"Skilj på SD och deras väljare"

Det gick bra för Sverigedemokraterna i valet till Europaparlamentet, så bra att det först nu börjar tränga in i etablissemanget och dess organ, efter att euforin över Feministiskt Initiativ börjat lägga sig. Att partiet ökade från 3,3% till 9,7% förstod nog den mest imbecille krönikör redan dagen efter, men när mediekåren nu börjar titta på de lokala siffrorna, visar det sig att SD är näst största parti i 106 av Sveriges 290 kommuner.

Det verkar som att insikten om att ganska många människor runt om i landet numera har rätt att kalla sig sverigedemokrater, gör att mediefigurerna börjat fundera på en ny taktik. De känner fortfarande ett närmast patologiskt behov av att bekämpa partiet, markera avstånd och se ned på väljaren, men den nya given är att det är skillnad på partiet och väljaren. Partiet är fortfarande ondskefullt på alla de vis, men etablissemanget vill nu visa att det känner med människan bakom sverigedemokraten, som bara behöver finna en annan kanal för sin frustration, låga utbildning och allmänna utsatthet. Det gäller nu för vår självutnämnda elit att visa vägen.

Idag dyker två krönikor upp med detta budskap. Låt oss börja med den lite mer polerade, som vi finner i GP, och som har just rubriken "Skilj på parti och väljare". Den är författad (ett storslaget ord i sammanhanget) av före detta SSU-basen Niklas Nordström, som numera tydligen är vice kommunalråd i Luleå kommun.

Har man en gång säkrat posten i toppen av SSU, krävs det inte någon exceptionell intelligens för att åtminstone bli minister. Slutar man då istället som vice kommunalråd i sin hemstad, väcker det onekligen en del frågor. Självklart hindrar inte Nordströms egen blygsamma kapacitet honom från att se ned på sverigedemokraten:

"Men det är ändå Sverigedemokraternas och liknande partiers framgångar i Europa som lämnar många av oss med en obehaglig känsla och rädsla. Något är radikalt fel när främlingsfientliga och intoleranta krafter vinner mark."

Tror du, Niklas? Man skulle kunna tro att invandringskritiska partiers framgångar signalerar att det är någonting radikalt fel med just invandringspolitiken, men som vi vet är det en analys som man inte kan göra. Vi vet också vilken förklaring till detta felaktiga röstningsmönster som gäller, särskilt när det kommer från en vänstermänniska:

"Jag vill tro att för många av SD:s väljare är deras röst ett sätt att markera missnöje med saker och ting. Att de flesta bara känner sig utanför, bortglömda, utan ett jobb eller har fastnat i ett sammanhang som känns hopplöst."

Självklart. Det skulle vara mycket intressant att höra renässansmänniskan Nordström förklara det sambandet från sitt elfenbenstorn.

Nästa inlägg, med delvis samma grundbudskap, är vulgärare och kommer från Ehsan Fadakar, som etablerat sig som ännu en av våra experter på utanförskap, främlingsfientlighet och sverigedemokrater. Ehsan är så arg idag att orden knappt räcker till, i den mån de gör det i vanliga fall:

"Vilket jävligt läge vi befinner oss i. Populisternas förenklade blufflösningar har fått fotfäste i Europa. Den äckliga rasismen och smutsiga främlingsfientligheten tränger sig in i folks medvetanden och som ett virus slår den ut empatin och medmänskligheten.
Och spelplanen just nu gynnar bara hatarna – och de vinner."

Detta första lilla stycke bjuder på många av de klassiska flosklerna som förblir lite svårförståeliga. Det sägs alltid att invandringskritiker kommer med enkla lösningar på komplicerade problem. Är det inte fantastiskt om man kan hitta det? Varför är minskad eller stoppad invandring, som det ju handlar om, alltid en blufflösning? Varför är det absolut nödvändigt att köra på, alldeles oavsett hur det ser ut på olika samhällsområden?

Den märkligaste meningen är dock den sista. Alla som har någon form av kritik mot invandring är per definition en hatare, trots att verkligheten visar att det tvärtom alltid är vänstern och de så kallade "antirasisterna" som står för hatet, vilket exempelvis Jimmie Åkessons vårturné, eller Ehsans krönika, visar. Ehsan förstår lika lite som Niklas hur någon kan rösta så fel, men han har lärt sig vilka förklaringar man får tänka på som vänstermänniska:

"Kanske är det en missnöje med arbetslösheten som var konsekvensen av den omfattande åtstramningspolitiken och med dem som genomförde den. Kanske är det ett långfinger mot etablissemanget." 

Slutligen kommer den då, den nedlåtande rösten uppifrån, som känner avsmak, men ändå vill försöka sträcka ut en hand:

"Det är som att vi ännu inte förstått skillnaden mellan en SD-väljare och en SD-politiker. När den ena är orolig och frustrerad är den andra smart och livnär sig på den oron. Det är den förvirrade väljaren vi måste fokusera på, inte den rasistiske politikern. Han kan aldrig byta åsikt."

Kära vänstermänniskor, låt mig själv välja mina partisympatier. Efter att ha spottat på väljarna i alla år, kan ni inte plötsligt försöka er på någon sorts låtsad välvilja. Särskilt inte ovanifrån, då jag inte känner mig underlägsen en enda socialdemokrat.