Så har då nationaldagen börjat...

Att dagens datum är den 6 juni märker vi som vanligt genom att föraktet mot Sverige och svenskar intensifieras. Det anses vara särskilt viktigt att hylla den så kallade mångkulturen denna dag, eftersom en hyllning av den egna kulturen skulle vara farlig. Bilden ovan visar dagens morgonsoffa i TV4, där författaren Mia Törnblom har fått välja ut ett par hjältar för dagen. En av dessa blir Suad Ali och vi kan nog vara tämligen säkra på att det handlar om den där slöjan. Dessutom arbetar hon för Migrationsverket och kallas för "expert på Sveriges flyktingkvot".

Nu var ju inte detta det enda som TV4 hade att erbjuda dagen till ära. Vi får även följa med till Enskede:

Aftonbladet firar i sin tur genom att låta sin ledarskribent Jonna Sima, inte skarpare än de andra, säga något:

Tidningens debattsida vill inte vara sämre, utan tar in Kvinna till Kvinnas generalsekreterare Lena Ag, som känner sig kallad att göra ett utspel mot nationalism. Festligt nog var det just denna organisation som attackerades av medlemmar ur identietsvänstern som klagade på att de hade vita kvinnor som föreläsare.

I texten får vi förstås också veta:

"De svenska nationalisterna är i färd med att bygga en berättelse om att vårt toleranta, öppna och jämställda land är hotat av 'de andra', av muslimer, invandrare eller andra 'icke-svenskar'."

Nja, det hotas i minst lika hög grad av personer som Lena Ag, karriärister som vill positionera sig på den rätta sidan, alldeles oavsett vad konsekvenserna blir av deras agerande. Det är naturligtvis endast denna sida hon vill hylla på nationaldagen, och ett bekant uttryck dyker upp:

"I dag på nationaldagen vill vi hylla alla dem som vill verka för det inkluderande, jämställda och jämlika Sverige. Ett land där fundamentet måste vara alla människors lika värde och rättigheter."

Av någon anledning var i dag DN:s kulturchef Björn Wiman inbjuden att hålla ett nationaldagstal i Storkyrkan i Stockholm. Den som känner till hans tidigare utspel förstår att han inte kunde låta bli att beröra den farliga nationalismen och de berömda "högerpopulisterna".

Eskilstuna-Kuriren firade också på ett acceptabelt sätt. Här är det nya och spännande slöjbärande vid sju års ålder:

Sydsvenskans chefredaktör, den alltid svårt politiskt korrekta Heidi Avellan, ger oss förstås:

Hennes inlägg bjuder på föga originella stycken som:

"Inte en utestängande 'svenskhet'. Det går självfallet att älska Sverige och vifta med flaggan utan att utestänga dem som inte föddes här. Att skilja mellan nationaldag och nationalistdag. Medborgarskapsceremonierna denna dag är en fin tanke."

Kurdo Baksi tog en liten paus från att twittra om Kurdistan och låta turkhatet flöda, och får breda ut sig på skräpsidan Nyheter24 med sina förutsägbara visdomar, under rubriken "Främlingsfientlighet är det mest osvenska som finns":

"Några av oss är blonda, några av oss är bruna, några svarta och några är gula. Vi älskar hela färgskalan!"

Samt givetvis:

"Ingen är mer eller mindre svensk än någon annan!"

Frågan är förstås om någon är mer eller mindre kurd än någon annan, särskilt som de i konsekvensens namn borde kallas turkar, irakier eller syrier.

På Twitter känner sig särskilt många kallade, och Alexandra Pascalidou måste berätta om att hon gjorde någonting fint även denna dag:

Någonting fint har även Miljöpartiets Magda Rasmusson gjort:

Det intressanta i allt detta är den enorma våndan vårt etablissemang känner inför att ens ha en nationaldag och att fira landet och folket. Skulle de inte kunna ta ett steg tillbaka en enda dag och låta de som vill fira göra det? Nej, i stället blir det uppenbarligen särskilt viktigt att "markera" just denna dag och påminna oss om att det inte finns någonting att fira, förutom den där mångkulturen.

Det finns motröster, men även de brukar säga att vi måste kunna vara stolta över det egna för att kunna välkomna andra, viket alltid är huvudmålet. Vi ser samma tendens i andra frågor, där exempelvis bostadsbristen uppmärksammas när den drabbar asylsökande.

Den barnsligaste provokationen står naturligtvis Henrik Arnstad för, genom att använda Carl Johan De Geers gamla målning, som möjligen var kontroversiell på tiden det begav sig, men i dag är nationaldagens ständiga tema: