Analytikern Anders Lindberg slår till igen

Aftonbladets ökände ledarkrönikör Anders Lindberg delar idag med sig av fyra reflektioner kring Almedalen, under rubriken "Risk att M tittar på SD efter valet". Föga förvånande innehåller inte heller detta inlägg mycket till analys.

1. Borgerlig eftervalsdebatt

"Efter förra valet, och Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, krävde flera högerdebattörer att borgerligheten skulle prata mer om ”invandringens problem”. Fisket i de grumliga vattnen fortsatte sedan via tankesmedjan Timbro och tidningar som Neo, Axess och SvD:s ledarsida.
Efter Anders Behring Breiviks massmord på Utøya gick luften ur.
[...]
Kommer de, som Høyre i Norge och Konservative Folkeparti i Danmark, då närma sig SD:s frågor och kanske i förlängningen även SD?"

Det var tröttsamt redan för tio år sedan att all diskussion kring invandring kallades för att "fiska i grumliga vatten". Ibland uttrycker människor ur etablissemanget tanken att fina människor just ska diskutera de här frågorna, så att inte otäcka människor som sverigedemokrater får monopol på frågan, men så fort någon ens nämner att de vill göra det, blir de på detta sätt tillbakaropade till fållan. Det är förstås ändå ointressant vad Moderaterna har att säga om invandringens problem, så länge som de vill bedriva nuvarande politik och därför troligen kommer att landa i att det handlar om Sveriges bristande satsningar på integration. Att sedan Breivik måste nämnas i sammanhanget, visar hur fullständigt omöjlig debatten har blivit i detta land.

Framför allt är "analysen" om Moderaternas framtida koalition med Sverigedemokraterna idiotisk, för hur skulle en sådan se ut? I september kan vi räkna med att Moderaterna sannolikt landar på runt 25% och Sverigedemokraterna kanske på 10-12%, vilket inte på långa vägar räcker till en majoritet. Man lär knappast få de fina människorna i Folkpartiet att samarbeta med SD, varför en sådan koalition skulle kräva att hela FPs partiledning byttes ut mot realistiska människor, vilket i nuläget inte verkar troligt. I sämsta fall får Sverige en regering bestående av S-V-MP och i bästa fall av M-S, där det senare alternativet skulle visa för alla väljare att det endast finns en riktig opposition och därmed öppna upp för verkliga förändringar 2018.

2. Löfvens vänsterprassel

"Den andra frågan är hur Stefan Löfven ska hantera den vänstervind som håller på att blåsa förbi hans parti.
[...]
Det finns även tecken på att Sveriges kanske mest profilerade antirasist och feminist Mona Sahlin är på väg in i valrörelsen."

Det var en mycket välvillig beskrivning av Mona Sahlin. Visserligen gör hon själv allt för att profilera sig i "anti-rasistiska" sammanhang, men där finns det gott om konkurrens. För övrigt är ju ytterst få människor i Sverige verkligen rasister, vilket gäller även sverigedemokrater. Att hon skulle vara en profilerad feminist var dock någonting nytt, men Lindberg tänker kanske på att hon är kvinna.

För all del, vi är många som välkomnar henne in i valrörelsen, då det inte bara skulle gynna Alliansen, utan även patrioter och realister.

3. Nazister och hot

"En tredje fråga är hur Almedalen hanterar de antidemokratiska partierna. Polisen har gett nazistiska Svenskarnas parti mötestillstånd varje dag under veckan.
De har även i praktiken slutat ingripa mot hets mot folkgrupp.
Frågan är hur övriga partier reagerar på detta. Att bara låta detta fortsätta är orimligt. Vem blir först med att lova krafttag mot hatbrott?"

Uppenbarligen förstår Anders Lindberg fortfarande inte att åsikter ännu inte är förbjudna i Sverige. Stefan Jacobssons tal i Almedalen innehöll ingen hets mot folkgrupp, vilket kan vara skälet till att polisen inte ingrep.

4. Har FI peakat?

"En fjärde fråga är om FI liksom tidigare Junilistan och Piratpartiet gjorde ett bra resultat i EU men sedan missar riksdagen.
Partiet granskas nu allt hårdare och har bland annat fått stark kritik för att de vill göra om a-kassan så att fackförenings-rörelsen förlorar sitt inflytande." 

FI och deras framgångar är helt ett mediefenomen och att de skulle "granskas allt hårdare" är ju direkt skrattretande. Senast igår kunde vi exempelvis i Göteborgs-Posten se ett reportage på fyra sidor om partiet, som inte innehåll en enda kritisk rad, men desto mer om allt fantastiskt man ville uppnå och vilken medvind man kände. Även i Almedalen ges Gudrun Schyman generöst med utrymme, utan att man för den sakens skull besvärar henne med några frågor om praktiska detaljer eller finansiering. Deras tankar kring a-kassan är ju en droppe i ett hav av vansinne.