Naivt försvar av stöd till terrorister

På vilket sätt jihadturister bör hjälpas när de återvänder till Sverige har diskuterats förut och kan, som i Lunds kommuns fall, handla om fritt körkort, en förtur i bostadskön och möjligheter till arbete. För de allra flesta svenskar torde alla former av belöningar till den som verkar för IS uppfattas som helt groteskt, men i det politiska och mediala etablissemanget finns en hel del figurer som är positiva. Bland dessa återfinns Expressens Patrik Kronqvist, som idag skriver under den oblyga rubriken "Därför måste vi hjälpa IS-krigarna". De som ställer sig på den sidan ser sig som lite förnuftigare individer, som har motstått primitiva reflexer och tänkt särskilt djupt. Jag hävdar att så inte alls är fallet, och vill därför kommentera några av Kronqvists resonemang. Vi får snart en fråga, som jag gärna besvarar:

"Ryggmärgsreflexen är förståelig. Det är stötande med en gräddfil för terrorister. Men vad är egentligen alternativet till att försöka rehabilitera dem?"

Nästan varje tänkbar lösning är bättre. Man skulle till exempel kunna frånta medborgarskapet för den som bevisligen har samröre med organisationer som IS eller Al-Qaida, en väg som bland annat Nederländerna redan är inne på. Det krävs då att personen ifråga innehar dubbelt medborgarskap, eftersom det anses principiellt problematiskt att göra någon statslös. Ärligt talat tycker jag inte att det heller borde vara omöjligt, eftersom dessa personer mycket väl kan stanna i Syrien och Irak utan giltigt pass. Sådana tankar viftar Patrik Kronqvist bort:

"Sverigedemokraternas förslag att förbjuda jihadister från att återvända till Sverige är därför ett stickspår. Förutom de juridiska problemen vore det djupt oetiskt att dumpa extremister som är födda och uppväxta här i Syrien och Irak. Som om de länderna inte hade nog med problem.
Men framför allt löser det inte problemet med att människor radikaliseras här i Sverige och det förtryck de utövar på hemmaplan."

Det finns ett par avgörande skillnader mellan deras närvaro här och där. Tio terrorbenägna individer skulle påverka Sverige i mycket högre grad än vad de kan åstadkomma i Irak eller Syrien, men framför allt lär de flesta av dem där helt enkelt dö. Jag tänker till exempel på de två unga muslimer som avreste från Nederländerna, först försökte ta sig till Tjetjenien, men hamnade bland muslimska separatister i Kashmir, där de omedelbart blev ihjälskjutna av indiska säkerhetsstyrkor. En vinst för både Indien och Europa. Föga förvånande är Kronqvists egna förslag enormt tafatta:

"Som mot alla svåra samhällsproblem måste man använda flera verktyg. Det förebyggande arbetet är det viktigaste. De som rekryterar IS-krigare får inte stå oemotsagda."

Man kunde helt ha förebyggt problematiken genom att inte bedriva en omfattande invandring av muslimer, men den framsyntheten saknas som bekant hos våra politiker. Nu står vi här och jag tror inte ens att en rivning av landets samtliga moskéer skulle förhindra jihadturism eller terrordåd i Sverige. Den som rekryterar till dessa resor ska inte bara bli motsagd, utan helt enkelt utvisas om det är möjligt, eller på det ena eller andra sättet oskadliggöras här. Paradoxalt nog lyfter Kronqvist själv fram det stora problemet med rehabilitering av terrorister, när han ska argumentera för det:

"Jackie Arklöv satt i fängelse för krigsförbrytelser innan han sköt ihjäl poliserna i Malexander. Chérif Kouachi dömdes för att ha smugglat jihadister till Mellanöstern innan han mejade ner journalisterna på Charlie Hebdo. Ingen vet om de dåden hade kunnat avstyras med mera stöd och hjälp till förövarna. Men det vore tjänstefel att inte försöka om man får chansen."

Exakt, de kan agera igen. Den som har en övertygelse så stark att denne vill strida och dö för den i Mellanöstern, byter inte nödvändigtvis ideologi för att han får bostad och körkort här. Inte heller om han bara drivs av ett behov av våld och död. I debatten kallas de återvändande ofta för "avhoppare", trots att de snarare har kommit till Sverige för att vila upp sig eller få sjukvård, och i dagsläget för att IS förlorar territorium och kan komma att helt förlora sitt område. Min gissning är att ytterst få återvänder till Sverige för att de förlorat tron på islam och jihad, och nu vill omfamna demokrati och jämställdhet. En av textens meningar fascinerar mig särskilt:

"Och varje person som lämnar den våldsbejakande rörelsen är en ren vinst för samhället."

Vad som är en vinst för samhället har sannerligen givits en generös definition, där det alltså räcker med att man inte genomför terrordåd för att man ska anses bidra med något. Jag är ingen expert inom vare sig psykologi eller terrorbekämpning, men jag gissar att en minoritet av de som är beredda att dö och döda för islam omvänds genom välvilliga sociala insatser. Lockas man av att få halshugga människor, känns en framtid som skattebetalande feminist antagligen inte särskilt attraktiv. Till den dag då vi vänder skutan Sverige, är jag alldeles övertygad om att vi kommer att få uppleva både ett och två terrordåd på vår mark. Låt oss avsluta med ledarkrönikans ingress:

"Återvändande jihadister kan vara livsfarliga. Genom att hjälpa dem skyddar vi oss själva."

Nej, jag tror faktiskt inte det.