Vem behöver Jan Björklund?

Turerna kring regeringsbildningen är för normala människor så pass obegripliga, och de inblandades framträdanden så patetiska, att de flesta verkar helt ha tappat intresset. Det handlar om "Alliansen", men inte enbart om Liberalerna och Centerpartiet, även om deras agerande är särskilt falskt och bisarrt.

Det går att på något sätt förstå varför Annie Lööf gör det hon nu gör. Detta är hennes enda och sista fönster för att bli statsminister. Gör hon upp med Socialdemokraterna lär stödet minska och omöjliggöra hennes partiledarskap långt före 2022, vilket också gäller om hon sitter kvar på sidlinjen eller på något sätt stöder sig på SD. Hon satsar nu allt på att få något upphöjt ämbete, och om det misslyckas lär hon mycket snabbt gå ut i näringslivet. Svenska väljare och medborgarna ingår överhuvudtaget inte i ekvationerna.

Vad Jan Björklund vill uppnå är desto mer höjt i dunkel. Inget framträdande gör det tydligare, inte heller gårdagens i SVT:s Agenda:







I fyra år har Björklund alltså framställt sig som en del av den där alliansen, och därmed också haft Ulf Kristersson som statsministerkandidat. Det som klingade falskt före valet, låter förstås ännu sämre nu:

"Jag vill absolut att denna process ska sluta med att Sverige får en regering som för en allianspolitik och en liberal politik. 

Formuleringen var som sagt tämligen förljugen redan under valrörelsen, men då kunde man åtminstone hävda att det ännu ej fanns ett valresultat och låtsas som att det skulle bli helt annorlunda än alla opinionsundersökningar. Scenariot Björklund målar upp finns helt enkelt inte i verkligheten. Han fortsätter:

"Problemet med just det här förslaget vi ska rösta om på onsdag, det är ju att Sverigedemokraterna kommer att ges en väldigt stark maktställning, genom att deras röster kommer att behövas i varje i varje viktig omröstning i riksdagen under fyra år, för att regeringen ska kunna föra sin politik."

Det är ju snarare exakt vad som händer när man utesluter SD från samtal. I en överenskommelse hade man kunnat ta och ge, men isoleringen gör att de kan rösta helt efter eget huvud. Än mer obegripligt blir det när Björklund menar att en budget med SD-stöd skulle kunna falla redan vid en kommande budgetomröstning, trots att det ju inte skulle ske om man i stället slöt en överenskommelse med SD. Talet om "EU:s miniminivå" är lika förljuget som vanligt, samtidigt som det är vansinnigt att all svensk politik ska kretsa kring invandringsfrågan.

När Björklund ska försöka förklara vad problemet med stöd från SD skulle vara, inleds meningen givetvis med den där självgoda deklarationen:

"Jag som är liberal vill inte ge Sverigedemokraterna den legitimitet det innebär att lyftas in i regeringsmaktsutövningen."

Detta säger alltså partiledaren vars parti samlade 5,5 procent av väljarna i september, och som inte för ett ögonblick skulle se sitt parti som illegitimt. Att stödja en konstellation där Liberalerna ingår är knappast mer legitimerande än åtta år i riksdagen och över 1,1 miljoner väljare. Det är inte riktigt så att den som rör sig i samma rum som Björklund kan råka bli beströdd av hans eget ängladamm.

Eftersom matematiken ser ut som den gör är det enda alternativet att då bilda någon sorts konstellation med Socialdemokraterna. Det verkar han inte vilja säga rätt ut, och det är inte svårt att få intrycket av att "Alliansens" partiledare nu är helt upptagna av att få vara just partiledare så länge som möjligt. Björklund har lett sitt parti till förlust efter förlust, och avgångskrav har försiktigt muttrats i åratal. Hur är det möjligt att han fortfarande sitter där? Varför skulle någon alls lägga en röst på hans parti, när han dels sviker gamla vänner på detta sätt, dels inte kan förklara hur han ska få genomslag för sin fina liberalism? Att Björklund dessutom, två månader efter valet, mest hoppas på ytterligare rundor med talman och partiledare inger inte mer förtroende.