Dagens citat: Jenny Bengtsson (V)

Att Jenny Bengtsson känner på detta sätt är ingen överraskning, eftersom hon har visat sitt demokratiförakt många gånger förr. Hon har rasat mot Bokmässan och Grand Hôtel för att de har släppt in icke-kommunister och hon har rentav tatuerat in ett sovjetmotiv på överarmen.

Den mest intressanta aspekten är kanske att Vänsterpartiet inte ser några problem med att hon representerar dem i riksdagen, samma församling där vi får veta att det finns sju demokratiska partier och alltså SD är det "odemokratiska", vilket baseras på partiets invandringspolitik. Dagens fantastiska nyspråk har gjort att man kan vara demokrat även om man hatar demokrati och hyllar diktatur, så länge som man håller sig på rätt sida i den där avgörande frågan.

Jag tycker absolut att Jenny Bengtsson, Ali Esbati och de andra ska få förespråka kommunism och hylla olika despoter, men jag skulle gärna slippa se hyckleriet kring värdegrunder och demokrati. Man kan inte gnälla över att det är lågt valdeltagande i USA eller att Hillary Clinton fick fler röster enligt ett valsystem som inte finns, om man samtidigt tycker att fria val är helt oväsentliga i andra sammanhang. Margaret Thatcher vann flera val, medan Fidel Castro inte behövde ställa upp i ett enda. När Donald Trump vann blev demokrati plötsligt viktigt för Jenny Bengtsson och vi fick veta att demokratin på något sätt var död när hon inte var nöjd med vinnaren:

Så här fungerar kommunister och det förklarar också varför länder som Nordkorea kallas för "folkdemokratier". Det är också därför som de på fullt allvar demonstrerar mot att SD valdes in i riksdagen och försöker störa och stoppa alla andras manifestationer.

När det gäller Fidel Castros frånfälle hade jag inte tänkt skriva någonting. Hans död var inte särskilt oväntad och lär inte leda till några omedelbara förändringar på Kuba. Många vänstermänniskor, mindre uppriktiga än Jenny Bengtsson, vill idag nyansera bilden och "göra den mer komplett". Det är egentligen ingenting fel i det, eftersom man bör ha åstadkommit även positiva resultat efter nästan 50 år vid makten, men vi kan notera att inga nyanserade skildringar syntes i svensk media vid Augusto Pinochets död för tio år sedan. Vi kan ju idag skänka en tanke åt de människor som lever i de socialistiska länder som har hyllats av svenska vänstermänniskor, från Kuba och Venezuela till Zimbabwe och Nordkorea. Att leverera välstånd är inte den ideologins paradgren.