lördag 19 maj 2018

Lena Mellin intervjuar Jimmie Åkesson




I dagens Aftonbladet intervjuar Lena Mellin, som lite obegripligt där ses som en tung politisk analytiker, Jimmie Åkesson. Det finns ett par svar och frågor jag skulle vilja kommentera.

Åkessons första svar gäller vad man förväntar sig vid kommande val:

"Jag tror att det är fullt möjligt att vi blir näst störst eller störst. Vi kommer att ha tre stora partier efter valet och vi kan vara det största."

Även om jag ofta skulle vilja att Åkesson var mer offensiv, visar han här ett av de typiska drag som på sitt sätt också är beundransvärda. Nämligen en sorts ärlighet, närmast en ödmjukhet, där han verkligen besvarar en fråga med vad han faktiskt tror, snarare än det som skulle vara det mest perfekta, alltså det vi vanligen kallar "ett politikersvar". Han skulle kunna ha sagt något om "vind i seglen" och att man absolut avser att bli störst och regera, men väljer alltså detta svar. Det är å andra sidan helt självklart att SD tillhör de tre stora och att det är fullt möjligt att bli störst eller näst störst kan knappast någon bestrida. Jämför med FI, som alltid absolut kommer att komma in i riksdagen, eller övriga partiledares ständiga referenser till vilken fart det är i valrörelsen och vilket stöd man upplever, när opinionssiffrorna i själva verket är usla.

Ovanstående svar är inte det bästa exemplet på vad jag menar med denna ärlighet, då den har kunnat noteras i många sammanhang. Det finns nackdelar med detta drag, som exempelvis hur lätt människor har kunnat skämta om alla gånger ett svar har inletts med "Jag vet inte".

Därefter kommenteras samarbetet med Dansk Folkeparti:

"De har ju erfarenhet av den roll som vi nu får mer av. De har varit underlag till regeringar i många år och vet hur det har varit. Det är erfarenheter som vi kan dra nytta av så klart. Det är ett sätt att förbereda sig på vad som händer efter valet."

Detta är lite intressant, eftersom förhållandet till just DF var ett argument för att välja det som i min mening är "fel" grupp i Europaparlamentet. För mig var det vid tiden obegripligt att man valde en grupp dominerad av UKIP, en sorts enfrågeparti som nu fått sin vilja igenom och utraderats, och med medlemmar som den italienska Femstjärnerörelsen. Jag tycker förstås att gruppen Nationernas och friheternas Europa är det självklara valet, med ideologiskt drivna nationalister som Front National, Vlaams Belang, FPÖ och det italienska och nu mycket framgångsrika Lega.

Att SD:s val då främst motiverades med att man liksom inte ville stöta bort Dansk Folkeparti, som tydligen deklarerade att ett samarbete med partier som FN skulle ses som oacceptabelt, gjorde irritationen större, då DF är marginellt på europeisk nivå och dessutom självt tillhör gruppen Europeiska konservativa och reformister.

I Åkessons svar får vi åtminstone en förklaring till varför just detta samarbete värderas, då det är alldeles sant att DF länge har haft den roll som nu kan bli SD:s, alltså som stödparti till en borgerlig regering. Den situationen är inte jämförbar med Front Nationals, som genom valsystemet helt saknar inflytande på nationell nivå, även om man styr ett antal kommuner, och det fortfarande kontroversiella Vlaams Belang, som dessutom har haft ett antal svaga valresultat. Å andra sidan, och det är en stor sida, ingår FPÖ i Österrikes regering, och Lega ser ut att komma att göra detsamma i Italiens. Att vara en jämbördig koalitionspartner är ju inte nödvändigtvis sämre än att vara stödparti utan formella poster.


Stora valframgångar för Matteo Salvinis Lega,
som nu sitter i regeringsförhandlingar.


Sedan kommer en sådan där fråga från Mellin som gör att jag ifrågasätter hennes kompetens som analytiker:

"Det ser trots allt ut som ni går mot ännu en mandatperiod utan inflytande. Hur känns det?"

Vad talar för det? Här misstänker jag att Mellin helt enkelt tar övriga partiers uttalanden på allvar, vilket man i detta sammanhang definitivt inte ska göra, allra minst Ulf Kristerssons och hur han utmålar den så kallade "Alliansen". De enda scenariorna jag kan föreställa mig där SD helt skulle sakna inflytande är antingen en ny decemberöverenskommelse, vilket nog är uteslutet, eller en faktisk koalition mellan M och S, vilket inte är omöjligt. SD kommer antingen att få inflytande som samarbetspartner till en moderatledd regering, eller genom att avgöra varje omröstning där de traditionella blocken är oeniga. Frågan "Hur känns det?" är hånfull, men framför allt enormt barnslig och anses till och med fånig i sportsammanhang. Åkessons svar är som vanligt nyanserat, här möjligen i lite väl hög grad, då frågan borde ha avfärdats som det nonsens den var.

Lite senare blir Mellins fråga något lögnaktig, Åkessons svar är bra, även om han inte verkar känna till vad som faktiskt sagts:

"Mattias Karlsson meddelade nyligen att ni inte skulle ställa några krav alls utom att Centern inte skulle få inflytande över integrationspolitiken.
– Det kan jag inte alls tänka mig att han sagt. Det låter väldigt konstigt. Vår ambition är att få ut så mycket som möjligt för våra väljare. Det är inte orimligt att vi får inflytande i proportion till vårt väljarstöd."

I själva verket skrev Mattias Karlsson på DI Debatt:

"Sverigedemokraterna kommer med andra ord inte att stödja någon regering som verkar för en ökad invandring till Sverige. I klartext innebär det att Sverigedemokraterna inte kommer att ge sitt stöd åt en regering där Annie Lööf får inflytande över migrationspolitiken."

På samma sätt som man inte kommer att ge sitt stöd där MP får inflytande över migrationspolitiken. Det kan förstås ses som ett lite väl mjukt formulerat krav, och jag är fortfarande inte imponerad över kravet att Moderaterna ska bedriva sin egen migrationspolitik. SD kan mycket väl bli största parti och kan driva en hårdare linje. Å andra sidan är jag knappast någon taktiker, så denna positionering förstår de inblandade säkert bättre än jag.

Sedan kommer en fråga som är så aktivistiskt och infantilt formulerad att jag häpnar, trots att jag är medveten om vem som ställer den:

"Ditt parti vill att det ska vara förbjudet att tigga och att gömma papperslösa. Går det att förbjuda fattigdom och medmänsklighet?"

Fullständigt häpnadsväckande att en politisk reporter verkligen använder ordet "papperslösa", men framför allt upprepar det patetiska talet om att inte kunna "förbjuda fattigdom" eller "medmänsklighet". Att uppehålla sig illegalt i landet är just illegalt och att medverka till det borde kunna bestraffas precis som vilken annan medhjälp till brott som helst. Det skulle vara utmärkt att förbjuda fattigdom, och medmänsklighet bör inte bestraffas, men det har förstås ingenting med de faktiska frågorna att göra.





Därefter ska Åkesson kommentera utmanaren Alternativ för Sverige, och huruvida det är bra eller dåligt för SD:

"Både och. Bra för att vi utmanar Moderaterna och Socialdemokraterna om att styra det här landet, det är där vårt fokus. Alla hänger inte med på den resan. Då har de här bråkstakarna som vill bromsa vår utveckling någonstans att ta vägen och vi slipper dem."

Han menar vidare att det nya partiet nästan enbart består av personer som SD uteslutit eller som står långt ner på valsedlarna, och fortsätter:

"Det dåliga är att de och Medborgerlig samling skulle kunna skrapa ihop några promillen eller någon procent som avgör till det ena eller andra blockets fördel i riksdagen. Det kan vara direkt skadligt om man tycker som vi gör."

Åkesson är förvisso politiker och har ett eget parti att försvara, men detta tycker jag var onödigt fult och lite märkligt. Det är SD:s egen uteslutningsiver, där man rentav uteslöt hela ungdomsförbundet, som är ett av skälen till att alternativ bildas. Att beskriva de som har bildat det nya partiet som "bråkstakar" som man "slipper", är ett lite väl föraktfullt sätt att se på de i många fall duktiga personer som tidigare kanske länge stött SD. Ett annat skäl till att många söker ett alternativ är förstås att man tycker att SD har anpassat sig alltför mycket till etablissemanget, och lägger sig lite väl platt för allianspartierna, och jag vidhåller att SD behöver en utmanare för att hålla linjen och att ett radikalare alternativ skulle vara välgörande för hela politiken, även för alla de som kommer rösta på SD.

Märkligheten består i talet om att alternativen skulle kunna "avgöra till det ena eller andra blockets fördel". Rimligen skulle rösterna på AfS annars nästan uteslutande gå till SD, och det är förståeligt att Åkesson vill undvika ett sådant bortfall, men vad har det med blocken att göra? Jag undrar som vanligt på vilket sätt det spelar roll om "De rödgröna" får 39,4 procent och "Alliansen" 40,2, men lite sifferexercis kan möjligen förklara tankegången. Den traditionella "Alliansen" har nu 40,0 procent och är därmed något större än De rödgröna, som hamnar på 38,5. Mer relevant i sammanhanget är kanske då vad M+L+KD+SD skulle bli, vilket är 50,6 procent. Dock skulle KD hamna utanför riksdagen och läget blir känsligare, då M+L+SD får 47,1, jämfört med samtliga rödgröna, där Centerpartiet anslutit sig, som får 46,6 procent. Är denna övning meningsfull och är alternativen ens realistiska?

Grafik: Samtiden


Jag tror inte det, men i SD:s partiledning finns det sannolikt personer som tänkt längre och djupare än jag på detta, och dessutom har större insikt i spelet. Ett vänsterblock med Centerpartiet är förstås en möjlighet, med tanke på Annie Lööfs opålitlighet, men samtidigt ligger även Miljöpartiet kring riksdagsspärren. Själv tycker jag absolut att den som vill rösta på AfS helt enkelt ska göra det.

Mot slutet kommer man in på Ulf Kristersson, och det är egentligen intressantare. Jag lyssnade på hela hans anförande från Moderaternas senaste kongress och förvånades av hyckleriet kring just regeringsbildningen. En stram migrationspolitik utlovades, samtidigt som han ett par dagar tidigare hade markerat avstånd mot SD genom tal om "grundläggande värderingar". Han framhöll hur fantastiskt det var att alla allianspartier var eniga om att det inte skulle bli ytterligare en rödgrön mandatperiod, vilket dels borde vara en självklarhet, dels knappast har visats i handling tidigare.

Festligt nog har han själv varit tvungen att ta avstånd från Centerpartiets migrationspolitik, och inte minst deras ja till de där 9 000 specialafghanerna, men han ville under talet betona att man å andra sidan var enig om "integrationspolitiken". Svammel, motsägelser och hyckleri, alltså. I det vi nu ser skulle faktiskt det mest logiska, vilket kanske redan planeras, vara den där breda koalitionen mellan M och S. Vi andra får väl helt enkelt rösta på SD eller AfS, och överlåta taktiserandet åt de som är mer lagda åt det hållet.




10 kommentarer:

  1. Tja , du, Lena Mellin... om valresultatet blir som Sentio/Yougovs opinionsundersökningar så kan vi få en situation där SD blir 5 % större än Moderaterna samtidigt som KD, L och MP åker ur riksdagen- och då får vi väl se om SD får så lite inflytande som du tror... :)

    För övrigt betraktas narkomani som en sjukdom , men trots detta går det tydligen alldeles utmärkt att förbjuda narkotika trots att det ju inte borde gå att "förbjuda sjukdomar" . Om man nu ska resonera lika logiskt som Fru Mellin.

    /
    W

    SvaraRadera
  2. Du och Jan OloF Bengtsson är ett slags gurus för mig. Liksom Pat Buchanan när det gäller USA:s utrikespolitik. Ni är samtliga personer vilka jag "konsulterar" (stämmer av egna tankar emot). Jag har sagt det förr, till tjatighet, men fattar inte hur du orkar så pedagogiskt, och logiskt, dissekerar alla PK-dumheter. Hur som helst, tack för att du orkar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan bara instämma. När asyldepressionen sätter in är det en lättnad för sinnet att ta del av bloggen. Ett varmt tack från mig!

      Radera
  3. Det är oförskämt av Åkesson att kalla Gustav Kasselstrand, Mikael Jansson, Jeff Ahl, Olle Felten och Anna Hagvall för "bråkstakar".
    Pavel Gamov är uppenbarligen en bråkstake och även Hanna Wigh som alltid "råkar" hamna i blåsväder. Men när Åkesson inte ens kan komma överens med sin egen svärmor Margareta Larsson och behålla henne i partiet kan man fråga sig vem det är som är bråkstake?
    Antagandet att AfS bara skulle skrapa ihop några promillen är lite väl förhastat. AfS har ett RIKTIGT BRA partiprogram och det är värt några minuter att läsa igenom det. Bäst är förslaget att avskaffa den gravt missbrukade HMF-lagen och kraftigt dra ner på den politiska adelns hutlöst höga löner och previlegier.
    Varken Nationaldemokraterna eller Svenskarnas parti lockade till sig så många SD-politiker så det finns kvaliteter inom AfS som Åkesson och SD blundar för.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är synd att Åkesson och Kasselstrand ska hålla på att kriga mot varandra. Det råder så att säga ingen direkt brist på värre fiender...
      Jag har läst varenda ord i AfS partiprogram och håller med om någonstans runt 90-95 % .
      Ungefär detsamma gäller SD´s partiprogram.
      Men i en situation där SD, M och S samtliga ligger på 23 % i opinionsmätningarna är det naturligtvis inget alternativ att rösta på AfS.
      Och detta oavsett om deras politik skulle vara bättre på vissa punkter.
      /
      W

      Radera
    2. Arne Nilsson20 maj 2018 14:31

      Att man inte kommer överens med sin svärmor är nog något som många kan instämma i. Min hustru hade en ambivalent inställning till sin mor och jag tyckte väl att min svärmor, salig i åminnelse, inte alltid gjorde rätt bedömningar av verkligheten. Så Jimmy är förlåten för att hans svärmor och han inte drar jämnt i politiken.

      Radera
  4. @ Tobbe,
    SD har alltid haft en viss velighet i politiken och den har förstärkts efter att Mattias Karlsson tog över rodret. Jag måste erkänna att jag inte alls litar på dem ens om de skulle komma i regeringsställning. [de andra partierna har jag redan räknart bort].
    Skulle SD inte bli störst och få bilda regering, så kommer sannolikt samma situation råda som råder idag. SD blir sidsteppade.
    När det gäller Kasselstrand och ungdomsförbundet så har de varit oerhört mycket mera frispråkiga och mycket mindre opportunistiska än SD.
    Jag kommer därför att lägga min röst på AfS. Jag tror dessutom att AfS kommer över riksdagsspärren 4 % eftersom missnöjet inom SDs kärnväljare är mycket större än som motsvaras av 4 %. Och dessa tror jag resonerar som jag gör. Dessutom kommer Medborgerlig Samling sannolikt att knipa åt sig många missnöjda inom M och S och kommer också över 4 %.
    Detta blir en blåslampa på SD.
    Så var inte ängsliga för att AfS eller MED kommer in i riksdagen - det gör de. Rösta efter er övertygelse, inte taktiskt. Då slår man knut på sig själv.
    Och skulle ni rösta taktiskt på SD och de blir störst, så är jag säker på att ni kommer att bli besvikna på SD.
    /Gunnar B.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp, att rösta efter övertygelse var precis min poäng i det avsnittet. Väljaren kan gott strunta i sifferexercisen och taktiserandet från partiledningar.

      Radera
    2. @ Gunnar B ;

      I den bästa av världar så blir SD det största partiet samtidigt som AfS och MED klarar fyraprocentsspärren.
      Men tyvärr lever vi inte i den bästa av världar...
      För att de tre sakerna skulle inträffa krävs det att ca 35 % av folket röstar på "främlingsfientliga rasistpartier"- och det är ( tyvärr ) inte ett dugg realistiskt.
      /
      W

      Radera
  5. @ Anonym,
    jag och många med mig kommer ändå att rösta på AfS trots att de enligt dina kalkyler inte kommer att nå upp till 4 %.
    Det är ingen stor mening att rösta på SD, eftersom de anpassar sitt medlemsurval till vilka motståndarna tycker skall få vara med i partiet. Detta är ren och skär opportunism och ger mig dåliga vibbar.
    "Det är bättre att höra den sträng som brast än att aldrig spänna bågen", skrev Viktor Rydberg en gång. .
    SD med Mattias Karlsson vid rodret kommer aldrig att spänna bågen. De är alldeles för fega och rädda för vad motståndarna kommer att säga. Det är inget för mig. Mod är en bristvara men fullkomligt oundgängligt i den situation vi nu hamnat i.
    /SB

    SvaraRadera