Den traumatiska nationaldagen

I morgon är det som bekant Sveriges nationaldag, och den skapar alltid ångest inom vårt etablissemang. Eftersom det alltid anses vara fel att lyfta fram någonting svenskt, som dessutom inte ens ska få finnas, blir det hela numera en hyllning till mångkulturen eller gärna andra kulturer. Således var det naturligt att Erik Ullenhag höll tal på ett islamiskt centrum och att Stefan Löfven åkte till Rinkeby för att hålla ett bisarrt tal om andra världskriget och Sophie Scholl inför ointresserade åhörare.

Redan i dag känner de vanliga misstänkta att det är dags att markera. I Sydsvenskan vill kulturmänniskan Per Svensson tala om "Sverigevännerna som hatar Sverige", och vi får veta:

"Med imponerande känsla för svart humor marknadsför sig Sverigedemokraterna som ”Det Sverigevänliga partiet”, samtidigt som SD:s företrädare och sympatisörer aldrig försummar ett tillfälle att glädjas över händelser som i deras ögon utgör bevis för att Sverige är ett riktigt räligt skitland, helvetets egen avfallscentral."

Resonemanget fortsätter:

"Denna något egenartade variant av fosterlandskärlek flödar över alla bräddar i den till partiet närliggande nätkanalen Avpixlat. 'Vården går på knäna, skolorna fortsätter att misslyckas med sina kunskapskrav, vi har bostadsbrist, våra äldre runt om i landet svälter och värst av allt – kriminaliteten fortsätter att eskalera med dödsskjutningar och våldtäkter i princip dagligen', läser jag i ett färskt, men till sitt innehåll gammalt och typiskt, inlägg."

Det är svårt att avgöra om Per Svensson verkligen inte förstår eller om han låtsas. Om nu någon älskar Sverige vill denne förstås att landet blir så bra som möjligt. Anser man att landet hotas av massinvandring och politikers inkompetens är det inte fel att påpeka detta. Själv ser jag en stor svaghet i Europas självförakt och flathet inför de som vill utplåna oss, men det är inte samma sak som att hata kontinenten. Att ett politiskt parti, eller för den delen en sida som Avpixlat, skildrar det som man uppfattar som problem är alldeles naturligt. Det gör alla politiska partier och publikationer, så även Per Svensson i sitt förvisso fåniga inlägg.

Han hävdar dels att sverigevänner egentligen hatar landet, dels att det ju är ett fantastiskt land. I förbifarten nämner han att det också finns problem, men:

"Så ser Sverige också ut. Men samtidigt, och framförallt, är Sverige ändå i dag ett land där de flesta människors chanser och möjligheter att leva rika liv är unikt många och stora. Och just nu är Sverige dessutom ett land som är så vackert att man trots allt kan få för sig att paradiset existerar."

Absolut, men det är ju det vi vill bevara, men som vi anser nu hotas av ett antal faktorer, som vi menar måste lyftas fram och konfronteras. Det är märkligt att denna kritik inte riktas mot andra partier som kritiserar fenomen i Sverige, för att inte tala om en person som Fredrik Reinfeldt, som faktiskt verkar hata både Sverige och svenskar på riktigt. Per Svensson har visserligen inte mycket till budskap, men han skriver förstås bättre och intelligentare än Expressens ökände Lars Lindström, som i dag också känner sig kallad.

Rubriken "Varken kostymnazister eller skinnskallar har ensamrätt till svenska flaggan" avslöjar vad som komma skall. "Kostymnazisterna" är förstås Sverigedemokraterna, ett ämne som verkar uppta det mesta av Lindströms tankevärld. Skälet till att dessa grupper anses ha kapat den svenska flaggan, eller haft "ensamrätt" till den, är helt enkelt för att alla övriga verkar ha haft ett så oerhört problematiskt förhållande till den. Allt som är svenskt har av någon anledning setts som en förolämpning av alla andra folkslag på jorden. Man kan rentav tycka att personer som exempelvis Fredrik Reinfeldt eller Gustav Fridolin faktiskt inte har rätt att använda denna flagga. Självklart vill Lindström också säga exakt samma sak som Per Svensson:

"Sedan använder de kommentarfältet till att vräka ur sig sin avsky över 'idiotlandet Sverige', 'svenska dumheter', 'det sjuka landet' och så vidare in i evigheten. Så mycket för det älskandet."

Vi andra förstår att sådana kommentarer handlar om politiker och journalister, snarare än landet eller folket i stort. Som vanligt måste lite förakt komma med:

"Ingen blir rasist av att sjunga 'Du gamla du fria', en sång som inte ens är en officiell nationalsång och som de allra flesta bara hör när Sverige har vunnit guld i sportsammanhang." 

Ja, vi vet, vi har ingenting eget som är värt något. Avslutningen blir:

"Du är inte mindre Sverigevän om du tar det lugnt med firandet av nationaldagen.
Norrmän, fransmän och amerikaner är undantag. De flesta andra har en avslappnad attityd till den här typen av nationella traditioner. Danmark har inte ens en nationaldag, bara en grundlagsdag, och den är faktiskt i dag. Danskarna firar den knappt. Har ni hört något gnäll över det? Tag det roligt, som dansken sa."

Det är lite festligt att Danmark här plötsligt ses som ett föredöme, när vi är vana vid att höra att det är rasismens epicentrum i världen. Ovanstående rader påminner dock om någonting viktigt, nämligen vad man gör. I både Danmark och Norge har den offentliga debatten länge varit rejält mycket öppnare och friare än i Sverige, något som visserligen inte är någon bedrift. I Norge sitter Fremskrittspartiet i regeringen, i Danmark är Dansk Folkeparti ett stödparti till regeringen. I Sverige är Sverigedemokraterna också det största oppositionspartiet, men här görs allt för att hålla dem utanför inflytande. Flaggor och nationaldagar är endast symboler, och helt irrelevanta om man samtidigt vill byta ut befolkningen och därigenom rasera samhället.