DN bjuder återigen på önsketänkande och självvald blindhet

Dagens Nyheter har under Peter Wolodarskis ledarskap, framför allt den senaste tiden, snabbt förfallit till att bli en ren propagandakanal, där samtliga skribenter verkar ha fått direktiv om att enbart skriva positivt om asylinvandring, negativt om patriotiska krafter och inte minst ta ställning mot det fria ordet. Kulturskribenterna förefaller idag skriva mycket mer om behovet av att tysta kritiska röster än om exempelvis kultur.

Idag skriver Wolodarski själv på tema nummer två av de tre ovan nämnda, och rubriken "Det finns en gräns för både SD och Donald Trump" sammanfattar egentligen budskapet. Hans tes, inte alldeles ny, är att "alla skandaler" visserligen verkar rinna av dessa krafter, men att de sätter stopp för en oändlig tillväxt. Texten är i sig inte så intressant, särskilt inte då en stor del av den består av ännu en genomgång av alla de "händelser" som ses som enormt betydelsefulla inom medieetablissemanget, och ja, det blir också ett antal rader om "järnrörsskandalen". Innan vi funderar kring huvudbudskapet, skulle jag vilja kommentera några av de enskilda märkligheter som dyker upp. Han drar, vilket redan rubriken avslöjar, likhetstecken mellan SD och Donald Trump:

"I Sverige har Donald Trumps ideologiska kusiner – nationalisterna i SD – haft två veckor av återkommande skandaler."

Det mest fantastiska i ovanstående mening är kanske att Donald Trump plötsligt har försetts med en ideologi, trots att det är svårt att föreställa sig en mindre ideologisk politiker. Det där med återkommande skandaler, dessutom under de senaste två veckorna, är en sanning i behov av en stor dos modifikation. Vad som verkligen utgör en "skandal" ligger i betraktarens öga, men som vanligt handlar tidpunkt och intensitet om aktiviteten från aktörerna som vill lyfta fram det ena eller det andra. Att IRM, i symbios med större medier, inleder en kampanj mot Oscar Sjöstedt, där en film från 2011 kompletteras med en berättelse från 2005, är inte samma sak som att "SD har haft två veckor av återkommande skandaler".

Tydligen är det också mycket anmärkningsvärt att Kent Ekeroth har intervjuats av den ryska kanalen RT:

"Att medverka hos är RT är enligt Ekeroth inte konstigare än att låta sig intervjuas av Aftonbladet, Expressen eller HD/Sydsvenskan."

Visst, man skulle kunna kalla RT för "Kreml-vänlig", men det är ju knappast så att de svenska tidningarna driver en helt opartisk linje. Vi har den senaste tiden också sett hur det samlade svenska medieetablissemanget på fullt allvar har diskuterat om man ska låta vissa personer intervjuas, och vilka de i så fall bör vara.

Även när det kommer till Donald Trump blir förstås beskrivningen enormt förljugen:

"Så länge valet handlar om Hillary Clintons tillkortakommanden går det hyggligt för Trump. Så snart strålkastarljuset vänds mot honom påbörjas haveriet."

Det är inte alls vad som har utspelats. I medierna, även amerikanska, har mycket mer uppmärksamhet riktats mot de övertramp som Trump har ansetts göra, än mot de reella och allvarligare aktiviteter som skulle kunna belasta Hillary Clinton. Det är ingen slump att en flera år gammal inspelning med Trumps "omklädningsrumssnack" dyker upp just när Wikileaks släpper en mängd graverande mejl om och från Hillary Clinton. Som någon påpekade, kunde Donald Trump år efter år hålla i skönhetstävlingar utan en enda anklagelse om sexuella trakasserier, men när han ställer upp mot Hillary Clinton levereras plötsligt sådana närmast dagligen.

Om vi nu skiftar till Wolodarskis huvudbudskap, kan det sammanfattas av de avslutande raderna om betydelsen av "avslöjanden":

"Precis som i fallet Donald Trump bidrar de till att sätta ett opinionstak för partiet. Samtidigt skjuter skandalerna sönder eventuella föreställningar om att SD är ett parti i mängden, bara lite tydligare och 'mindre pk' än de andra. Politikens tyngdlagar gäller fortfarande, även i tider som dessa. Det är mycket goda nyheter."

Jag är skeptisk av flera skäl. Bilden av SD som ett parti präglat av skandaler har matats ut under flera år och de som fäster stor vikt vid mediernas olika kampanjer lär redan ha skrämts bort. Dessutom verkar dessa "avslöjanden" redan från början främst ha imponerat på de som ändå aldrig skulle rösta på partiet. Idag ser vi hur IRM desperat och intensivt skriver om Oscar Sjöstedt, där varje meddelande delas av de trogna, där delningen eller hyllningen sedan i sin tur delas ännu en gång av IRM, medan ytterst få utomstående verkar bry sig särskilt mycket.

Den uttalade "socialisten" Ann Karlsson delar en av IRM:s monologer
om Oscar Sjöstedt, för att i sin tur sedan bli delad av IRM.

Det är förstås fullt tänkbart, och kanske rentav sannolikt, att dessa skriverier i viss mån hämmar ett partis tillväxt, men mot det står ett antal andra faktorer. Till att börja med inträder en mättnad, där ständiga och överdrivna skildringar till slut gör mottagaren immun och framför allt skadar de agendadrivande medierna. Vi har nu lärt oss att politiska företrädare kan ha berättat en vulgär anekdot någon gång, eller besökt en politiskt olämplig konsert, men mest av allt har vi lärt oss att medierna granskar ett enda parti på detta sätt och att varje händelse uppmärksammas tio gånger så intensivt som den i sig motiverar. För övrigt har jag inte en enda gång sett en tidning problematisera att Gudrun Schyman dirigerar en barnkör som framför "Sången om Stalin", för att inte tala om alla de skandaler där hon har figurerat som helt enkelt har förtigits av samtliga medier.

Än viktigare tror jag att själva samhällsutvecklingen är, då den gör att människor kommer att bli villiga att acceptera allt radikalare partier och ha överseende med ett allt mer diskutabelt beteende. Den som upplever, eller inser om man så vill, att Sverige står inför ett tilltagande förfall eller rentav en kollaps, bryr sig föga om vad Oscar Sjöstedt berättade något år eller vilken konsert han besökte ett annat år. Ty vad är alternativet? Skulle en fånig filmsekvens från en natt i Stockholm 2009 eller en historia om ett konsertbesök 2005 få denne orolige medborgare att plötsligt omfamna något av de partier som har drivit på den destruktiva utvecklingen? Skulle denne säga sig att "nä, det där skämtet var för grovt, nu är det lika bra att massinvandringen fortsätter"? Skulle Trump-anhängaren tycka att det pubertala pratet om hur man närmar sig kvinnor få honom att rösta på den svårt korrumperade Hillary Clinton?

Knappast, och förutom samhällsutvecklingen kan dessa journalister tacka sig själva och våra politiker för det, då det främst är dessa som har skapat den nuvarande polariseringen. Den som år efter år har tystats, hånats och demoniserats av samma partier och medier, samt ständigt blivit kallade "rasister" och nu "nazister", känner ingen större entusiasm inför att plötsligt stödja de som agerat på detta sätt. Även om till exempel Moderaterna övergick till att förespråka nollinvandring och hylla nationen, tar det emot att rösta på dem.

För att parafrasera Wolodarski, förändras politikens tyngdlagar ständigt, och inte nödvändigtvis i den riktning som han själv önskar se. Kanske ligger en mer avgörande gräns vid hur mycket liberalisering och hur många uteslutningar SD tål, innan partiet på allvar får konkurrens från mer radikala alternativ?