Fantasier om välfungerande integration

Igår bjöd Expressens Lars Lindström på en text som skulle argumentera för att integrationen går bra i Sverige. Hans krönikor håller alltid en låg nivå, så även denna, och jag brukar vanligen låta dem passera okommenterade. Idag publicerades dock ett liknande budskap från den socialdemokratiske politruken Erik Nilsson, som bjuder på samma lite märkliga tolkning av sysselsättningssiffror som Lindström, och om det hädanefter ska gälla som någon sorts giltigt argument bör vi kanske titta på det. Låt oss börja med Lars Lindströms "Att Sverige är bäst på integration gör vissa ursinniga" och de första raderna:

"Logiken i att kalla sig Sverigevän och sedan ur varje por i kroppen svettas ut hat mot sitt land får någon annan förklara. Men den förljugna bilden av Sverige som en nation på väg mot undergång måste bekämpas varje dag, med fakta. Sverige är – trots många samhällsproblem – ett av världens bästa länder att leva i."

Detta har hörts förut, men det förblir ett förljuget resonemang. I själva verket är politikens kärna att vilja förändra det som man tycker är fel med ett land, och det var ingen av dessa svenska krönikörer som tyckte att det var hatiskt av Barack Obama att kandidera under parollen "Change". Att vända sig mot ett hycklande etablissemang, likriktad media och en ohållbar invandringspolitik är inte att hata landet, utan givetvis ett uttryck för att man vill dess bästa. Visst är Sverige ett av världens bästa länder sett till ett antal indikatorer, men då ska man betänka hur många av världens övriga länder ser ut. Framför allt är vi många som menar att landet går åt fel håll och kommer att rasa även på de listor som Lars Lindström tidigare hänvisat till. För övrigt är det svårt att se Fredrik Reinfeldts politik, och inte minst uttalanden, som någonting annat än hat mot Sverige och svenskarna.

En lite speciell sak hos Lars Lindström är hans försök att få med några poetiska eller litterära rader bland det som vi generöst kan kalla "opinionstexten". Han är inte den ende som vill dryga ut antalet tecken i ett alster, men det som särskiljer honom är att dessa små utvikningar kommer helt utan övergång, koppling till övrig text eller ens någon relevans i sig själva. Direkt efter stycket återgivet ovan, får vi:

"Jag åker för ovanlighetens skull, av nödvändiga skäl, bil på Stockholms gator, över gulbruna hav av höstlöv och lyssnar på Okkervil River, som uppladdning inför gruppens Sverigebesök. Will Sheff sjunger med sin novemberröst, bygger vemod av countryrock som färgas av folkmusik, jazz och klassiskt: vackert."

Efter dessa gulbruna hav av höstlöv och den musikaliska analysen, kommer vi så till någon sorts huvudpoäng:

"Att Sverige är etta i senaste Migrant Integration Policy Index, en EU-finansierad rapport om hur väl integrationen fungerar, har fått "invandringskritiska" att känna sig kränkta. Alla möjliga missförstånd och lögner sprids om Mipex och jag kallas både det ena och andra på nätet och i mejl."

Jag känner mig inte särskilt kränkt, men vi ska komma ihåg att rapporten alltså finansieras av EU och att man i samma rapport klumpar ihop ett antal politiska partier som man verkligen kallar "högerextrema". Vi kan ju också titta på hur Sverige har hamnat högst i den där rankningen:

Vi får alltså poäng för en stor anhöriginvandring och ett stort antal permanenta uppehållstillstånd, samt att dessa permanent boende också får medborgarskap. Det är också värt att notera att alla parametrar bygger på vad värdlandet gör, inte i vilken mån de invandrade faktiskt integreras. Detta har påpekats av både Tomas Gür och Tino Sanandaji, men vi får veta att Lars Lindström själv har gjort ett storslaget journalistiskt arbete i sammanhanget:

"En journalist går till källan: Jag frågar Thomas Huddleston, huvudansvarig forskare för Mipex i Bryssel. Svaret: 'Dessa statsvetare och ekonomer kan inte vara medvetna om att nya Mipex 2015 inte bara mäter styrkan av politiken genom indexvärden, utan också behovet, utnyttjandet och effektiviteten av integrationspolitiken'."

Jag är skeptisk, eftersom det bara är att titta på de uppräknade kriterierna. De mäter ju knappt integration överhuvudtaget, vilket förvisso är svårt, men skulle kunna handla om till exempel språkkunskaper och förankring i hemlandets religion eller klantillhörighet. Däremot är deltagande på arbetsmarknaden faktiskt ett relevant mått, men eftersom det för asylinvandrare är mycket lägre än för svenskar, har man hittat den fantastiska bortförklaring som också Erik Nilsson kommer att använda sig av:

"Han säger de som tror det tittar på gapet i sysselsättningsgrad – vilket påverkas av att Sverige har bland världens högsta sysselsättningsgrad och tar emot många flyktingar. Han säger att varken det eller de utbildningsluckor som Pisamätningar visar är tillräckliga som mått på integration."

I klartext betyder det att det blir orättvist att jämföra med total sysselsättningsgrad i Sverige, eftersom den är högre än många andra länders. Nu är det ju dock i Sverige som dessa människor ska integreras, varför det är lite svårt att förstå hur en jämförelse med till exempel Greklands totala sysselsättningsgrad skulle vara relevant. Dessutom nämns även i detta stycke att Sverige har en hög andel asylinvandrare, här kallade "flyktingar", vilket på något sätt ska relativisera integrationen än mer. Ja, självklart har länder med huvudsakligen arbetskraftsinvandring bättre siffror, men så är det ju också asylinvandringen som vi kritiserar.

Snart behöver vi inte längre ens diskutera integration.
Bilden är från Malmö, och i vad ska man integreras där?

Erik Nilsson får sitt inlägg publicerat på vänstersidan Dagens Arena. Hans huvudpoäng är egentligen ett helt vanligt socialdemokratiskt försvar av den offentliga sektorn mot marknaden, men här tillämpat på integrationen. Det mest intressanta i hans text är kanske den där märkliga synen på sysselsättningsglapp, där vi ska jämföra siffrorna med andra länder än just Sverige:

"Huvudskälet till glappet i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda i Sverige är att vi har en av världens absolut högsta sysselsättningsgrader för hela befolkningen, främst på grund av extremt högt arbetskraftsdeltagande bland kvinnor. Vårt problem är att sysselsättningsgraden för utrikes födda kvinnor är cirka 20 till 25 procentenheter läge än för inrikes födda. Men, utrikesfödda kvinnor i Sverige har högre sysselsättningsgrad än inrikes födda kvinnor i de flesta andra OECD-länder."

Är det bara jag som tycker att jämförelsen är fullständigt bisarr? Ska vi verkligen jämföra irakiska kvinnors deltagande på den svenska arbetsmarknaden med hur det ser ut för infödda amerikanska kvinnor på den amerikanska arbetsmarknaden, och på vilket sätt säger det oss något om hur integrationen i Sverige fungerar?

Nej, tyvärr Lars Lindström och alla andra asylvurmare, så här kan man inte mäta integration. Deltagande på arbetsmarknaden är ett relevant mått, om man inte försöker att blanda bort korten, men det finns många fler som är minst lika viktiga. Framför allt ligger inte hela ansvaret på värdlandet och de satsningar detta gör. Förutom att beakta svenskkunskaper, borde man också ställa ett antal frågor till de invandrade själva. Ser de sig som svenskar? Vill de bli det? Är religionen viktigare än den nya nationaliteten? Bör döttrarna få välja själva vilka de umgås och gifter sig med? Och så vidare.