Bottennoteringar för Moderaterna och Miljöpartiet

I DN/Ipsos opinionsundersökning för maj, som publiceras idag, får Moderaterna sin sämsta siffra sedan 2002, då Bo Lundgren, som allmänt ses som en ytterst misslyckad partiledare, just hade genomfört ett katastrofval. Det är egentligen inte förvånande. Partiet har visat sig ovilligt att ta över makten eller ens agera som opposition. Därtill kommer en opålitlighet i migrationsfrågan, samt en oklar hållning till det näst största partiet. Slutligen tror jag att många uppfattar Anna Kinberg Batra som en kall, osympatisk och mekanisk karriärist. Hennes framträdanden och uttalanden skapar inte särskilt mycket förtroende.

Miljöpartiets siffra under riksdagsspärren är förstås glädjande. En gång i tiden var partiet någorlunda relevant genom att föra in miljöfrågan i politiken, men numera är det svårt att veta vad partiet vill och framför allt har vilja att kämpa för. Miljöfrågan är numera väl etablerad i debatten och Miljöpartiet verkar inte ha någonting att tillföra. Vid regeringsbildningen befarade jag att Socialdemokraterna åtminstone skulle låta Miljöpartiet få genomslag för sin groteska migrationspolitik, men inte ens där har man lyckats genomföra sin egen politik.

Socialdemokraternas siffra är som vanligt fascinerande. Det är sannolikt det enda partiet som skulle kunna ha en häst som partiledare och ändå få stöd av en fjärdedel av befolkningen. Det som vore en drömnivå för exempelvis Sverigedemokraterna får Socialdemokraterna gratis, alldeles oavsett vad de gör.

I Expressen får vi ett par patetiska kommentarer om Moderaternas situation av partisekreterare Tomas Tobé.

"Det är bra att alliansen är större än de rödgröna men det är en för låg nivå för M."

Det är helt absurt att dessa politiker fortsätter att tala i dessa termer, som om det spelade någon roll att "Alliansen" får två procentenheter mer än "De rödgröna". I mitten finns ändå SD:s 19 procent som kan avgöra varje omröstning. Min gissning är att någon form av samarbete kommer att ske när valet väl är över och Alliansen skulle råka få ett par procentenheter mer än De rödgröna.

Tomas Tobé

Tomas Tobé fortsätter med sin förljugna analys, som han med all sannolikhet inte själv tar på allvar:

"Vi behöver bättre visa att Moderaterna och Anna Kinberg Batra är den bästa garanten för en ny politik och en ny regering. Moderaterna vill vända utanförskap och otrygghet med framtidstro. Arbetslinjen måste utvecklas, inte avvecklas. Kriminalitet ska mötas med fler poliser och hårdare straff. Jobbklyftan mellan inrikes- och utrikesfödda måste minska och vi behöver skapa 500 000 nya jobb."

Hur kan Moderaterna vara en garant för en ny regering, när man hittills inte har visat något intresse för att bilda en sådan? Denna mandatperiod är partiet en garant för en regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, och är inte mer opposition än Vänsterpartiet. Därefter följer ett par meningar som är helt fantastiska floskler och uttalandet avslutas med den märkliga politikersynen att jobb ska "skapas". Det är ett socialistiskt resonemang, precis som tanken att utrikesfödda på ett magiskt sätt ska få en högre sysselsättningsgrad.

Moderaternas partiledning är uppenbarligen i otakt med en stor del av väljarkåren och de egna företrädarna, där jag är helt övertygad om att en majoritet skulle föredra att partiet samarbetade med SD i stället för att vara stödparti till Stefan Löfven.