan. Hyllandet av just Stalin må höra till historien, men jag är ytterst tveksam till om vurmandet för kommunismen och länder som Kuba verkligen gör det. Vi vet att många vänsterpartister, kanske de flesta, hyllade Hugo Chavez och det auktoritära styre av Venezuela som likt all kommunism nu visar sig ha varit fullständigt misslyckat. Det kan också vara värt att notera att Socialdemokraterna inte hade några problem att stödja sig på VPK ens vid tiden då bokstaven fanns kvar och partiets ledare bastade på Östtysklands ambassad.
I verkligheten är nog den viktigaste skillnaden mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna att det förstnämnda partiet aldrig blev riktigt stort och nöjde sig med att utgöra passivt stöd, medan SD sannolikt kommer att bli så stort att de bör kräva ministerposter. Det går som sagt inte längre att angripa SD:s invandringspolitik, varför Lindberg väljer att berätta om hur partiet utgör ett stort hot mot själva demokratin:
"Där SD:s systerpartier fått makten, som i Ungern och Polen, följer utvecklingen alltid samma mönster. Liberaler och vänsterröster rensas bort ur statlig tv och radio. Partipolitiskt lojala myndighetschefer och tjänstemän tillsätts och domstolarnas oberoende minskas. Pressfriheten stryps både med statliga ingrepp och genom att hot och övergrepp mot journalister och oppositionella ökar."
Denna plötsliga oro är ju enormt komisk, eftersom figurer som Lindberg aldrig har klagat på SVT:s vänstervridning eller de samlade mediernas politiska kampanjer mot SD och för massinvandring. Jag är helt för yttrandefrihet och tryckfrihet, men att oroa sig för att några agendadrivande chefer inom statlig media skulle avsättas känns som stort hyckleri. Övergrepp mot oppositionella, till exempel i form av Expressens uthängningar av anonyma kommentatorer, är vi redan vana vid, men inte heller det förespråkar vare sig jag eller SD. Vi får dock ett par, givetvis lösryckta, citat för att styrka tesen om SD:s antidemokratiska tendenser:
" 'Går inte en dag utan att man blir mer övertygad om att svensk media måste bytas ut.”, skrev SD:s rättspolitiske talesperson Kent Ekeroth. 'Vår långsiktiga ambition är att få bort de andra partierna.', sa Pavel Gamov, riksdagsledamot för SD till Upsala nya tidning."
Dessa citat kan man tolka hur man vill, vilket är precis vad Anders Lindberg gör. Självklart är vi många som vill se någon förändring i det svenska medielandskapet, där iallafall jag tänker mig en större mångfald där intelligenta och läsvärda alster kommer att dominera. Det kan ske utan diktatur eller ens statlig inblandning. När det gäller Pavel Gamov, kommenterade han DÖ och sade då i helhet:
"Vi kommer att fortsätta på samma sätt, bedriva vår politik och öka ännu mer. Vår långsiktiga ambition är att få bort de andra partierna. Jag tror inte att vi kan få egen majoritet men vi vill bli ett 30-procentsparti. Det kan låta främmande, men för fem–sex år sedan trodde ingen att vi ens skulle sitta i riksdagen."
Vad han menade var alltså med all sannolikhet att stödet för SD skulle bli så stort att några överenskommelser av detta slag inte längre skulle kunna göras, snarare än att han förespråkade ett förbud mot alla andra partier. I själva verket var DÖ ett långt mer antidemokratiskt initiativ än någonting som SD har föreslagit.
 |
| När sex partier går samman och fyra av dem stolt deklarerar att de inte kommer att utöva någon opposition. |
På sätt och vis kan jag dock instämma i Anders Lindbergs avslutning:
"Om detta är ett parti Anna Kinberg Batra kan tänka sig ta emot stöd från efter valet 2018 har väljarna rätt att få reda på det. Då duger inga undanflykter eller svävande svar som att ”vi moderater eftersträvar en stark alliansregering” eftersom ingenting i opinionsmätningarna tyder på att detta kommer att hända. Men två år kvar till valet börjar det bli dags att ge besked om hur alternativet till Stefan Löfvens regering egentligen ser ut."
Jag håller med om att det är fånigt av Anna Kinberg Batra att upprepa mantrat om Alliansen när de knappast kommer att få egen majoritet 2018. Sannolikt föreställer hon sig regeringsmakt med passivt stöd av SD, men vill inte deklarera detta av rädsla för att förlora väljare. Det är en begriplig taktik, men inte alldeles ärligt mot väljarna. Å andra sidan är detta helt normalt i exempelvis Nederländerna, där en mängd partier går till val som sig själva och man efter valet försöker sy ihop olika koalitioner. Problemet för många svenska politiker och bedömare verkar vara att de fortfarande lever kvar i en värld där en samlad borgerlighet står mot ett stort Socialdemokraterna och alla vet hur en eventuell regering skulle se ut. I stället har vi nu tre halvstora partier och ett antal småpartier som kanske inte ens finns i riksdagen efter valdagen. Oavsett vad som sker då kan vi nog utgå från att SD får ett avgörande inflytande, oavsett om det sker inom eller utanför en regering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar