Kulturmänniska står upp mot folket

Martina Montelius är dramatiker och som statssubventionerad kulturmänniska får hon förstås utrymme i medierna för att göra politiska analyser. Idag bjuder hon i Expressen på en variant i genren "det är inte ni som är folket och folket är egentligen oroligt för klimatförändringar", som tar sitt avstamp i ett inlägg av Marcus Birro. Hans inlägg var i sin tur ett svar på en tidigare utläggning i samma genre från Montelius, där hon inte heller missade den i dessa kretsar vanliga poängen att Donald Trump minsann är förmögen:

"Men jag fascineras av den populära idén om mig själv som en del av den fisförnäma eliten, och Donald Trump som underdog och hedersknyffel, från sina med 24 karats guld dekorerade rum hårt kämpande för vanliga, hederliga människors rätt att slippa mexikaner och syriska flyktingar."

Ännu en gång måste jag alltså förklara att diskussionen om etablissemanget inte främst handlar om ekonomiskt starka personer, utan just människor som Martina Montelius som får utrymme i tidningar och tv-debatter för att lägga ut texten om fina värderingar. Nåväl, i dagens text har Montelius åtminstone inledningsvis ett rätt:

"Marcus Birro skriver att han 'inte har träffat en enda människa' som inte tycker att Sverige ska ta emot människor som flyr från krig och förtryck. Själv möter jag dem varje dag, i kommentarsfälten på internet, på Kent Ekeroths Twitter, och det har faktiskt även hänt att vänner till mig, med fel hårfärg, har mött dem på Södermalm."

Låt mig då träda fram och deklarera att jag inte tycker att Sverige ska vara öppet för asylinvandring. Nu vet vi ju att det är långt ifrån alla som verkligen "flyr från krig och förtryck", men det är inte poängen, utan att detta inflöde är destruktivt för Sverige alldeles oavsett hur de enskilda individernas historik ser ut. Sedan är det förstås oerhört lågt av Montelius att göra det till en fråga om hårfärg, men på denna nivå ligger som bekant dessa personers retorik. Det är dock lite intressant att hon oavsiktligt avslöjar att hon endast möter denna hållning i kommentarsfält, var nu de fortfarande finns, och på Kent Ekeroths Twitter, eftersom den inte är särskilt väl representerad i den etablerade media hon möjligen annars läser. Birros text gjorde Martina Montelius förvirrad, vilket beror på att hon knappt verkar ha läst den:

"Men om nu Birro aldrig har mött dem – då kan alltså den 'revolution' han skriver om inte handla om att vilja sänka invandringen. Det folk som enligt Birro blir hånat och negligerat av 'eliten' vill alltså att vi ska ta emot flyktingar. Men vad handlar då revolutionen om – den som enligt Birro får 'folket'att rösta på Sverigedemokraterna och Trump? Förvirrande."

I själva verket skriver Birro att det handlar om tystade människor som genom valurnorna kan göra sin röst hörd gentemot en politisk, kulturell och medial elit. Även om jag själv skulle vilja se en revolution som bland annat innebär att folkvandringen till Europa upphör, är det inte vad Birro menar, vilket också förklarar den där frasen om vilka människor han inte har träffat.

De båda sakerna hör dock ihop, inte minst i Sverige. All debatt om invandringspolitiken har tystats och det har samtidigt funnits ett etablissemang som har pumpat ut den enda tillåtna inställningen. Så länge som man delar denna inställning, eller låtsas göra det, får man vara kvar i värmen, men även mycket etablerade personer kan hamna i svårigheter om de gör något snedsteg som inte ligger rätt i tiden. Det fick bland andra Tobias Billström (M) erfara när han råkade säga "volymer", vilket alldeles nyligen var ett otänkbart ord när man talade om just invandringsvolymer. Vanliga människor, "folket" om man så vill, har inte ens kunnat framföra sina synpunkter, vilket är skälet till att man verkligen kan tala om folket mot etablissemanget och att invandringen är intimt sammankopplad med denna motsättning.

Martina Montelius och Jenny Strömstedt skäller på SD:s
Richard Jomshof. Eftersom det alltid bör vara minst tre som
säger emot en invandringskritiker, deltar även Özz Nûjen.

Sedan blir resonemanget något förljuget, men Montelius förvirring är nog fortfarande alldeles uppriktig:

"Andra saker som jag inte förstår: om nu folket, som tycker att invandringen är ett problem, är tystat – hur kommer det sig då att jag, när jag tar del av de massmedier som bär skulden, nästan uteslutande finner texter och reportage som problematiserar just invandringen? Borde det inte vara tvärtom, om nu all invandringskritik är tystad?"

Det är helt enkelt inte sant, även om situationen har förändrats något på senare tid. Numera dyker det upp ledartexter som exempelvis vill tala om asylmottagningens kostnader, men utbudet består inte "nästan uteslutande" av dessa och de utgör knappast heller en majoritet. Det verkar idag gå att publicera inlägg om kostnader och problem med mottagandet vid mycket stora volymer, men den viktigaste diskussionen om långsiktig kulturell påverkan på samhället är fortfarande bannlyst. På samma sätt menar moderater och socialdemokrater nu att det finns en gräns för hur stort inflöde som kan hanteras rent praktiskt, men alla åtgärder för att stävja det handlar om gränskontroller och krav för anhöriginvandring, aldrig om att begränsa den heliga "asylrätten".

Det är den sista delen av Montelius text som blir bisarr på allvar:

"Och: om de människor som kommit hit från krigsdrabbade länder inte är 'folket' - vad är de då? Om det är några som inte hörs i debatten om flyktingmottagande är det väl flyktingarna själva?"

Tja, Martina, du får kalla dem vad du vill, men folket är de sannerligen inte och ska heller inte säga ett ord om svensk invandringspolitik. Att de inte hörs när det gäller själva mottagandet är också direkt osant, eftersom vi ofta får ta del av intervjuer om långa väntetider, tristess och dålig mat.

Montelius båda inlägg i denna fråga är i princip helt meningslösa, där huvudpoängen verkar vara det redan utnötta påståendet att folket inte är invandringskritiskt och att kultur- och ledarskribenter inte är något etablissemang. Redan i sitt första inlägg såg hon till att reservera sig mot den alldeles naturliga misstanken när det poseras på detta sätt:

"Under hösten har jag arbetat mycket med barn som flytt till Sverige från krig - eller som har föräldrar som gjort det. Vi har gjort teater tillsammans. Jag gjorde inte detta i något försök att vara god – jag lovar. Jag vet att man inte ska vara god."

Om vi ursäktar den där medvetna missuppfattningen om vad godhetssignalering betyder, kan vi nog konstatera att Montelius utspel i frågan nog inte heller har skadat hennes ställning i kulturvärlden. Om hon vill veta vad det innebär att inta den motsatta positionen, kan hon studera just vad som hände Marcus Birro.