Guillou och polisers observationer

Peter Springare

Det är svårt att veta hur man ska bemöta Jan Guillou. När jag säger "bemöta" så inser jag naturligtvis att det inte kommer att handla om ett faktiskt möte; därtill är jag förstås alltför obetydlig. Dock gör jag det jag kan, vilket innebär att kommentera texter här. Det finns en tråkig tendens att avfärda äldre personers inlägg med att de skulle vara dementa. Det är en medicinsk diagnos som sannolikt varken kan tillämpas på Jan Guillou, Staffan Heimerson och framför allt inte på vår egen hjälte Jean-Marie Le Pen, 88 år gammal.

Jan Guillou har antagligen alltid varit en märklig figur, och enbart utifrån nivån på hans resonemang tänker jag anta att det som en gång gjorde honom berömd var en tillfällighet som han råkade snubbla över. Alla vet vid det här laget att han är en patologisk mytoman, men därefter går meningarna isär. Några menar att han bjuder på medvetna provokationer, medan andra, däribland jag själv, tror att han menar varje ord han präntar ned.

I gårdagens Aftonbladet handlade det om faran med en alltför stor sverigedemokratisk närvaro, eller snarare poliser som öppet sade vad de tänker, inom poliskåren. Inledningsvis får vi en beskrivning från 1968, vid tiden då han själv nådde sin topp, som ändå är lite intressant:

"Problemet är inte att yttrandefriheten omfattar även poliser i befälsställning. Men problem uppstår när sådana poliser gör främlingsfientliga utspel i medierna med yttranden som:
'Ingen vågar öppet säga att vi har ett utlänningsproblem i detta land. Vi som dagligen håller på med det praktiska polisarbetet ser i våra anhållningsjournaler att den verkligt organiserade brottsligheten sköts av utlänningar /…/ och kulturradikalerna utgör en fara för rättssamhället.' "

Vi kan alltså ännu en gång notera att "främlingsfientlighet" utgör någonting alldeles speciellt, där lika speciella regler ska råda. Antagligen är det fullt acceptabelt för en polis att säga till exempel att majoriteten sexualbrott utförs av män, medan ett yttrande om internationell brottslighet är alldeles oförsvarligt. Varför måste jag förklara demokrati och yttrandefrihet om och om igen, dessutom för de som säger sig vara dess vapendragare? Yttrandefrihet finns alltså inte endast för att Jan Guillou ska få skriva om palestinier, utan också för att en polis ska kunna påpeka det vi kan kalla för "brister i integrationen".

Citatet ovan ska komma från 1968 och visa att det här med främlingsfientlighet är något vi alltid har haft. Exemplen han nämner är dock avslöjande:

"Utlänningsfaran som polisintendenten och advokaten tyckte sig se då, 1968, skulle i så fall ha bestått av politiska flyktingar från Grekland och Palestina efter militärkuppen i Aten och Sexdagarskriget 1967."

Detta är så dumt. Vi hade under 1950- och 1960-talen framför allt arbetskraftsinvandring, från Italien och Jugoslavien, men även en och annan flykting kom förstås. Sverige tog emot en våg av flyktingar från Ungern 1956, efter sovjetisk invasion, och just 1968 invaderade Sovjetunionen Tjeckoslovakien, vilket också skapade en utvandring. Guillou väljer att nämna Palestina. Nåväl, han kan nämna vad han vill från 50 år tillbaka i tiden, men vad polisen Peter Springare i dag säger om situationen kanske inte kan avfärdas på detta sätt. Vi serveras också en mycket vanlig tendens inom dagens medieetablissemang:

"Och saken blev förstås inte bättre av att kommissarie Springare bjöds till ett av SVT:s bättre underhållningsprogram, slapp varje tillstymmelse till kritiska frågor och klappades om av självaste Leif GW som därvid proklamerade att invandrares brottslighet måtte bli huvudfråga i nästa valrörelse. Jag får medge att det senare får mig att känna stark så kallad oro för Leif."

Känner ni igen det? Vissa personer bör, om de bjuds in någonstans, peppras med kritik, men helst förstås inte bjudas in alls. När Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk fick fem minuter i Aktuellt skapade det dagar av konvulsioner i dessa kretsar. Han borde inte ha bjudits in, han borde ha kritiserats mer, och så vidare. I Guillous värld är förstås det verkligt allvarliga kritik mot journalistkåren:

"Men på Peter Springare växte förstås kammen. Och nästa sensationella politiska utspel från hans sida hade udden riktad mot journalister, precis som på Otto Holms tid. För 'att försöka göra Sverige bättre' förklarade nu Springare, ville han 'förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor'. "

Just ett sådant inlägg har passerat mig, men jag kan ändå bemöta det principiellt. Jag kan hålla med om att det finns journalister som har agendor som jag i sanning uppfattar som abnorma, men jag tror inte att Springare menade fysisk utrotning av individerna, något som inte heller jag förespråkar. Jag är övertygad om att de är tillräckligt ryggradslösa för att tjäna den herre som för närvarande regerar täppan. Som sig bör, vilket vi också har vant oss vid, kommer sedan det totala haveriet:

"Man måste fråga sig om Peter Springare inte har hört talas om Förintelsen. För annars menade han ju att förhatliga journalister borde massmördas med gas och därefter kremeras under industriella former. Han menade nog bara att vi bör dödas i största allmänhet. Frågan är bara var han sätter gränsen för 'vänsterextrem', enligt normal sverigedemokratisk standard börjar väl vänsterextremismen i det här fallet på de liberala ledarsidorna."

Vad? Det är inte ofta jag förvånas numera, men kan denna förintelse verkligen användas hur som helst, till vad som helst? Jag tänker återigen gissa att han aldrig har menat att journalister ska "dödas i största allmänhet". Jag är osäker på om det förekommer att liberala ledarskribenter kallas för "vänsterextrema", men det skulle i så fall vara okunnigt och jag tror inte att jag själv gör mig skyldig till det. Eftersom vi har matats i evighet med "högerextrem", bör vi vara lite försiktiga med vem som är "vänsterextrem". De som verkligen befinner sig extremt långt till vänster är få och vad vi ser är någonting annat. En sorts samarbete mellan socialister och liberaler kanske, medan även "kulturmarxister" är mer träffande. Guillous avslutning blir:

"Problemet i vår tid är alltså inte att yttrandefriheten omfattar även Peter Springare. Hans önskemål om att förinta journalister är för övrigt inte brottsligt i sig, vare sig hets mot folkgrupp eller olaga hot. Problemet är att vi i Sverige har en polis med sådana politiska visioner. Och om Leif GW har rätt i sin bedömning att majoriteten av Sveriges poliser nu är dylika Sverigedemokrater så befinner vi oss i en politisk mardröm."

En viktigare fråga borde nog vara varför, om det nu är så, polisers erfarenheter i yrket är sådana att de i högre grad än den allmänna pöbeln är kritiska till mångkulturen. En sådan analys lär dock vara alltför besvärande för medieetablissemanget, varför det är lättare att helt enkelt fördöma dem som personer och vilja tysta dem. Jan Guillous farhågor, eller vad vi nu ska kalla det, är också tämligen patetiska. Ingen kommer att utrota honom och han kommer sannolikt att leva gott med sina miljoner ett antal år till, då många av någon anledning köper hans böcker.