fredag 14 december 2018

Mannen som inte lyssnar och aldrig lär sig





Aftonbladets Anders Lindberg är som bekant känd för att ovanligt ofta objektivt ha alldeles fel. När han i går kväll framträdde i SVT:s Opinion Live fick vi inte bara det bekräftat ännu en gång, utan också varför det gärna blir så. Han lyssnar inte på någon annan, vilket blev särskilt tydligt eftersom han skulle debattera med en annan socialdemokrat. De borde alltså ha kunnat hitta någon gemensam mark, ibland tyckt att den andre hade en poäng, men när någon annan talar står Lindberg och liksom småtrippar medan han bara väntar på att få låta den egna munnen gå igen. Han talar sedan snabbt och låter andfådd, för att han har så många gamla fraser som bara måste ut.

Widar Andersson, i framtoning något av Lindbergs motsats, talar lugnt och resonerande, men det kan förstås inte tränga in i den andres inre monolog. För Lindberg blir det olidligt att behöva vänta på att äntligen få säga "blåbrun" och allt det andra.






Anders Lindberg har dock en poäng när han påtalar att Annie Lööf i hög grad är skyldig till låsningarna och röstat nej till alla möjliga konstellationer. Så är det, och hennes presskonferenser om regeringsbildning är surrealistiska, där hon målar en upp en bild av hur hon tålmodigt och förståndigt försöker få alla att samarbeta, men att dessa alla andra tyvärr inte är det minsta medgörliga. Lindbergs inställning är dock enklare än så, eftersom allt som gör Löfven till statsminister är bra, allt annat dåligt. Sanningen är ju att Socialdemokraterna helt skulle kunna neutralisera SD:s inflytande, om de själva såg till att stödja Ulf Kristersson. Så viktigt är det tydligen inte.

Helt ute och cyklar är Lindberg förstås också, även om han inte är ensam, när han menar att SD styr landet så fort de röstar på ett förslag från Moderaterna. Av någon anledning är det inte alls så när SD röstar på något förslag från Socialdemokraterna. En annan egenskap hos Lindberg är att han aldrig tröttnar på att säga samma sak, oavsett hur världen omkring honom förändras. Fortfarande tycker han att det är helt avgörande att det ena "blocket" har 144 mandat och det andra 143, trots att budgeten röstades igenom av ett nytt och "konservativt" block som samlar 154 mandat. Han tänker sig uppenbarligen att den gula stapeln i mitten liksom försvinner om han bara håller för öronen och skriker tillräckligt högt.

Helt uppriktig är han nog när han menar att Annie Lööfs val står mellan Stefan Löfven och att "ge Jimmie Åkesson inflytande". Vi vet att han inte ens skulle förstå om någon påstod att hennes val stod mellan Ulf Kristersson eller att ge Vänsterpartiet inflytande. Rätt roligt blir det ju när Widar Andersson påpekar att Annie Lööf var en "hjältinna" på Aftonbladets ledarsida, vilket stämmer, men det tycker inte Lindberg är det minsta märkligt, eftersom det då handlade om stöd till Löfven och alltså helt enkelt någonting gott.

Tondövheten och oförmågan att släppa sedan länge utslitna fraser blir särskilt tydligt när Lindberg drar exakt samma fraser som vi nu har hört i åratal:

"Det är ett parti med rötter i nazismen. Det är ett rasistiskt parti som gång efter annan går ut och säger rasistiska saker." 

Widar Andersson har också en utmärkt poäng när han påpekar att partier redan nu samarbetar med SD. Inte minst i kommunerna har partiet deltagit i beslutsfattande i flera mandatperioder. Nu leder man ett par kommunstyrelser, utan att dessa kommuner visar några tecken på att omformas till Tredje riket. Om retoriken om 1930-talet inte fungerade 2010, lär den inte göra det 2018.

Och kontot på Twitter rullar på med samma
innehåll som alla andra dagar.


Det är egentligen mycket märkligt att Anders Lindberg bjuds in i alla dessa sammanhang. Visst, han är politisk redaktör på en stor tidning, men han tillför ju aldrig någonting och förstör varje debatt med sitt flåsande malande. Varför får vi exempelvis inte se Widar Andersson mer? Eller Lotta Gröning? Till och med mediernas andre stamgäst, Göran Greider, skulle ha lite mer att komma med, även om han huvudsakligen utgår från 1800-talet.

Jag tror att Lindbergs framtoning och röst gör att man underskattar hans arrogans och galna attacker hit och dit. Han återkommer med jämna mellanrum till en lite speciell syn han har på debatt och samhällsfrågor, där ingen mer behöver yttra sig efter att han ju förklarat hur det ligger till. Den åsikt som avviker det minsta från hans egen bör inte framföras, eftersom man då rör sig bort från den sanning han redan har proklamerat. Grafiskt ser det ut på detta sätt:



Så snart någon inte instämmer till 100 procent med Lindbergs åsikt börjar man röra sig bort från den enda ståndpunkten alla bör ha. Att ha 10 procent fel, och alltså bara 90 procent rätt, är ju sämre än att ha 100 procent rätt. När Lindberg har slagit fast att organiserat tiggeri är en myt, ska ingen ens säga att det kanske förekommer i någon mån, eftersom man då börjar traska ifrån den redan fastställda åsikten. Och det är ju inte bara onödigt, utan direkt skadligt.

Kort sagt, det borde finnas mängder av socialdemokrater som kan diskutera regeringsbildningen och argumentera för varför Löfven bör regera vidare på ett lite mer nyanserat och resonerande sätt. Att tjurigt fräsa om att det helt enkelt ska vara så är inte mycket till argument.




3 kommentarer:

  1. Undrar om Lindbergs fjanterier är äkta eller spelade. Om de är äkta och apkonsterna kring regeringsbildandet slutar med att Löfven inte får fortsätta lär det bli hispan för Lindberg.

    SvaraRadera
  2. Anders Lindberg är en psykopat15 december 2018 12:27

    Han är så ideologiskt hjärntvättad att det inte går att resonera med han överhuvudtaget. Som vilken sektmedlem som helst.

    SvaraRadera
  3. Kommer att tänka på bilisten som kommer hem sent på kvällen och ska parkera på en gata med datumparkering.Han parkerar på den sidan där ingen annan står och skrattar åt alla "dumma jävlar" som har parkerat på fel sida. När han kommer ut på morgonen så är det han som fått felparkeringsböter. Samma tankebanor har säkert AL!

    SvaraRadera