Patetiskt utspel om ny blockpolitik

Anna Brodin och Karl Magnusson leker med klossar.

På Aftonbladets debattsida figurerar i dag en historiker och en statsvetare som vill säga oss att "Nej, Sverige ska inte skrota blockpolitiken". Här kan man direkt fundera på hur det ens skulle vara möjligt att upprätthålla rödgröna mot en allians, men det kommer att bli bra mycket dummare än så, och vi får inledningsvis veta att det handlar om en spännande ny uppdelning:

"Sverige befinner sig i en situation där blockpolitiken ska fortsätta vara den avgörande utgångspunkten. Bara det att linjen för blockpolitikens gränser ska dras på ett helt nytt sätt."

Medan vi andäktigt inväntar den nya bilden, ska vi gå igenom den där meteorologiska analysen:

"De politiska vindar som i dag blåser både internationellt, och hela vägen ner till svenska kommuner, är kall. Iskall. De grundvärderingar som vi länge tagit för givna ifrågasätts.

Vi får i vanlig ordning inte förklarat för oss vad för vind det handlar om, eller vilka grundvärderingar som ifrågasätts, men vi vet förstås ändå. Kyla betyder nästan alltid kritik mot omfattande asylinvandring och "grundvärderingar" är en ovanligare variant av "människosyn". För övrigt är det förstås lite pinsamt att två akademiker hela två gånger misslyckas att sätta pluralform för att beskriva vindarna. Därefter presenteras äntligen vilka två block som hädanefter ska finnas:

"Den svenska konstitutionen slår fast att alla människors värde är lika. Men vad hjälper det om Sverigedemokraterna (SD) öppet deklarerar att det både finns de som inte hör till, de som inte är lika mycket värda och inte minst att 'Det bara finns två val, seger eller död'. Det sistnämnda slår partiets chefsideolog Mattias Karlsson fast på sin Facebooksida. Det är här, just här, som blockpolitikens gräns 2018 ska dras."

Här sliras det rejält på sanningen. Möjligen syftar den andra meningens inledning på Jimmie Åkessons inte helt välformulerade beskrivning av utlandsföddas underrepresentation på arbetsmarknaden, men jag har aldrig sett att partiet slår fast vilka människor som "inte är lika mycket värda". Mot denna fras finns det ett par vanliga invändningar, som jag själv inte tycker är något vidare. Den ena är att man ställer en helgonlik person bredvid exempelvis en mördare, för att ställa frågan "Tycker du verkligen att dessa är lika mycket värda?". Den andra är att man påpekar att svenskans "värde" är en felöversättning av FN:s "dignity", som ju snarare betyder "värdighet".

Jag menar att dessa blir ett sidospår, eftersom användningen av "alla människors värde" vanligen inte betyder just det, utan helt handlar om invandringspolitik, där den som vill se en restriktiv sådan antas tycka att de som då inte får uppehållstillstånd har någon sorts lägre värde som person.

De två nya blocken.

Vad Mattias Karlssons ord om "seger eller död" har med saken att göra är oklart, men det är åtminstone ett någorlunda aktuellt exempel. De båda undertecknarna är inte snåla med de mest utnötta flosklerna, som när vi får veta vad SD gör:

"De sprider i stället en bild fylld av hat, där grupper ställs mot varandra och ett land i fritt fall." 

Som vanligt likställs kritik mot invandringen automatiskt med "hat", samtidigt som vi får lika vanliga tanken att prioriteringar i förhållande till migration är det enda området där "grupp ställs mot grupp". Undertecknarna varnar sedan för inkludering, alltså att övriga partier kanske bör prata med ett så pass stort parti, vilket de ser som "mycket allvarligt". Kommentaren om detta är tämligen förljugen, men det kan mycket väl vara deras uppriktiga bild:

"De som framför denna ståndpunkt menar att det är bättre att närma sig partiet och på så sätt låta deras budskap möta andras och att ansvarstagande på sikt kan tvinga fram viss klarsyn. Vad finns det för belägg för det?"

Det är inte alls hur samarbete vanligen motiveras. Argumentet brukar inte vara att ett samarbete "tvingar fram viss klarsyn", utan att tillväxten för EU- och invandringskritiska partier dämpas när de tvingas kompromissa och ta impopulära beslut. Vi kan ju jämföra med det en gång etablissemangskritiska Miljöpartiet, som efter en mandatperiod i regeringsställning var nära att skickas ut ur riksdagen. Debattinläggets resonemang fortsätter på en något skakig väg:

"Snarare kan vi i länder som Danmark och Norge se att när främlingsfientliga partier släpps in förskjuts åsiktskorridoren. Med ökad acceptans sänks tröskeln för högerextrem politik och nationalismen når nya höjder."

Jag vet inte riktigt var de drar gränsen för att "släppas in", men Dansk Folkeparti sitter faktiskt inte i regeringen. Jag är övertygad om att det som verkligen "förskjuter åsiktskorridoren", och för nationalismen till "nya höjder", är själva samhällsutvecklingen. Att sätta etiketter som "främlingsfientlig" biter inte riktigt när människor i själva verkligheten ser negativa konsekvenser av asyl- och anhöriginvandringen. Det kan ju också tilläggas att SD växte lika kraftigt under den period då åsiktskorridoren var riktigt trång, och det är svårt att se hur samtal med partiet i sig skulle ge ytterligare stöd. Det är inte ens säkert att de båda akademikerna verkligen tror att det fungerar på detta sätt, utan kanske helt enkelt vill slippa höra resonemang som går emot deras egna.

Mot slutet blir då de nya blocklinjerna tydligare:

"Och de som hellre på olika sätt samtalar med eller söker stöd hos SD har därmed flyttat sig över den nya blockpolitikgränsen – den som står mellan allas lika värde och de som vill begränsa rättigheter till de som sägs passa in."

Det roliga här är ju att Anna Brodin och Karl Magnusson vill anamma just sverigedemokraters egen bild av konflikten, där SD står mot hela Sjuklövern. De kan upprepa mantrat om "allas lika värde", och de kan kalla sig själva "anständiga", men om det bara finns ett enda parti som står emot ett helt etablissemang är det inte svårt att förstå varför detta parti växer.