Anders Lindberg i gammal god form

Lite oturligt för Anders Lindberg hamnade hans alster direkt efter
ett annat om hur det sociala skyddsnätet urholkas i Sverige.

Idag bjuder Aftonbladets ledarskribent på ett inlägg av den typ som gjorde honom ökänd redan för ett antal år sedan. Han är å andra sidan inte den ende vänsterfigur som, så snart inflödet verkade minska, direkt ville se att skärpningarna på migrationsområdet drogs tillbaka, eftersom dessa människor inte riktigt förstår att förra höstens skörd, tillsammans med de föregående årens, kommer att belasta kommuner och socialtjänster under många år framöver. För att inte tala om den problematik som kommer att sträcka sig över generationer. Språkbruket är försåtligt, för att inte säga missvisande:

"Under första halvåret 2016 sökte knappt 23 000 människor asyl i Sverige. Migrationsverket har skurit ner sin prognos till 34 500 för hela året. I stället för systemkollapsen avvecklas nu tillfälliga asylboenden i rasande fart eftersom det kommer för få asylsökande. Bert Karlssons flykting­imperium har varslat hundratals anställda."

Observera hur inte bara ordet "knappt" har petats in, utan dessutom rentav "för få asylsökande". Det är en lite märklig syn på verkligheten, eftersom tillfälliga asylboenden förstås skapades för att kunna hantera de rekordstora volymerna under förra året. Det är rimligare att i så fall säga att det kom för många under den perioden, men visst, jag erkänner utan omsvep att jag tycker att även 34 000 är för många. Det är för övrigt första gången jag har sett någon beskriva motgångar för Bert Karlssons profiterande som någonting illavarslande. Han rör sig sedan ut på en ännu halare is:

"Problemet ute i kommunerna är att flyktingkrisen är på väg in i en ny fas som handlar om integration. Där är frågorna långsiktiga: om bostäder, jobb och samhällsservice och om att ge möjlighet till våra nya landsmän att rota sig här. Paradoxen är att de tillfälliga regler som Sverige införde för att stoppa flyktingströmmen nu främst har ­effekten att de lägger ­krokben för integrationen."

Nej, det sker inte först en särskild fas av inströmning, följd av en särskild fas av integration. Naturligtvis pågår de båda processerna parallellt år efter år. Framför allt är det fantastiskt, om än inte ovanligt, att Anders Lindberg vägrar se volymerna i sig som det största hindret för integration. Han använder verkligen ordet "paradoxalt", trots att han i en text om att inflödet måste öka samtidigt erkänner att integrationsfrågorna är långsiktiga. Tror han att situationen för bostäder, jobb och samhällsservice förbättras eller försämras, för till exempel förra höstens skörd, om kranen åter skruvas på? Vi förstår vilken tillfällig regel som han menar försvårar integrationen:

"Att vi aktivt hindrar återförening av familjer kanske låter som en nödvändig uppoffring mitt i en kris när systemkollaps hotar, men hur rimligt är det tolv månader efter krisen?"

I debatten sägs slentrianmässigt alltid att anhöriginvandring är nödvändig för integration, där tanken är att den anlände annars inte kan slappna av, utan är upptagen av oro för kvarblivna släktingar. Det skulle kunna vara så, och låter fullt tänkbart, men det sägs utan något som helst faktabaserat underlag. Man skulle nästan lika gärna kunna hävda att det för integrationen är bättre att vara alldeles själv, för att tvingas umgås med andra människor, inte heller det belagt med någon empiri. Ärligt talat tycker jag att man har en skyldighet att göra allt för att integreras och lära sig språket, oavsett om man ännu inte lyckats få hit familjemedlemmar. Man skulle också kunna vända på Anders Lindbergs fråga, och undra hur rimligt det är att öka inflödet tolv månader efter en kris där 163 000 personer sökte asyl. Är dessa nu integrerade med arbeten och språkkunskaper, så att vi är redo för 163 000 till?

Malmö. Tydligen är dessa tidigare skördar nu
integrerade och inflödet bör återigen maximeras.

Den vanliga lögnen uteblir inte heller:

"Om Migrationsverket får rätt och antalet asylsökande ligger kring 34 500 är det svårt att se motivet bakom att fortsätta splittra ­familjer. Dessa delar av de tillfälliga stopp­reglerna ­borde ­därmed kunna ­avvecklas redan nu."

Återigen måste jag alltså påpeka att Sverige inte splittrar några familjer, åtminstone inte i andra länder. Det gör den som åker iväg utan de släktingar denne vill leva med, och det går utmärkt att när som helst återförenas med sin familj i till exempel hemlandet. Vi får sedan faktiskt en siffra på den volym Anders Lindberg vill se:

"Sverige skulle förmodligen långsiktigt kunna ta emot och integrera omkring 100 000 människor per år, långt över årets nivå men inte så många som kom 2015."

Det är nästan så att även jag häpnar. Här menar alltså en vuxen människa, som får betalt för att på heltid fundera kring dessa frågor, att 100 000 personer per år kan integreras, dessutom långsiktigt. Det blir en miljon under de kommande tio åren, och då behöver vi inte ens oroa oss för någon integration, eftersom de parallella samhällena då kommer att växa enormt och befolkningen i rask takt byts ut. Varför till exempel lära sig svenska, när en stor del av befolkningen redan talar ens modersmål? Det som kommer att hända är förstås att all samhällsservice och all dokumentation också måste utföras på arabiska. Å andra sidan kommer samhällsservicen i lika rask takt brytas ned, sysselsättningen ligga på irakiska nivåer och klaner ta över samhällets tidigare funktioner. Givetvis kommer svenskarna att förlora, vana som de är vid en stark stat och att inte förlita sig på släktingar. Vi kan också sluta räkna utanförskapsområden, eftersom hela Sverige kommer att bli ett sådant.

Som så ofta har Anders Lindberg tittat ut i världen för att identifiera nya grupper som bör tas till Sverige:

"Situationen i Turkiet är instabil och flyktingströmmen därifrån kan öka. Anfallen mot storstäderna Aleppo och Mosul i Syrien respektive Irak kan driva ytterligare hundratusentals människor på flykt. Och Pakistan har aviserat att de i november troligen kommer att börja utvisa 1,5 miljoner afghaner som vistas i landet. Allt det här kommer att ställa nya krav på Europas gemensamma flyktingpolitik och, förhoppningsvis, driva fram fler gemensamma lösningar än bara högre murar."

Observera hur självklar tanken är att afghaner som utvisas från Pakistan ska till just Europa. Har Pakistan inget ansvar i detta, eller Afghanistan? Varför inte närliggande länder som Iran eller Indien? Eller, i vanlig ordning, rika muslimska länder som Saudiarabien och Kuwait? Föga förvånande är det också ett särskilt land i Europa som bör visa vägen:

"Men tills det händer ­behöver Sverige ta saken i egna händer och hyvla ner de trösklar som finns för att integrera de människor som redan har sökt skydd här. För de flesta kommer till slut att få ­stanna, och bli en del av den mosaik som är ­Sverige."

Vem bad om att Sverige skulle bli en mosaik, och hur fungerar mosaiken i till exempel Irak och Syrien, där befolkningsgrupperna trots allt är mer likartade än den mosaik vi ska skapa här? Jag förbluffas ännu en gång av att vi i Sverige verkligen har tunga röster som menar att ett land längst upp i norra Europa med tio miljoner invånare ska "ta saken i egna händer". Det är också lite intressant att socialdemokraten Lindberg nu talar om att hyvla ner trösklar, när det är liberalernas mantra och vi vet att han själv motsätter sig alla förändringar av arbetsmarknaden, från kollektivavtal till lönedifferentiering. Men det är klart, ser man skärpta regler för anhöriginvandring som den största tröskeln, går det kanske ihop.

Det är ändå lite fascinerande hur människor som Anders Lindberg resonerar, där det blir alldeles uppenbart att inflödet är ett mål i sig. Det spelar tydligen ingen roll att 50 miljoner människor befinner sig på flykt i världen, någon miljard är ytterst fattig, eller att en mängd länder helt saknar asylinvandring; det enda viktiga är att Sverige konstant fyller på med 100 000 personer från specifika regioner. När man läser ett förljuget inlägg av Anders Lindberg, blir man nästan tacksam för att personer som Viktor Banke åtminstone kräver att svenskarna drar ned på sin levnadsstandard och menar att formerna för mottagande är mindre viktiga än att inflödet maximeras. Det är enormt sjukt, men förhållandevis uppriktigt.