Dessa "skandaler"

Redan efter "järnrörsskandalen" uttryckte medierna förvåning över att det viktiga avslöjandet inte verkade påverka Sverigedemokraternas opinionssiffror. Jag tror att denna förvåning var alldeles uppriktig och jag tror att dessa mediemänniskor faktiskt föreställde sig att filmklippet närmast skulle utplåna partiet. Så blev inte fallet, mediemänniskorna gnuggade sina huvuden, och har sedan dess uppgivet konstaterat att allting "rinner av" detta parti på något obegripligt sätt.

I mediekretsar, men knappast någon annanstans, anses man fortfarande uppnå höjden av fyndighet om man petar in ordet "järnrör" i något sammanhang där SD nämns. Sedan dess har vi med jämna mellanrum bjudits på någon bild, uttalande eller filmklipp, som vi förstår ska utgöra en ny skandal. Det senaste exemplet är ett filmklipp där ekonomisk-politiske talesmannen Oscar Sjöstedt drar en anekdot om några tyska kollegor som han ska ha haft, en sekvens som verkar ha lämnats in till hatbloggen IRM av någon kollega som en del i det eviga maktspelet.

Det mest fascinerande, eller snarare patetiska, är hur dessa olika inspelningar alltid skildras. På en vardaglig situation tillämpar man en mycket allvarsam politisk analys och skruvar för säkerhets skull sedan upp denna ytterligare några steg. Om någon vid ett tillfälle använder ordet "hora", vittnar det om en djup sexism, förekommer ordet "neger" i ett skämt, utgör det ett allvarligt fall av rasism och afrofobi. Fallet med Oscar Sjöstedt är särskilt fånigt, då hans anekdot framför allt gör narr av några före detta kollegor, men som nu på fullt allvar utmålas som antisemitism. Om någon ska bli kränkt av denna senaste filmsnutt, vilket ingen behöver bli, är det tyskar, som sedan länge är trötta på att förknippas med vad som trots allt endast var tolv år av deras historia. Tyskar har oändligt mycket mer att göra med CDU än med NSDAP.

Samtidigt har någonting liknande utspelats i USA, där man har hittat en ljudinspelning från 2005 där Donald Trump uttrycker sig någorlunda grovt om kvinnor:

För några år sedan kunde man ha sagt att de förfärade reaktionerna var typiska för det puritanska USA, men eftersom Sverige alltid följer detta land hack i häl, reagerar vårt etablissemang nu på exakt samma sätt. Själv är jag inte det minsta chockerad, vilket jag inte heller var av filmsnutten från stockholmsnatten. Så där kan män, och kvinnor för den delen, prata med varandra, och så där kan det tjafsas fram och tillbaka på festnätterna. 

Fenomenet med uppmärksammade "skandaler" av detta slag kan leda oss till två slutsatser. Antingen handlar det om ren politisk manipulation, eller så har de som påstår sig förfäras levt ytterst skyddade liv. För den första varianten talar att de som förfäras är politiska motståndare, som plötsligt chockeras av att de partier och de personer som de ändå hatar gör någonting som de ogillar. Störst hycklare i detta sammanhang är förstås just IRM, vars hela syfte är att försöka svartmåla SD, men ändå tycker att den ene eller den andre ska uteslutas för att denne tydligen inte passar in i SD:s plötsligt utmärkta värdegrund.

Hyckleriet framgår också av att det vänsterliberala etablissemanget av någon anledning inte förfäras på samma sätt av sina egna företrädare. I klippet ovan säger Donald Trump ungefär att han kan närma sig kvinnor hur han vill enbart för att han är känd, medan demokraten Bill Clinton ständigt verkligen utsatte kvinnor för rena övergrepp. Inte heller blev det år av skriverier efter att Lars Ohly gav långfingret till en högerdebattör när han trodde att kameran inte såg honom:

Idag, åtminstone om en patriot hade gjort samma sak, skulle det också ha påpekats att debattören ifråga var kvinna och lite lätt rasifierad. Betyder då detta långfinger att Vänsterpartiet är sexister och rasister? Nej, naturligtvis inte, även om det möjligen kan ses i ljuset av deras allmänna syn på demokrati och åsiktspluralism. Vi känner till Lars Ohlys historia och attityd, vilket inte gör det långsökt att anta att han helst skulle ha velat klippa till Marie Söderqvist ovan. 

Är det då så att jag försvarar allt som SD gör bara för att det råkar ligga mig själv närmast bland riksdagens partier? Nej, jag tycker bara att det som lyfts fram är så enormt fånigt. Det, kära journalister, tror jag är det verkliga skälet till att era "avslöjanden" inte sänker partiet. Det som ni plockar fram är alldeles för futtigt och mjölkas alldeles för intensivt. Man kan kritisera SD för exempelvis toppstyrning eller hur uteslutningar används, men inte för ett skämt någon skickat till sin sambo. På samma sätt tycker jag inte att Per Gahrtons rattfyllor säger någonting om Miljöpartiet, medan mängden islamister i partiet däremot spelar roll.

Helst skulle jag vilja be svenska medier att börja göra seriösa granskningar av de politiska partierna, deras förslag och vad de åstadkommer, men sannolikt är det lönlöst. Vi kommer nog även fortsättningsvis att matas med små pinsamheter här och där, vilket inte heller kommer att påverka våra partival det minsta.