söndag 21 juli 2019

Mer förljugen retorik från Jan Eliasson




I dag var det tydligen återigen dags för den gamle diplomaten Jan Eliasson (S) att hylla den omfattande asyl- och anhöriginvandringen. För säkerhets skull blandar han dock ihop det med arbetskraftsinvandringen på 1950- och 1960-talet. På DN Debatt får han ett långt inlägg publicerat, som inleds med några personliga intryck:

"SKF och andra industrier gick på högvarv och behövde arbetskraft. Många italienare sökte sig till Göteborg, en del med sina familjer. Några bodde i baracker nära SKF. Pappa sa till mig: 'Kan inte du och kompisarna gå ner och spela fotboll med deras barn, så att de känner sig välkomna'."

Väldigt fint, men naturligtvis helt irrelevant för det som skett under senare decennier, vilket Eliasson själv avslöjar redan genom "behövde arbetskraft". Förvisso har det länge proklamerats att inflödet behövs för att "rädda pensionerna", men det har visat sig vara så felaktigt att även den floskeln numera främst används sarkastiskt. 

Lika irrelevant är hans personliga minnesbild från Libanon 2013:

"Hundratusentals syrier flydde över gränsen. Det skulle så småningom bli över en miljon, cirka en fjärdedel av Libanons befolkning. Libanesiska regeringen ville inte upprätta läger utan sökte fördela flyktingarna över landets städer och byar. Det var för mig som FN-representant imponerande att se hur alla ställde upp och sökte möta flyktingvågen från Syrien."

Vi kan ju börja med att konstatera att Libanon är ett grannland, som länge nästan varit en del av Syrien. Flyktingarna talar samma språk, har samma kulturella bakgrund, och förväntas återvända till hemlandet så snart det är möjligt. Den situationen kan inte heller jämföras med Sveriges ambition att år efter år ta emot tiotusentals människor från olika delar av världen som helt enkelt ska bo här.

När vi ska få en modern bild från Sverige, blir det en i hans kretsar en mycket vanlig sådan:

"Stockholm, akutmottagningen på ett sjukhus på natten, 2019: Alla var invandrare: läkaren, sjuk­sköterskan, undersköterskan, städerskan. Under mina timmar där som patient så talade jag med personalen om deras erfarenheter: om krigets fasor i Bosnien, politisk förföljelse i Latinamerika och hur mycket lättare det var att heta Sara än Soreh för att få jobb i Sverige."

Det är ju toppen, men för den heterogena gruppen "invandrare" är sysselsättningsgraden lägre än för befolkningen som helhet. En diplomat som Eliasson borde också veta att även länder utan Sveriges extrema inflöde har vård och sjukhus. Vi har hört argumentationen från personer av samma snitt många gånger, och jag kan inte låta bli att tänka på när han försökte sig på att tala till vanliga människor på Twitter:



Eliasson skriver i DN vidare att invandringen under senare decennier "har säkrat ekonomisk tillväxt", ett påstående som vanligen syftar på ökning av total BNP och inte BNP per capita. Sedan återkommer det argumentationsfel vi såg längre upp i texten:

"Cirka 70 miljoner är flyktingar från krig och förföljelse, varav 40 miljoner befinner sig innanför och 30 miljoner utanför gränserna. Vissa länder har tagit emot miljontals flyktingar, till exempel Pakistan, Iran, Turkiet, Libanon, Kenya och Uganda."

Återigen handlar det om grannländer som tillfälligt härbärgerar människor i stora flyktingläger. Framför allt borde själva skalan på flyktingproblematiken, som Eliasson ju nämner, visa att en flytt till Sverige inte är en särskilt rimlig satsning.

Jag har fortfarande inte riktigt förstått varför han har ett behov av att ge förljugna framställningar av frågor där han borde veta bättre, men ett avsnitt kanske ger en sorts förklaring:

"I våra diskussioner i New York talade också många delegater om mångfaldens och det internationella samarbetets positiva effekter på våra samhällen."

Jaha, då behövs kanske ingen närmare titt på hur Sverige i dag ser ut. Tankefelen fortsätter att pumpas ut:

"I Europa var det särskilt Tyskland och Sverige – som tagit emot fler flyktingar än andra EU-länder – som kände av dessa effekter. Men det ska också sägas att Sverige och Tyskland klarade denna uppgift mycket väl, vilket också uppmärksammades och uppskattades internationellt."
Klart att man kan ge Sverige beröm så länge man själv slipper. Personer som på något abstrakt plan är stolta över själva siffran för varje års inflöde verkar tänka att man varje år börjar om på noll och då är redo att ta emot en ny våg i all evighet. Uppgiften är inte avklarad för att året tar slut, utan konsekvenserna kommer att ses i år och decennier framöver. Att landet rent tekniskt hanterade själva mottagningen 2015 är inte samma sak som att allt blev frid och fröjd 2016 eller 2019.

Så småningom presenterar Eliasson ett antal förslag på migrationsområdet, som bygger på hans förljugna bild. Jag nöjer mig med att återge två:

"Klargöra vad migranter och flyktingar betytt samhällsekonomiskt, och betyder för våra länder i Europa, inte bara på kort utan också på lång sikt."

"Analysera och fråga oss om mångfalden är ett bättre alternativ för vår framtid än isolering och inåtblickande."

Alternativet till en omfattande asyl- och anhöriginvandring är givetvis inte "isolering", men även detta är en vanlig framställning från dylika figurer. Mot slutet får vi en fantastiskt intetsägande floskelparad:

"Vi måste undvika skönmålning lika väl som demonisering av invandringen. Vi måste främja dialog och möten, tala med varandra på alla nivåer: i civil­samhället, i bostadsområden, i skolor och på arbetsplatser. Vi måste visa tolerans och medkänsla och skapa samman­hållning i en tid av utbredd oro och osäkerhet."

Eller så slutar vi tro att vi är världens stora förebild och har ett alldeles särskilt ansvar för situationen i alla länder från Afghanistan till Somalia. Även om Eliasson har fått beröm i New York.





1 kommentar:

  1. Att han tar upp Libanon är otroligt korkat. Libanon var ett väl fungerande land innan flyktingströmmarna kom. Israel låg bakom det. Libanon var ett land med en kristen majoritetsbefolkning. Nu är förhållandet det omvända. Samma öde väntar kanske Sverige.

    SvaraRadera