Patetisk hyllning av vänsterkvinnor

Aftonbladets chefredaktör, en stackars kvinna
som försöker få lite utrymme i patriarkatet.

Aftonbladets någorlunda nya chefredaktör Sofia Olsson Olsén är inte lite självgod och senast hon fick oss på gott humör var när hon på fullt allvar jämförde journalister med läkare som räddade en kvinnas liv. Vi fick då också veta att Aftonbladet strävade efter att "göra Sverige bättre och världen mer begriplig". Idag vill hon slå ett slag för "Respekt för kvinnor som orkar ta plats", där det viktiga i sann identitetspolitisk anda är att de är kvinnor och det enda krav som ställs är just att de tar plats. Det blir inte bara tydligt genom de exempel Sofia Olsson Olsén ger, utan skrivs också uttryckligen:

"Margret Atladottir, redaktör för Politism, och Lisa Bjurwald, frilansjournalist, kolumnist, författare, ­debattör med mera, har en podd tillsammans.Två smarta kvinnor i mediebranschen som ­poddar om mediefrågar. Två kvinnor yngre än jag som jag gärna lyssnar till. Två kvinnor som jag inte alltid håller med, men som jag respekterar högt. För att de pratar, för att de har åsikter, för att de tar plats."

Att lyfta fram dessa två som någon sorts förebilder är i själva verket enormt förnedrande för kvinnor. Ja, de har en podd tillsammans, där de pratar om ämnen som "Snoppchock i medierna" och "Snyggast i Almedalen", men det är svårt att se dem som "smarta". Visserligen säger Sofia Olsson Olsén själv att det viktiga är att de överhuvudtaget pratar och tar plats, men om hon verkligen hade velat slå ett slag för duktiga kvinnor finns det oändligt många bättre exempel, även om det råkar vara tunnsått med kompetens på just Politism och Aftonbladet. Om det viktigaste, förutom kön, inte var en koppling till nyvänstern, kan vi nämna kvinnor som Alice Teodorescu, Anna Dahlberg, Sakine Madon och många fler.

Dessa två må inte ha något vettigt att förmedla, men de
ska respekteras för att de överhuvudtaget pratar och tar plats,
eller åtminstone för sitt kön.

Resonemanget blir inte mindre patetiskt när vi ska få ett exempel:

"I ett av poddasvnitten för några veckor sedan kom de att prata om presidentvalsdebatten och Margret ­Atladottir säger då hur hon ogärna vill kommentera den.
'Men jag skrev någonting på twitter häromdagen som skulle kunna liknas vid en analys. Fast det var mer så att jag slängde ut en fråga - och jävlar vad killarna kom och skulle berätta hur det ligger till', säger hon.
'Det gör jag inte om'.
Jag hör vad hon säger, jag förstår vad hon säger, jag vet vad hon känner och det gör mig så ledsen."

Jag har följt Atladottir på Twitter och "skulle kunna liknas vid en analys" är nog även det i generösaste laget. Observera hur ovanstående resonemang är ordentligt genomsyrat av nyvänsterns identitetspolitiska resonemang. Hon ställde alltså en fråga och då blev problemet att män besvarade den. Eftersom hon är kvinna ska hon beredas plats utan att få kritik, motfrågor eller ens svar, särskilt inte från män.

Vi får sedan ett exempel på den typ av idiotiska mejl som Sofia Olsson Olsén själv har mottagit och som vänstern alltid gärna delar med sig av för att vi ska förstå hur dumma i huvudet alla med avvikande åsikter är. Jag förstår inte heller syftet med att skicka sådant, och tar avstånd från det, men jag misstänker att dessa personer även får välformulerad kritik, som de dock aldrig delar med sig av. Jag bemöter ibland mediefigurer på Twitter, då givetvis utan hat eller svordomar, och har skojat även med Margret Atladottir någon gång:

I verkligheten är det inte riktigt så att personer som Lisa Bjurwald, Margret Atladottir, och särskilt inte Sofia Olsson Olsén, är några stackars kvinnor som måste kämpa sig till något litet utrymme i det förtryckande patriarkatet. Inte heller riktar jag mindre kritik mot Lars Lindström eller Anders Lindberg för att de är män. Det är enormt fånigt att göra detta till könsfråga, då varje tidning har en mängd kvinnor som skribenter och chefer som kan ta större plats än de flesta medborgare av båda kön. Det kan avslutningsvis vara värt att påpeka att den faktor som verkligen avgör om någon får utrymme eller ej handlar om politik och i viss mån kontakter. Många män och kvinnor i etablissemanget kunde i veckor sitta och plädera för att en enda tidning som kan ses som invandringskritisk inte skulle få en liten monter på Bokmässan, medan ingen tyckte att Åsa Linderborg eller Kristina Lindquist borde stoppas för att de var kvinnor.