tisdag 4 juli 2017

Annie Lööf irrar vidare


I ett tidigare inlägg tittade vi på en tämligen förljugen debattartikel, undertecknad av Annie Lööf och en annan fin liberal, som krävde någon sorts frikort för afghanska män utan asylskäl. Lööf åtnjuter relativt högt förtroende, vilket är minst sagt märkligt med tanke på de olika utspel hon och hennes parti bjuder på. I morse fick vi ännu ett antal kommentarer som åtminstone inte ökar mitt förtroende för Centerpartiets ledare.






Som vanligt får vi alltså det där tramset om att "söka majoritet för Alliansen", vilket i princip är en ren lögn, eftersom ingen tror att dessa fyra partier kommer att nå över 50 procent av rösterna. Att upprepa detta som ett mantra visar helt enkelt på ett förakt för väljarna, som borde kunna kräva mer seriösa besked. Observera att Lööf verkligen säger att hela Alliansen annars ska samarbeta med Socialdemokraterna, med det enda målet att utestänga SD från inflytande. Egentligen är det häpnadsväckande att en partiledare för ett nu relativt stort parti inte har några andra politiska målsättningar. 

Att jämföra med Frankrike är helt idiotiskt, eftersom inte heller Annie Lööf avser att hoppa av sitt eget parti och starta ett nytt med oprövade kort från större delen av det politiska spektrat. Centerpartiet kommer knappast att få egen majoritet i kammaren. Den främsta likheten med just Frankrike är snarare att alla traditionella maktpartier stödjer varandra för att isolera det enda patriotiska. För övrigt är det lite festligt att Annie Lööf använder sig av exakt samma uttryck som Marine Le Pen, när hon vill tala om "det glömda Sverige", alltså en direktöversättning av "La France des oubliés", namnet på de besök Front Nationals ledare gör på olika orter runt om i landet.

Om vi försöker läsa mellan raderna och hitta Annie Lööfs egentliga syfte, kanske hon helt enkelt drivs av en personlig ambition och tänker sig en ministerpost i en regering ledd av Socialdemokraterna. Så förvirrat som den så kallade Alliansen uppträder, tror jag tyvärr att vi mycket väl kan få se Stefan Löfven sitta kvar som statsminister efter 2018. SD kan stoppa honom, men hur motiverad är man att stödja ett alternativ som uppvisar den arrogans som Lööf här frossar i? Dessutom envisas de traditionella blocken med att resonera kring vilket av dem som får två procentenheter mer än det andra, som om de där 20 procenten i mitten inte fanns. 

Om vi ändå ska se någonting positivt i allt detta hyckleri och försök till trianguleringar, är det att valet 2018 i stor utsträckning kommer att handla om SD, och jag är inte säker på att alla är imponerade av alternativen.




2 kommentarer:

  1. När Jan Björklund talade i Almedalen fick han de starkaste applåderna när han klart och tydligt avvisade allt tänkbart stöd från SD.

    Han påstod också att SD inte har gjort upp med sin historia...! Han har alltså inte en aaaaning om att både förre partiledaren Mikael Jansson och Jimmie Åkesson har möblerat om minst tio gånger mer i sitt parti än något av de fem andra riksdagspartierna med en synnerligen brun historia bakom sig.

    Björklund ägnade den största delen av talet åt vad han anser är den största politiska frågan nu: Integrationen. Förslag som utökat rutavdrag och skapande av fler "enkla jobb" i ett land som konstant har avindustrialiserats sedan 1975...
    Han dammade också av en gammal klassiker: Språkkrav för att få medborgarskap. Detta för att fjäska med de få liberaler som fortfarande har några hjärncellar kvar och troligtvis för locka tillbaka de som gått över till SD. Men är inte det kravet "rasistiskt". Stinker det inte lite Zyklon B omkring det?

    Det allra viktigaste för de två liberala partierna L & C är att avvisa och stänga ute SD, vifta med nazistspöket och ljuga om SD. Det näst viktiga är migrationspolitiken som de uppenbarligen ser som ett jättestort problem vilket bevisar att SD har rätt och att SD behövs.

    Dessa två små skitpartier har ingenting annat att locka väljare med förutom skrämselpropaganda, diskriminering och förtal av ett visst parti och 20 % av väljarna.
    SD:s främsta styrka är att de inte förlorar sina sympatisörer utan bara kan vinna nya. Att som Björklund, Lööf och Löfven kalla sina förlorade sympatisörer för nazister och rasister lockar inte en enda tillbaka (trots falska löften om språktester).
    Jag var själv sosseröstare i ca 30 år men avskyr nu det partiet som pesten pga att de har exakt samma lögnaktiga och skurkaktiga retorik som bl.a. L och C som så falskeligen kallar sig för "liberaler".

    SvaraRadera
  2. Är situationen ändå inte prekär för Sverige inför valet 2018?

    Sd har synbarligen förlorat en del av sin själ och uppfattas kanske inte längre som det behövliga konfrontationspartiet utan som det minst dåliga alternativet?

    Motståndsrörelsen NMR är en verklig opposition men många tidigare sd-väljare skulle nog dra sig för det valet.

    Samtidigt då alla dessa politiker som varnar för nazistspöket samtidigt som man är överslätande mot ett parti som hyllat och delvis ännu hyllar en ideologi som lämnat efter sig mångfaldigt fler dödsoffer än nationalsocialismen.

    Socialdemokraterna har ju dessutom ofta stött sig på kommunisterna och vänsterpartiet.

    Framtiden ser enligt min opinion rätt mörk ut för Sverige, förhoppningsvis är min prognos för dyster?

    SvaraRadera