De idiotiska jämförelserna

I går bjöd Andrev Walden på en liten text som i stort sett gick ut på att jubla över att Sverigedemokraterna isolerades i svensk politik. Att så har skett berodde förstås på rasism. Texten inleds:

"Det finns en viktig lärdom att dra av den senaste rasistskandalen i Sverigedemokraterna. Men den har du säkert redan dragit? Tänk efter. Här får du ett streck att hänga blicken på under tiden. Märkte du det konstiga som hände? Att du inte visste säkert vilken skandal jag syftade på?"

Det förekommer olika typer av "skandaler" i partiet, men jag vill fortsätta hävda att det beror på större medial uppmärksamhet än av beteende i sig. Hur kan det ens vara intressant att några blivande riksdagsledamöter plockar upp metallrör under några sekunder?

Vi kommer då till Waldens jubel:
"Man kan ju lika gärna säga att isoleringen av SD har fungerat. Partiet har ju till exempel varit isolerat från inflytande i sina kärnfrågor i sex år.
Sex år.
För att sju partier faktiskt enades om att den kampen var viktigare än allt det andra. En blocköverskridande enighet om att rasism inte är okej. Och att nationalismen som politisk kraft är ett historiskt monster vi sluter leden mot. Även om det kostar.
Det är ju fantastiskt. Någonting att berätta för barnbarnen."

Detta med att berätta om barnbarnen och alla statyer som kommer att resas över Anne Ramberg är alltid intressant. Tänk om barnbarnen är ytterst bittra över vad som skedde under dessa år då gruppvåldtäkter och skottlossningar blev vardag. Sedan kan också ifrågasätta det principiella att göra allt för att utesluta (nåja) ett stort parti år efter år.

Ingenting talar för att detta kommer att vara i all evighet. Det är ren matematik. Stefan Löfven styr genom en historiskt svag regering, där det dessutom krävdes att "oppositionen" lade ned sin verksamhet. Inom borgerligheten verkar någonting också röra på sig. Talet om "vi ställer upp som Alliansen" klingar allt mer ihåligt. Anna Kinberg Batra kommer aldrig att bli statsminister, med sina småpartier, såvida hon inte går ihop med Stefan Löfven, som om av någon anledning ser sig som en naturlig statsminister. Så sitter de där med sina små stödpartier och ett stort som lär ligga kring 20 - 25 procent. Självklart måste det ingå i nästa formering.

Provocerande är också de eviga jämförelserna med utländska partier. USA har en helt annan kulturell politiska kultur. Min gissning av hans seger är inte bättre än någon annans. Jag skulle tro att det finns ett inslag där folk har tröttnat på strateger, talskrivare och människor som har ägnat sina hela liv åt att vinna makt. Donald Trump har, milt sagt, inte duckat för framtida "skandaler". Han säger vad han vill, och det är befriande.

Aftonbladets Anders Lindberg tror förstås att den franska valkampanjen kommer att se ut precis som den amerikanska, med "troll":

Fånigast är kanske parallellen till Frankrike, ett land svenska journalister verkar ha få kunskaper om. Marine Le Pen är inte Donald Trump, eller ens Jimmie Åkesson, med hans försiktiga taktik att inte skapa kontrovers. Den sittande presidenten François Hollande är så impopulär att ingen räknar med honom i dagens primärval. I stället har man den tidigare premiärministern Manuel Valls och det 38-årige underbarnet Emmanuel Macron. De båda anses dock vara för nedsvärtade av Hollandes mandatperiod. Därför riktas all uppmärksamhet mot högerns François Fillon. Genom valsystemet räknas han redan som den näste presidenten, men det har nu avslöjats att han i åratal har avlönat sin hustru för oklara uppgifter. Sådant är förvisso vardagsmat i den korrumperade eliten som utgör det franska etablissemanget, men kan människor har tröttnat på alla dessa gamla premiärministrar?

François Fillon med hustru Penelope

Hans chanser lär dock inte öka. I år äger även Nederländernas parlamentsvalet rum, där man rent juridiskt kan vara mer frispråkig, och en presidentseger för Österrikes Norbert Hofer skulle inte vara samma sak som en seger för Marine Le Pen. Även en jämförelse med Trump skulle vara helt fel. Front National har funnits i 40 år, har en hel stab av experter och ett komplett program. Vidare har de borgmästare, någon parlamentsledamot och sitter numera i senaten. Om jag ändå ska vara lite negativ tror jag tyvärr att Marine Le Pen inte når hela vägen, och det beror på systemet med två omgångar. Hon kommer sannolikt att vinna den första omgången, men sedan samlas styrkorna och väljer den gamle högermannen i alla fall. Nåväl, hon är 48 år och har framtiden för sig. Som den feminist jag är väljer jag den juristutbildade kvinnan, som inte gått på maktens elitskolor, och är den enda kvinnliga kandidaten: