Karin Pettersson vill fira jul, men störs av SD

Onsdag blir en spännande dag, då omröstningen kring budgetalternativen sker. I ett något bisarrt inlägg, menar Aftonbladets Karin Pettersson att de rödgröna helt enkelt ska fortsätta styra landet, eftersom valet är över och det är dags att fira jul. Under den gravt infantila rubriken "Snälla Annie Lööf, nu vill vi ha jullov" inleder hon med julen, för att snart kommentera hatobjektet som ställer till det:

"Jag vet inte om ni har märkt det, men det är jul ganska snart.
I dag lämnar Sverigedemokraterna besked om de tänker bli svensk politiks rättshaverister genom att tillsammans med Alliansen rösta ner regeringens ­budget."

"Rättshaverister" var ett synnerligen illa valt ord i sammanhanget. Det betyder i princip en person som ligger i ständiga krig med myndigheter, inte ett politiskt parti som väljer att rösta ned en budget man ogillar. Det är mycket sådant prat i dessa dagar. De andra partierna behandlar SD som en paria, men om partiet inte röstar för en rödgrön budget, då blir riksdagen helt plötsligt en lekstuga, vilket den alltså tydligen inte var ens när Rossana Dinamarca spatserade runt i sin t-shirt. SD måste "ta ansvar" genom att rösta fram en skadlig vänsterbudget, annars är de nu även "rättshaverister".

Karin Pettersson vill ha kvar vänsterregeringen, säger sig vara trött på politik, och projicerar sedan sina egna känslor på alla andra:

"Det kan verka chockerande men de flesta människor funderar inte i dessa dagar på scenarier för extraval, ändringsbudgetar och bordlagda omröstningar i riksdagen. De bakar till skolans lussefika och stressar upp sig över julklappsinköp.
Om det är något strategi­arbete man ägnar sig åt så är det hur de värsta familje­konflikterna ska kunna undvikas i helgerna eller hur den där akuta ­julångestklumpen i magen ska kunna motarbetas.
Kort sagt: folk tycker att valet är över sen länge."

Själv är jag mycket mer intresserad av den politiska utvecklingen, än av julfirande. Valet må vara över, men resultatet, och Stefan Löfvens inkompetens, gjorde att det endast var början på en besvärlig tid framöver. Budgetomröstningen är ett normalt förfarande, som inte försvinner för att Karin Pettersson vill fira jul. Dessvärre för dessa vänstermänniskor, är det dessutom så att hundratusentals svenskar röstar på SD, vilket gör att de har en betydande roll i riksdagen. I ett mognare klimat hade både Alliansen och de rödgröna kunnat diskutera med SD, bland annat för att undvika nuvarande situation. Kanske är Sjuklövern de äkta rättshaveristerna?

Pettersson ger sig sedan in i matematiken och resonemanget blir än märkligare:

"I går kom Novus med en opinionsundersökning som visade att 34 procent av väljarna vill att SD röstar så att regeringens budget faller.
34 procent. Det är inget vidare väljarunderlag för en borgerlig ­minoritetsregering. Bland ­alliansväljarna är det en knapp majoritet, 51 procent, som hoppas på kaos."

Vad har frågan om SDs eventuella fällande av budgeten med Alliansens väljarunderlag att göra? Är situationen bättre för Stefan Löfvens minoritetsregering? S och MP är inget vidare regeringsunderlag. Om Alliansens företrädare, kanske en ny moderatledare, mognar och inleder ett samarbete med SD, har denna konstellation plötsligt en stabil majoritet som kan regera. Det blir sedan dags att göra en felaktig tolkning av SCBs opinionsundersökning:

"I går kom även SCB:s stora opinionsundersökning. Den visar att det är stiltje i opinionen. Om något har de rödgröna partierna stärkt sin ställning sedan valet.
Undersökningen sätter ljuset på problemet med Alliansens och SD:s strategi.
En överväldigande majoritet av svenska folket röstade nej tack till att högern ensamma skulle fortsätta styra landet."

Nja, den visar att människor uppger sympatier ungefär i linje med valresultatet. Problemet är dock att dessa undersökningar överskattar vänsteropinion och underskattar SD. I själva verket har SD ökat flera procent i opinionen sedan SCBs senaste undersökning. Det är inte heller "en överväldigande majoritet" som vill ha vänsterstyre, hur Karin Pettersson än försöker läsa siffrorna. Framför allt är det ytterst få som vill se Vänsterpartiet och Miljöpartiet ha det stora inflytande som de nu har. Återigen, Alliansen bör helt enkelt inkludera SD och göra slut på spektaklet. Vi får ytterligare en generalisering:

"Väljarna tycker helt enkelt fort­farande att ­Moderaterna förlorade valet och att det är ­rimligt att Stefan Löfven blev statsminister och att resten är upp till politikerna att fixa."

Tycker "väljarna" det? Är det omöjligt för en vänstermänniska att inse att en majoritet inte vill se Stefan Löfven som statsminister? Jag gissar att det troligen även finns en viss opinion inom hans eget parti som är besviken på hans resultat hittills och Miljöpartiets roll. Att "politikerna ska fixa det" innebär troligen att det är både Alliansens och SDs ansvar att helt enkelt acceptera den rödgröna budgeten, ett något bisarrt resonemang. Det avslutande stycket är lite intressant, i all sin dumhet:

"Svenska väljare gillar inte kaos. Svenska väljare gillar samarbete, kompromisser, ordning och reda. De vill rösta i val och att politikerna sedan gör sitt jobb. Så att det går att griljera skinka och dekorera pepparkakshus i lugn och ro.
Kom igen nu, snälla SD och ­Alliansen. Vi förstår hur ni tänkte, med det här har faktiskt gått för långt.
De flesta av oss vill faktiskt bara ha jullov nu."

Just det. Kan det kanske vara dags att komma ur sandlådan, sluta posera, och faktiskt inse att SD ingår i det politiska landskapet? Så snart man släpper isoleringsidiotin, kan Sverige få en handlingskraftig regering. Ty om Löfvens regering ska fortsätta, kommer inte bara Petterssons jullov i år störas, utan även nästa år och året därefter, då vi kommer att få fyra år av besvärliga förhandlingar och nederlag som staplas på varandra.

Den förljugna eftervalsdebatten

Efter att ha bedrivit exempellösa kampanjer mot Sverigedemokraterna under veckorna som ledde fram till valet, fick medierna dagen efter se facit på denna ansträngning. Det kom att visa sig att väljarna hade gjort alldeles egna val, utan att bry sig nämnvärt om smutskastning och uppmaningar från den mediala eliten. Inom etablissemanget var förvåningen och upprördheten stor, då de kände att de verkligen hade gjort allt för att upplysa och tillrättavisa allmogen. Eftersom dessa journalister dessutom endast umgås med likasinnade och utvecklar en blindhet inför vad som sker utanför redaktioner och Stockholms innerstad, upplevde de en ”vänstervåg” och förväntade sig en stor framgång för Feministiskt Initiativ. På samma sätt kunde stora framgångar för Sverigedemokraterna nästan uteslutas, då man inte kände någon som sade sig stödja partiet.

När valnatten sedan visade att SD mer än fördubblat sitt stöd, skulle de oförstående och förfärade analyserna ta vid. Varför röstade människor på detta parti? Vad hade medierna gjort för fel? Dessa analyser blev desto mer verklighetsfrånvända, då mediemänniskorna nöjde sig med att fundera själva och diskutera med varandra. Man skulle ha kunnat tala med sverigedemokratiska väljare, eller följa alternativa nyhetssidor på nätet, men detta uppfattades sannolikt som ovärdigt och man hade som vanligt större tilltro till den egna kretsen. Resultatet av dessa grubblerier blev därefter, särskilt då det var oerhört viktigt att inte beröra den förbjudna frågan.

Politiker och debattörer ur vänstern bjuder på den närmast obligatoriska förklaringen att SDs väljare är drabbade av Alliansens politik, som har skapat ekonomiska klyftor som gör dessa utslagna människor på landsbygden bittra och på jakt efter syndabockar. Om dessa väljare vore lite intelligentare och lite mer insiktsfulla, som debattörerna själva, skulle de istället hitta till just vänstern. Därmed säger man att SD-väljaren inte vet vad denne röstar på, till skillnad från de som söker sig till andra partier efter genomtänkta val och logiska analyser. I verkligheten är det troligare att den väljare som vill ha vänsterpolitik kombinerat med massinvandring, redan har hittat till V eller MP. Att det sedan faktiskt är omöjligt att kombinera en välfärdsstat med en stor flykting- och anhöriginvandring är någonting som vänstern bör fundera över. Dessutom kommer en stor del av SDs nya väljare från Moderaterna, som knappast är besvikna över Alliansens brist på vänsterpolitik.

En annan förklaringsmodell kretsar kring förhållandet mellan stad och landsbygd. Återigen utmålas sverigedemokraten som den arbetslöse unge mannen från den döende bruksorten som, till skillnad från storstadens upplysta elit, har lämnats bakom av utvecklingen och inte förmår ta till sig den nya och spännande mångkulturen. Man lyckas då bortse från att partiet får röster i alla kommuner och faktiskt har fördubblat sitt stöd även i Stockholms kommun.

En tredje variant riktar in sig på den så kallade trianguleringen, där Moderaterna och Socialdemokraterna ligger för nära varandra, så att folk inte ser skillnad på dem, varför de väljer att rösta på ett parti som sticker ut.

Det finns ytterligare ett par ständigt återkommande förklaringar till SDs framgångar, men det intressanta är att ingen av dem berör Sveriges invandring, det faktum att alla övriga partier står bakom denna extrema politik, eller att den sverigedemokratiske väljaren kanske helt enkelt tycker att partiets program är det mest tilltalande valet. I de undantagsfall politiker eller debattörer vågar närma sig frågan, väljer man att tala om att vi måste förbättra integrationen. Nivån på invandringen förblir ett förbjudet område.  Tanken är att om bara denna integration på ett magiskt sätt kunde fungera, så skulle invandringen bli icke-fråga. Problemet är att allt fler svenskar inser att det finns ett direkt samband mellan invandringsvolym och integration, och att inga åtgärder i världen kan hantera Sveriges nuvarande inflöde.

Detta famlande efter förklaringar håller i sig, och så sent som idag bjöd Göteborgs-Postens evigt oförstående och politiskt korrekte Gert Gelotte på ännu ett alster i serien, denna gång på temat att det handlar om integration. Förra gången han var i farten på detta tema lyfte han upp det gamla glesbygdsargumentet, där syrierna och somalierna skulle få avfolkningsbygderna att blomstra, samtidigt som SD-väljare på dessa orter skulle inse sitt snedsteg när de själva fick se ljuset.

Under den något komiska rubriken "Integrationen kan bli bättre", skriver Gelotte exakt enligt det mönster jag beskriver ovan:

"En rimlig slutsats av valresultatet att många väljare är oroliga för en dåligt fungerande integration
Många pannor har efter valet lagts i djupa veck inför frågan vad som fick 12,9 procent av väljarna att rösta på Sverigedemokraterna. Ett parti med djupa och väl synliga rötter ner till svensk nynazism och med ledande företrädare som uttrycker sig grovt rasistiskt på nätet eller bär armbindel med hakkors när de tror att ingen kommer på dem."

Att journalister fortfarande sitter med djupa veck i pannan är inte samma sak som att Sverigedemokraternas framgångar är obegripliga. Det är inte heller en rimlig slutsats, utan snarare en feg bortförklaring, att oron enbart handlar om integration och skulle falla bort när de magiska integrationsåtgärderna väl kom på plats. Så länge som volymerna på inflödet förblir fullständigt groteska, kommer naturligtvis allt fler svenskar ifrågasätta just rimligheten i den förda politiken.

Gelotte lyfter sedan upp ett par exempel på väljare, som troligen inte är särskilt representativa, men som platsar väl i mediebilden:

"Väljarnas logik är inte alltid alldeles glasklar. En ung man, intervjuad i GP, röstade på Sverigedemokraterna därför att han tycker illa om stockholmare. En äldre kvinna, intervjuad i tv, var upprörd över avfolkningens följder och ville därför slippa invandrare."

Som vi förstår är formuleringarna ovan Gelottes egna, och inte något som en väljare har sagt. De flesta sverigedemokraters logik är långt klarare än dessa journalisters.

"Samtidigt är en rimlig slutsats av valresultatet att många väljare är oroliga för en dåligt fungerande integration. De väljarna måste få ett bättre alternativ än Sverigedemokraternas stängda gränser."

Jag vågar påstå att det inte finns något alternativ till ett stoppat inflöde, vilket fortfarande inte heller betyder "stängda gränser". Gelotte skulle själv kunna pröva att åka till Finland eller Danmark, eller vilket annat EU-land som helst, för att se om gränsen går att passera eller inte. Förutom förändringar i anställningsvillkor och "ekonomiska frizoner" för invandrare, sätter han sitt hopp till spridning av massan genom olika tvångsåtgärder:

"Sprid ut asylmottagandet rättvist över Sveriges kommuner – om nödvändigt med lagtvång."

"Tillåt inte bidragsberoende asylsökande att bo var som helst under introduktionstiden. Ingen tjänar på att hela stadsdelar förvandlas till ghetton."

Till att börja med är alltså Migrationsverkets prognos för antal asylsökande i år 80 000 personer, en siffra som blir 92 000 om nuvarande takt står sig året ut. Det motsvarar över 300 personer till varje kommun, varje år, om dessa spreds jämnt. Det är också svårt att se hur stödet för Sverigedemokraterna skulle minska i en kommun om den tvingades till denna inflyttning. Slutligen är det tveksamt om Gert Gelotte själv skulle bo kvar i sitt isolat i Eriksberg i Göteborg, om det fick en rejäl dos mångfald.

Det mest patetiska med dessa krönikörers insatser är att jag själv skulle kunna skriva deras alster vilken dag som helst. Om Jan Helin, Thomas Matssson eller Peter Hjörne skulle be mig att förklara SDs framgångar, givetvis enligt mediernas normer, behöver jag bara fråga vilken linje vi ska gå på idag; desillusionerade utslagna människor på gamla bruksorter, att de större partierna inte är tillräckligt olika, eller varför inte någonting om hur rasismen breder ut sig i samhället? Nåväl, dessa herrar har ännu inte hört av sig, så jag fortsätter istället att här skriva sanningen.

Ett par sanna rader i Expressen!

I Expressen, av alla etablerade medier, bjuder Ledarredaktionen idag på några kommentarer kring Socialdemokraternas och Miljöpartiets kohandel. Något förvånande dyker nedanstående rader upp i inlägget:

"I ett läge där Sverige tar emot överlägset flest asylsökande per capita i hela västvärlden - är det då rimligt att vi samtidigt gör allt för att de migranter som inte har funnits ha några asylskäl också ska få stanna i Sverige? Nu signalerar S och MP att de vill ta ytterligare steg i den riktningen."

Nej, det är sannerligen inte rimligt att ge personer som uppehåller sig här illegalt fri sjukvård och skolgång, samt dessutom bevilja dessa "amnesti". Det innebär i praktiken att den formellt reglerade invandringen sätts ur spel, även om redan den legala asyl- och anhöriginvandringen är bortom alla rimliga och hanterbara proportioner.

Att det skulle bli så här är föga förvånande, och det förutspådde jag redan före valet. Miljöpartiet har fått vika sig i fråga efter fråga, men de skulle aldrig gå med på begränsningar i invandringsflödet. Följaktligen ser Socialdemokraterna till att driva igenom allt från Förbifart Stockholm till investeringar i stridsflygplan, men tycker att man då åtminstone kan släppa den stora ödesfrågan. Ledarartikeln fortsätter:

"Det finns en risk att kompromisserna mellan S och MP får karaktären "det sämsta av två världar". I stället för att plocka fram det bästa ur respektive parti triumferar deras mindre smickrande sidor.
Socialdemokraterna försvarar sitt traditionella betongtänk medan Miljöpartiet får fri lejd för sin bekymmerslösa idealism."

Vi ska nu inte tro att medierna plötsligt har börjat bli kritiska mot massinvandringen. Expressens ledarredaktion är sannolikt skeptiska till legalisering av illegal invandring för att de istället vill se en enorm "fungerande" reglerad invandring. Behovet av alternativa medier och SD i riksdagen är större än någonsin.

Expressen

Dagens citat: Statsvetaren Marja Lemne

"Detta bekräftar det som jag befarat, att genom olika taktiska grepp för att isolera Sverigedemokraterna kan man skjuta sig själv i foten och framkalla sympati för dem."

Marja Lamne, som kallar sig statsvetare, försöker förklara varför 48% av väljarna vill att övriga partier samarbetar med SD i frågor där man har liknande uppfattningar. Analysen, att det skulle bero på sympati på grund av isolering, är något märklig. Långt troligare är att dessa väljare helt enkelt inte förstår varför man inte ska söka samarbeten vid gemensamma hållningar, särskilt som man med dagens parlamentariska bild försöker finna stöd lite här och var över de tidigare blockgränserna.

Mest positiva till samarbete, 53%, är moderaternas väljare. Det är inte heller särskilt förvånande, då Alliansen faktiskt lämnade över regeringsmakten till den splittrade vänstern, enbart för att man insisterade på att inte tala med SD. Ipsos opinionschef David Ahlin säger:

"Det här är en fråga som splittrar väljarkåren. Partiernas hållning att helt isolera Sverigedemokraterna har inget direkt grundmurat stöd bland partiernas väljare."

Helt korrekt, och när det gäller Moderaterna, förefaller linjen enbart vara ett poserande från högsta ledningen och då inte minst Fredrik Reinfeldt, som ständigt såg till att banalisera debatten genom sina infantila påhopp:

"I kärnan av Sverigedemokraterna finns företrädare för ett parti som har en idé – ge sig på invandrare allt de bara kan. Därför ska de isoleras från politiskt inflytande på det sätt vi har gjort nu."

Detta var hans eviga svar om SD; all kritik mot den förda invandringspolitiken, alltså mot bland annat honom själv, var att "ge sig på invandrare" och "skylla på invandrare". Det är naturligtvis rent nonsens, då politiken knappast kan skyllas på den enskilde invandraren, men desto mer på de politiker och medier som hetsar för att bedriva den.

Tyvärr har Ipsos inte vågat ställa frågan om hur väljarna ser på samarbete kring migrationspolitiken, eftersom man tänker sig att partierna här har diametralt olika uppfattningar. Det må så vara, men det gäller inte samtliga väljare. Det skulle vara mycket intressant att se hur stor andel moderater som hellre skulle se SDs invandringspolitik än Miljöpartiets.


Expressen
DN

Peter Hjörne "analyserar" SD med sedvanlig arrogans

Peter Hjörne

Av någon anledning innehåller dagens Göteborgs-Posten  ett antal sidor om SD, som vanligt med funderingar kring hur goda människor ska hantera partiets framgångar, samt ett litet besök på landsbygden, för att illustrera hur SD attraherar människor som har blivit kvar när tåget har gått.

På ledarsidan bjuder ägaren Peter Hjörne på formulär 1C, där det gäller att predika för en nyansering av debatten, för att sedan i var och varannan mening använda precis de epitet och bortförklaringar som vi är vana vid. Ingressen lyder:

"Vi behöver en diskussion utan tillmälen, hätskhet, falsett och nedlåtenhet."

Direkt därefter börjar sedan de små försåtliga orden smyga sig in:

"Sverigedemokraterna var valets enda egentliga vinnare och är nu tredje största parti. Och de var vinnare förra valet, förra igen och valet innan. Dessförinnan fanns de knappt.  Och risken är stor att herr Åkesson och hans parti fortsätter sin politiska framgångssaga i landet som trodde att det var immunt mot främlingsfientlighet och populistiska missnöjespartier på högerkanten. Vi pekade finger och slog oss för bröstet när länder som Norge, Danmark, Österrike och Frankrike och brottades med sina missnöjespartier. Nu måste vi konstatera att vi inte är det goda landet annorlunda. Sverige är nu bara ett av många europeiska länder med starka nationalistiska och främlingsfientliga partier." 

Användandet av ordet "risk" visar att Hjörne, som så många andra, ser SDs framgångar som en slump eller naturkatastrof, snarare än hundratusentals människors faktiska val. När sedan "främlingsfientlighet", "populistiska", "missnöjespartier" och "högerkanten" dyker upp, är den där diskussionen "utan tillmälen och nedlåtenhet" som bortblåst. 

Att det enda partiet som ifrågasätter rimligheten i att Sverige varje vecka tar emot 1500-2000 asylsökande får ett allt starkare stöd är knappast förvånande och handlar inte om huruvida ett land är "immunt mot främlingsfientlighet" eller inte. Det är snarare chockerande att inte mer än 13% motsätter sig det skenande förfallet.

Peter Hjörne använder sedan en idrottsmetafor för att beskriva den match som etablissemanget nu känner att de spelar:

"Faktum är, vilket alltfler tycks inse: Vi ligger under i halvlek och vi måste ändra taktik för att vinna matchen. Till att börja med måste vi sansat och utan övertoner analysera varför 800 000 människor lagt sin röst på ett parti med högerextrema rötter och en främlingsfientlig politik. Som Mona Sahlin sa: ”lyssna på SD:s väljare, inte på dess företrädare”!"

Återigen denna eviga nedlåtenhet och arrogans. Om ni på allvar lyssnade på SDs väljare skulle ni troligen finna att de i stort sett har samma åsikter som partiets företrädare. Så länge ni fortsätter med att internt "analysera" och använda ord som "högerextrem" och "främlingsfientlig" på ett närmast tvångsmässigt sätt, lär ni inte "vinna matchen". Det går inte att låtsas lyssna och samtidigt bedriva en rakt motsatt politik. Vad Mona Sahlin sannolikt menar, är det vanliga vänstermantrat att SD-väljarna egentligen är oroade över ekonomiska klyftor och att om man bara, helst med socialdemokratisk politik, lyfter dessa, så går det bra att köra vidare med massinvandring, eftersom det ju bara inte kan finnas särskilt många människor som motsätter sig den.

Även Peter Hjörne, som ska vara någon form av liberal, faller för detta debila önsketänkande:

"Det finns en hård kärna av rasister, som beräknats till runt tre procent. De andra är personer som är kritiska till invandringen och eller vårt sätt att integrera invandrare. Där finns de som är generellt missnöjda med sakernas tillstånd, som hamnat i periferin i Alliansens Sverige, som saknar det Sverige som en gång var och tycker att ingen talar för dem. Och slutligen finns de som bara vill göra fula fingret åt makten. Det är de rödgrönas och allianspartiernas ansvar att fånga upp många av dessa väljare och få dem att vända tillbaka från de främlingsfientliga Sverigedemokraterna."

Till att börja med var det ju intressant att höra att 97% av partiets sympatisörer inte är rasister. Klarar Socialdemokraterna eller Moderaterna att komma upp i den siffran? Jag skulle gissa att en mycket stor andel av SDs väljare tillhör gruppen som är kritiska till invandringen och som förstår att dagens volymer inte kan hanteras av någon integrationspolitik. Hur sedan de rödgröna och Alliansen ska fånga upp väljare som "hamnat i periferin i Alliansens Sverige", eller vill ge fingret åt makten, är oklart då de utgör denna makt. De flesta sverigedemokratiska väljare har nog, till Hjörnes förtret, tänkt igenom sitt partival lite djupare än så.

Peter Hjörne skulle personligen kunna göra en liten
insats för integrationen, då hans bostad ser ut att ha
plats för ett antal syriska familjer. Det skulle också skapa
mer mångfald för hans helsvenska grannar.

Även avslutningen undviker den stora frågan:

"Sverige är det land i Europa som tar emot flest invandrare. Det skall vi vara stolta över. Men sedan vi bestämt oss för invandringen måste vi också klara den andra delen: hur vi skall integrera dem som kommer till vårt land med respekt för dem och för våra egna grundläggande värden. Det har vi inte lyckats med. Därför måste vi föra en i verklig mening öppen och tolerant diskussion om hur vi skall ”klara invandringen”- en diskussion utan tillmälen, hätskhet, falsett och nedlåtenhet."

Vi behöver inte alls vara stolta över det, då det fortfarande är fullständigt obegripligt varför det är ett självändamål att få in så stora volymer som möjligt. Peter Hjörnes lilla utvikning kring integration är inte det minsta originell och jag får återigen upprepa mig. Så länge som ni direkt slår fast att invandringen ska fortsätta som förut, är den där frågan om integration, den enda ni tillåter er, helt irrelevant. Istället för er tillåtna diskussion om hur "vi ska klara invandringen", skulle jag mycket hellre höra er berätta om varför inflödet måste fortsätta och vilka fördelar det har för Sverige, gärna utan innehållslösa fraser om att "mångfald skapar dynamik", pizza eller Zlatan.

"Nu bryter M löftet om SD"

När det mediala och politiska etablissemanget ska försöka förhålla sig till och attackera Sverigedemokraterna, hamnar de ofta i märkliga motsägelser och rena självmål. Trots att SD ständigt utmålas som "främlingsfientliga" och "rasister", får vi samtidigt ta del av påklistrat upprörda kommentarer om att partiet samarbetar med främlingsfientliga partier i Europa.

Ökände vänsterkrönikören Anders Lindberg hamnar i sitt senaste alster i en liknande situation. Trots att vänstern älskar att utmåla SD som ett högerparti och som ett stödparti till Alliansen, förfäras Lindberg nu av att vissa islossningar från moderat håll verkar ske i kommunerna avseende samarbete med SD.

"Efter valet tog Sverigedemo­kraterna i Sigtuna kontakt med Moderaterna. De lovade att
inte rösta med Västerpartiet och Socialdemokraterna mot att Moderaterna lät dem få plats­er i Sigtunas nämnder och styrelser. Det uppger den lokala tidningen Märsta.nu.
Till Dagens Nyheter försöker Moderaternas oppositionsråd Olov Holst förklara sig med att han inte tycker det är rätt att isolera Sverigedemokraterna. Han tycker även att Moderaterna ska börja prata med dem i riksdagen, tvärtemot vad Fredrik Reinfeldt lovat före valet.
[...]
I Norrtälje norr om Stockholm har de rödgröna 27 mandat mot Allians­ens 26. Men Kjell Jansson (M) har inga planer på att avgå trots att han kommer att vara beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd."

Dessa kommunala samarbeten skulle ha varit helt naturliga, om nu inte medierna och partiledningarna demoniserat SD bortom all logik och politik. Sannolikt är det inga större problem att samarbeta kring sakfrågor, särskilt som många kommunala frågor är av praktisk, snarare än ideologisk natur. När det sedan gäller den förbjudna frågan, som är själva orsaken till varför SD ska isoleras, vet vi att en mängd moderata lokalpolitiker gärna säger nej till Migrationsverket och deras behandling av kommuner som avstjälpningsplatser för en grotesk invandringspolitik.

Sedan bjuder Lindberg faktiskt på en poäng:

"Enligt Dagens Samhälle ser det likadant ut i flera kommuner. Trots att Alliansen är mindre än de rödgröna och faktiskt förlorade valet vill Moderaterna regera vidare och vara beroende av Sverigedemokraternas röster.
Liknande rapporter kommer nu från allt fler kommuner runt om i Sverige.
Inför valet lovade Fredrik Reinfeldt dyrt och heligt att Moderaterna inte kommer att ge Sverigedemokraterna något inflytande. Om de rödgröna partierna blev större än Allians­en skulle den avgå och släppa fram ett nytt styre.
Det finstilta verkar vara att han egentligen inte pratade för varken Alliansen eller Moderaterna utan bara för sig själv, och nu har han avgått."

Utifrån sett får man intrycket att massinvandringens intensifiering mer eller mindre var Fredrik Reinfeldts eget projekt, med litet egentligt stöd bland vanliga medlemmar. Det är självklart lätt för en avgående statsminister, med blicken sedan länge riktad mot internationella toppjobb, att tala om "öppna hjärtan", men ute i kommunerna har hans partivänner en verklighet att förhålla sig till. I riksdagen har man målat in sig i ett hörn, där den viktigaste politiska frågan förefaller vara att isolera SD, men i kommunerna är det inte märkligt om lokala moderater ser ett samarbete med SD som mer naturligt än oheliga allianser med partier vars program man inte alls delar.

Ett av de mer bisarra exemplen på sådana "spärrallianser", som säkert faller Anders Lindberg i smaken, ser vi i Hörby, där SD blev näst största parti. Socialdemokraterna såg därför till att bilda vad man kallar en "regnbågskoalition", där sex partier, från V till KD, ska regera tillsammans. Är det verkligen en rimlig lösning? Är all politik nu mindre väsentlig än denna fixering vid att utestänga ett parti?

Inlägget avslutas med den där referensen till Norge och en förhoppning om att åtminstone de borgerliga småpartierna går att lita på:

"Om Moderaterna gör sig beroende av Sverigedemo­kraterna i kommuner ger det självfallet även en vink om i vilken riktning partiet utvecklas.
I Norge har deras syster­parti Höyre tagit in främlingsfient­liga Fremskrittspartiet i regeringen.
Den stora frågan är vad Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna gör nu.
Vill de verkligen sätta sig i ett läge där Sverigedemokraterna har sista ordet i varje beslut i kommunstyrelsen eller fullmäktige?
I så fall öppnas dörren på glänt till en väldigt obehaglig utveckling."

Om man regerar i minoritet, och vägrar att tala med SD, säkerställer man verkligen att partiet får sista ordet i varje beslut. Skulle man istället formalisera samarbetet och ingå officiella allianser, kan man i förväg förhandla och diskutera frågor där man eventuellt är oense, vilket leder till en långt mer stabil situation. Anders Lindbergs sista mening är precis lika pinsam som alltid när argumenten saknas och känslorna ska användas. Vad skulle denna "obehagliga utveckling" innebära i praktiken? Att en kommun säger nej till ytterligare ett asylboende? Om SDs invandringspolitik inte appliceras snart, har vi i sanning en obehaglig utveckling framför oss.

Dagens citat: Per Nilsson (m)

"En hel del av de här väljarna röstar på SD helt enkelt för att de vill begränsa invandringen. Det är ingenting som vi kan göra något åt. Vi står för öppenhet."

Per Nilsson, kommunikations- och analyschef för Moderaterna, kommenterar Moderaternas nedgång i valet. Citatet ovan kan ses som en tydlig bekräftelse på att Sjuklövern, just med ord som "öppenhet", har målat in sig i ett hörn, ur vilket det kan bli svårt att ta sig. Ska en ny moderatledare plötsligt vara emot öppenhet, fin människosyn och alla människors lika värde?

Överhuvudtaget verkar partiet ha lite svårt att ta in förlusten, och särskilt att många av deras tidigare, och nuvarande, väljare är kritiska till Fredrik Reinfeldts invandringspolitik och därför går över till det enda alternativet. Per Nilsson fortsätter:

"Bland dem som röstade på oss 2010 är det många som inte ser sig som moderater. Många har röstat på S. De rör sig i landskapet mellan S, M och SD. De är i hög grad rörliga och i den gruppen är SD ett alternativ."

Själv gissar jag att det finns gott om människor som har röstat på Moderaterna många val i rad, men som kände att Fredrik Reinfeldt och migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet slutligen blev för mycket.

DN

Mycket kan hända fram till 2018, och det är osäkert om vi nu får en regering som håller så länge. En intressant fråga är om näste moderatledare blir den som vågar sträcka ut handen till SD, särskilt som det inte är orimligt att partiet då ligger kring 20% i opinionen.

Sveriges Radio lyfter Göran Perssons "analys"

I förrgår noterade vi hur även Göran Persson bjöd på en kommentar om Sverigedemokraternas framgångar. För att komma från någon med hans erfarenhet, var analysen förvånansvärt infantil.

I Sveriges Radios P1 Morgon tog Karin Wettre upp Perssons uttalande och citerade tre reaktioner på det, varav en var särskilt relevant:





Det var naturligtvis trevligt att på detta sätt bli vald som en motröst, även om Wettre kände sig nödgad att klippa bort "och att Skåne visar vägen". 

Gustav Fridolin bjuder på nonsens från sitt Vittsjö

När Gustav Fridolin första gången valdes in i riksdagen 2002 var han 19 år gammal. Eftersom han dessutom såg betydligt yngre ut, imponerades människor av att någon som de uppfattade som en liten pojke samtidigt kunde vara verbal. Idag är Fridolin dock 31 år gammal och det börjar bli dags att ställa lite högre krav på hans retorik och analyser. Hans argumentation är nämligen ofta tämligen imbecill, vilket han alltför sällan behöver stå till svars för.

När han idag, som så ofta, får utrymme i Expressen för en attack mot SD, blandas de fridolinska pekoralen om Vittsjö och skolan med nonsens som kunde ha varit hämtat ur vilken dussinkrönika som helst, samt rena självmål.

"Förhoppningarna om vad vi nu kan uträtta skyms av valresultatets påstående om vad Sverige är. Nästan 13 procent röstade på Sverigedemokraterna. Långt fler än vad som egentligen säger sig sympatisera med SD valde att ta deras valsedel. I den by jag kallar min, där jag känner mig hemma och har mina vänner, blev SD största parti."

Även om jag ställer mig frågande till denne lärares svenska i tredje meningen, är jag desto mer tveksam till innehållet. Varför röstade de på SD om de inte sympatiserar med partiet? Gissningsvis tänker Fridolin att detta är hans egna trakter, där han känner människorna som snälla och trevliga, och sådana personer kan ju inte gärna sympatisera med SD. Det är ett fult, lågt och ogrundat påstående, vilket inte är alldeles ovanligt från denne person.

Vi får sedan en bild av den speciella blindhet, som vi känner igen från medieeliten:

"Det spelade ingen roll att alla dem jag känner som byn, dess föreningar och eldsjälar stått upp tillsammans för flyktingarna som kommit. Det spelade ingen roll att ingen jag talat med känt igen sig i SD:s beskrivning av byn som ett offer för en påstådd "massinvandring". Det spelade ingen roll att hundratals bybor slöt upp till en musikkväll för mångfald när Jimmie Åkesson hållit torgmöte i byn."

Nej, självklart spelade det ingen roll att det organiserades en "musikkväll för mångfald". Hade du verkligen förväntat dig det? Att sedan Fridolin endast har talat med likasinnade är ett annat problem. Ur vänsterspalterna plockar han sedan upp det där resonemanget om att väljarna inte alls oroar sig för den skenande invandringens konsekvenser, utan helt andra saker, som egentligen vänstern löser bättre:

"Det handlar om känslan när man inte har något att sätta emot när jobben försvinner. När vården känns otryggare. När äldreomsorgen skär ner. När verkligheten som ryms i medias partiledardebatter tycks ta slut någonstans i höjd med Stockholms tullar. Allt det där är ju sådant SD pratar om som en omskrivning för sin invandringsfientlighet." 

Jag vill påminna om att Gustav Fridolin och Miljöpartiet vill ha en helt fri invandring. Då behöver vi inte tala om vård eller äldreomsorg längre, för då är det slut. Ingen seriös ekonom, forskare eller debattör, tror att det går att kombinera en välfärdsstat med en massiv invandring från Tredje världen, allra minst en fri sådan. Liberalerna får åtminstone ihop sitt resonemang, då deras mål är att avskaffa denna välfärdsstat och att alla som kommer, och vi som redan bor här, får se till att klara oss själva.

Sedan bjuder Fridolin på ett klockrent självmål:

"De säger gärna "hjälp i närområdet" men står tysta när någon påpekar att det närområde de talar om är sönderfallande flyktingläger där människor ofta saknar vatten, mediciner och beskydd."

Exakt, och det är under dessa omständigheter de allra flesta av världens flyktingar befinner sig. Om Sverige vill göra en insats, så hjälper man naturligtvis oändligt många fler människor på plats, genom att exempelvis rusta upp dessa flyktingläger, se till att det finns vatten, mediciner och så vidare.

Det absolut sista vi ska göra, är att omvandla vårt eget land till ett stycke Mellanöstern, för med dagens volymer, så handlar det faktiskt om ingenting mindre än ett folkutbyte och ett raserande av landet och dess välfärdsstat.

Självklart kan Fridolin inte undgå att få in lite högtravande poserande, av just det slaget som definitivt inte minskar stödet för SD:

"Jag kommer alltid göra mitt för att Sverigedemokraternas agenda inte ska få påverka svensk flyktingpolitik. Det är ett krav som åvilar alla oss som tror på en annan värld än den SD och deras broderpartier runt om i Europa predikar."

Dubbelt så många svenskar stödjer Sverigedemokraterna, men ändå visar inte MP den minsta ödmjukhet ens i denna fråga. Visst, fortsätt ni att "tro på en annan värld", utestäng SD och ta era ministerposter. Vi vet ännu inte hur länge denna bräckliga regeringskonstellation kommer att hålla, men oavsett om det blir månader eller år med Löfven som statsminister och en miljöpartistisk invandringspolitik, så vet vi en sak: SD fortsätter att växa.

Dagens citat: Göran Persson

"Sverigedemokraternas framgångar – det är ju inte i Stockholm de går bra utan det är ute i Sverige. Där man lider av dålig mobiltäckning, tåg som inte går, pensioner som är för låga, jobb som försvinner, ungdomar som flyttar, jordbruk som läggs ner."

SVT

Även vår forne statsminister känner sig manad att kommentera SDs framgångar, men inte heller han tror förstås att det kan ha någonting med partiets program eller Sveriges invandringspolitik att göra. Istället lyckas han pricka av några av de andra spår som idag gäller i debatten, från att sverigedemokrater innerst inne vill rösta på Socialdemokraterna, till att de två största partierna ligger för nära varandra, och så då ovanstående; en döende landsbygd som vänder sig mot Stockholm. Observera att det känns mer relevant att hänvisa till "dålig mobiltäckning", än till funderingar kring massinvandringens konsekvenser.

Landsbygden är en aspekt som har lyfts fram i etablissemangets förljugna försök att förstå SDs framgångar, men det är en bild som inte heller är alldeles sann. Vad Göran Persson missar, tillsammans med de mediemänniskor han sannolikt inspirerats av, är bland annat att SD i Stockholms kommun ökar från 3,2% till 6,6%. Partiet fördubblades alltså även där mobiltäckningen var bra, och man skulle rentav kunna säga att det snarare är Stockholm som ligger lite efter, och att Skåne visar vägen.

I storstaden Malmö får SD strax över riksgenomsnittet, medan man på de flesta landsbygdsorter i Norrbotten ligger klart lägre.

Dagens försök att förstå sverigedemokrater

Igår tittade vi på hur Aftonbladets krönikörer började tröttna på att försöka förstå SDs väljare, samtidigt som de beskrev den otacksamma situation de hade haft, när de generöst och tålmodigt försökt upplysa denna hord av mindre vetande.

Idag gör ett antal krönikörer ett nytt försök att förstå det obegripliga partivalet, med olika grad av framgång. Egentligen är det komiskt att de dag ut och dag in sitter och grubblar kring det här, och diskuterar med varandra, när de istället skulle kunna fråga dessa väljare själva, eller varför inte läsa hur debatten förs i alternativ media.

Nåväl, låt oss börja med Expressens Anna Dahlberg, som så ofta har en del insikter, även om hon förstås är oförmögen att nå hela vägen fram och bjuder på en direkt pinsam avslutning. I dagens krönika väljer hon att fokusera på "oro" och "panik":

"Sverigedemokraternas väljare och fiender har mer gemensamt än man skulle kunna tro. De delar en oro över ett Sverige som håller på att gå förlorat. Jag åt middag i veckan med två vänner som är födda utomlands. Det visade sig att båda hade brottats med mardrömmar och sömnlöshet efter Sverigedemokraternas rekordval."

"Ingen av oss känner någon som har röstat på Sverigedemokraterna. Det är det som gör detta val så anmärkningsvärt. SD är numera Sveriges tredje största parti; ändå kan man röra sig på arbetsplatser och i sociala umgängen utan att stöta på en enda människa som öppet säger sig ha röstat på partiet.
Det säger mycket om den politiska polariseringen och segregationen i dagens Sverige."

Det är lätt att skratta åt reaktionen i det översta stycket och raljera kring hur överdriven den är. Dock kan jag i viss mån förstå att en del personer med utländsk bakgrund kan uppfatta motståndet mot den förda invandringspolitiken som ett motstånd mot dem personligen. För de flesta av oss som faktiskt röstar på SD är det inga som helst problem att dra en klar skiljelinje mellan vårt motstånd mot den destruktiva politiken och den enskilde invandraren. Våra motståndare är inte "invandrarna", utan de politiker och mediefigurer som med total arrogans genomdriver massinvandringen. Vi ska också komma ihåg att medier, och även politiker som Fredrik Reinfeldt, gör allt för att denna sammanblandning ska bli så stor som möjligt. Glöm inte hur Reinfeldt vid snart sagt varje debatt med sverigedemokrater har svarat ungefär med "Jaha, du skyller som vanligt på invandrarna", även efter att Jimmie Åkesson tydligt hade svarat "Nej, jag skyller på dig".

Det andra stycket bjuder på en viss självinsikt om den miljö som vi ofta hånar. I många fall är journalisternas förvåning över valresultatet säkert uppriktig, just därför att de inte känner någon som skulle kunna tänka sig att rösta på SD, men desto fler som glatt deklarerar sina sympatier för FI. Det är därför vi kan läsa att SD "kom in" i riksdagen, som genom en ödets nyck, och att det denna gång var nödvändigt att alla gick och röstade, så att SD försvann, en logik som endast fungerar om man tror att sverigedemokrater inte finns i verkligheten.

Sedan använder Anna Dahlberg sin egen mejlkorg som en indikator på hur oron i samhället växer:

"Jag tror mig ändå veta något om SD:s nya väljare genom min mejlkorg. Jag har genom åren märkt hur mejlen har skiftat karaktär. Förr var det främlingsfientligheten som vällde fram i ett språk präglat av versaler och särskrivningar.
Nu är rösterna helt andra, verserade och många fler. Det är upprivna människor från samhällets alla hörn som frågar sig hur Sverige ska klara det historiskt stora flyktingmottagande som vi står inför.
Denna oro sträcker sig vida bortom Sverigedemokraternas 13 procent. Många av dem som skriver bedyrar att de aldrig i livet skulle ta i en sverigedemokratisk valsedel. Denna oro återfinns såväl på samhällets botten som dess topp - bland politiker, akademiker, tjänstemän och journalister."

Nu vill jag påstå att just hennes mejlkorg inte nödvändigtvis ger en rättvisande bild av partiets väljare. Det har alltid funnits verserade och bildade sympatisörer, men de är mindre benägna att skicka meningslösa mejl till journalister. Själv gör jag det aldrig, utan bemöter hellre deras alster här, så att ett tusental personer kan ta del av mina tankar, istället för att de hamnar i Annas papperskorg.

De personer som "bedyrar att de aldrig i livet skulle ta i en sverigedemokratisk valsedel" ska skämmas och har ingenting att beklaga sig över. Tror de att förändringen istället kommer genom deras mejl till Anna Dahlberg?

Andra hälften av krönikan består av resonemang som är under av klarsynthet, jämfört med vad vi brukar matas med, inte minst i Expressen. Hennes poäng är att antirasisterna kanske har en överdriven oro för fascismens framväxt, medan sverigedemokrater har en överdriven oro för samhällets förfall, men att "vi", det vill säga medieetablissemanget, måste ta båda sidornas oro på allvar. Anna Dahlberg träffar både rätt och fel, men låt mig ge några exempel på när hon bjuder på lite friska fläktar:

"Det är ett tvivel på att det räcker att vi öppnar våra hjärtan. Det är en uppriktig undran om Sverige ensamt kan gå mot strömmen och kombinera ett snabbt växande antal nyanlända med en jämlik välfärdsstat.
Det tvivlet kan inte brunstämplas eller avfärdas." 

"I den motsatta världsbilden är det i stället välfärdsstaten som håller på att krackelera. Man ser framför sig ett segregerat Sverige där motsättningarna ökar, skolan, vården och omsorgen går på knäna - alltmedan eliten i Stockholms innerstad slår sig för bröstet och stoltserar med sin godhet."

Tyvärr spårar krönikan ur mot slutet, kanske för att Dahlberg trots allt måste markera för att behålla sin plats i värmen:

"Det löper en vallgrav av oförståelse genom Sverige. Om eftervalsdebatten i någon mån kan bidra till att överbrygga den vore mycket vunnet. Det handlar inte om att förstå främlingsfientlighet och intolerans. SD förblir ett vedervärdigt parti hur mycket det än växer.
Men den oro som SD suger näring ur kan inte ignoreras. Den måste få ventileras och bemötas.
Så kan ett samtal över vallgraven börja. 'Ja, jag ser din rädsla, men jag tycker att du drar helt fel slutsatser'."

Med ordet "vedervärdigt" försvann i ett slag det mesta av den lilla trovärdighet resten av inlägget byggt upp. Sedan får ni nog tänka om kring det där samtalet över vallgraven. En journalist på Expressen, av alla tidningar, som böjer sig över mig, långsamt förklarar att denne "förstår min rädsla", men att jag på ett odefinierat sätt "drar helt fel slutsatser", kommer inte att vinna över mig till massinvandringsförespråkarna.

I förståelsens tecken skriver även DNs Dilsa Demirbag-Sten, men det handlar återigen om vad journalisterna har gjort för fel i sin folkupplysning och hur de ska kunna förmå människor att inte rösta på SD nästa gång. Förståelsen har dock klara begränsningar, vilket visas genom det närmast maniska upprepandet av ordet "främlingsfientligt".

"Vad gjorde vi då 2010? Samma sak som 2006. Vi gick vidare som om SD:s frammarsch inte hade något med oss att göra eller betydde något för det vi kallar gemenskap.

Men något hade gått sönder och SD presenterade sig själva som de enda som var villiga att plocka upp skärvorna. Det var det som SD:s väljare pekade på genom att lägga sin röst på dem som vill splittra landet. Kanske var det ett tecken på ett annat symptom än bara främlingsfientlighet."

När dessa personer skriver "vi", är det lätt att tro att de menar "vi journalister i etablerad media", men jag misstänker att de faktiskt menar alla, eller åtminstone "alla vi anständiga människor som utgör 87%". Talet om att SD vill splittra landet har hörts förut, men det förblir provocerande. Om det är något som kommer att, och redan håller på att, splittra detta land, så är det naturligtvis massinvandringen, som inte kan skapa annat än klyftor, konflikter och enklavisering.

Det blir sedan dags för en dos självkritik och ett något oklart resonemang om "politisk handling":

"Helt handfallna var vi kanske inte. Vi tog oss tid och energi till att moralisera och det fanns inte en skribent eller politiker som missade tillfället att manifestera sin egen förträfflighet genom att visa sitt förakt för SD. Men ord övergick aldrig till politisk handling. Vi tog inte oron på allvar.

I de politiska rummen tycktes det finnas en tyst överenskommelse att om man bara undvek att prata om elefanten i rummet skulle problemet lösas av sig självt. Men SD lyckades tvärtom fördubbla röstantalet och ta sig in i riksdagen."

Elefanten i rummet är inte SD, som ju ständigt demoniseras i medierna, utan massinvandringens volym och konsekvenser. Att SD fördubblas har ingenting att göra med bristande fanatism hos medieetablissemanget, men desto mer med att de är de enda som vågar peka på denna elefant.

Kära journalister, ni har redan försökt med allt. Det finns ingenting "rätt" som ni nu kan göra för att stoppa Sverigedemokraterna eller kritiken mot invandringspolitiken. Människor ser själva samhällsutvecklingen och har idag dessutom tillgång till alternativ media. Ni blir alltmer irrelevanta och kontrasten mellan verkligheten och era lögner allt större.

Extrema allianser i kommunerna för att utestänga SD

Anneli Hulthén (s) och Jonas Ransgård (m) i Göteborg.

Det är inte bara i media det är tydligt att Sverigedemokraterna numera utgör tyngdpunkten i svensk politik, kring vilken allting rör sig. Det syns även genom det fulspel och de oändliga krumbukter som de övriga partierna är beredda att göra, med det enda syftet att utestänga landets tredje största parti.

Då SD vuxit även i 286 av våra 290 kommuner, sker ett antal varianter av dessa spel runtom i landet. I exempelvis Göteborg blev Socialdemokraterna den stora förloraren, som backade med 7,0 procentenheter till 22,4%. Trots detta enorma bakslag, ser det ut som att den sittande socialdemokratiska ordföranden för kommunstyrelsen, Anneli Hulthén, kommer att sitta kvar på sin post. Logiken är densamma som i riksdagen, nämligen att "det rödgröna blocket", är större än "Alliansen". Detta resonemang haltar något, då det finns ytterligare tre partier i kommunfullmäktige: Vägvalet, som oftast har röstat med Alliansen, FI, vars tre nya mandat inte skapar majoritet, och så då Sverigedemokraterna, som alla vill ta avstånd ifrån. Moderaternas Jonas Ransgård säger att "det ser väldigt rörigt ut", men är noga med att poängtera det allra viktigaste:

"Men vi kommer inte att låta Sverigedemokraterna påverka politiken."

Tidigare har sex partier haft kommunalrådsposter (S+V+MP samt M+FP+KD), men när nu SD gått från tre till sex mandat, blir frågan plötsligt känslig. Det moderata kommunalrådet Martin Wannholt säger:

"Eventuellt kan Sverigedemokraterna, i kraft av sina sex mandat, få plats i kommunstyrelsen. Det är väldigt allvarligt."

Varför det? Det skulle inte vara allvarligare att nu börja ändra principerna just för att SD inte ska få en sådan post?

GP

I Skåne, där SD i många kommuner är näst största parti, blir fulspelen och allianserna än mer absurda.

Eslöv styrdes redan förra mandatperioden av en bred koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, som hade varsin kommunalrådspost. I detta års val lyckas denna koalition behålla en mandats övervikt, medan SD går från 6 till 10 mandat och blir näst största parti.

Det ser i nuläget ut som att S och M, den stora förloraren, avser att fortsätta styra staden och dessutom behålla de två kommunalrådsposterna själva, något som SDs Fredrik Ottesen är minst sagt kritisk till:

"Det är svårt att säga något innan valresultatet är helt klart. Men som det ser ut nu kan S och M välja att fortsätta styra. Väljer de att göra det och behålla båda kommunalrådsposterna blir det en påminnelse om hur odemokratiska de är."

Skånskan

Mest bisarr hittills ser situationen ut att bli i Hörby, där sex partier nu arbetar för att bilda en Cordon Sanitaire, enligt belgisk modell, mot SD, även om man väljer att kalla det för en "regnbågskoalition". Även här blev SD näst största parti, med 20,9% av rösterna och 9 av 41 mandat. För att helt utestänga denna femtedel av väljarna ska nu S, V, MP, C, KD och FP regera tillsammans.

I torsdags kväll hölls ett första möte med denna junta, lett av Socialdemokraterna. Partiets ordförande på orten, Lena Rosvall, kommenterar:

"Det var ett positivt möte. Alla förstår den allvarliga situation vi har i Hörby."

"Vi vet inte om något parti kommer att hoppa av. Alla är med än så länge i diskussionerna, och vår uppfattning är att det är bra med en så stabil majoritet som möjligt vilket vi får med 22 mandat."

"Det finns hjärtefrågor hos oss alla. Vi har ett stort arbete framför oss. Det är inspirerande. Det finns en vilja hos alla att hitta ett samarbete."

Skånskan II

Många av dessa odemokratiska och maktfullkomliga lokalpolitiker talar just om en "speciell" eller "allvarlig" situation, vilket alltså är att en stor andel av kommunens invånare röstat på ett parti som de övriga ogillar särskilt mycket. Hur en koalition med sex partier, från V till KD, blir "en så stabil majoritet som möjligt" är obegripligt.

I praktiken visar en sådan här koalition, liksom de andra spelen som pågår i kommuner och riksdag, att de övriga partiernas frågor blir allt mindre viktiga och framför allt hamnar i skuggan av deras enda gemensamma hjärtefråga; att utestänga SD.

En liten ny våg av oförståelse, dumhet och hyckleri i Aftonbladet

De senaste två dygnen har Aftonbladet gjort en liten kraftsamling för att överträffa Expressen i antal imbecilla hatkrönikor mot Sverigedemokraterna. Jag tänkte fokusera på tre, som kan sägas ha samma linje, och jag tror att skribenterna är fullständigt uppriktiga i sin oförståelse och inskränkthet. Det är trots allt inga insiktsfulla genier vi talar om.

Låt oss börja med Fredrik Virtanens epos från idag, kallat "Nej SD är inte offer - de är mobbarna". Eftersom han själv inte förmår lyfta sig över denna skolgårdsnivå, inleder han med att citera ett mejl han ska ha fått, som är en lagom utgångspunkt:

 "Det hjälpte inte med Era mobbnings­fasoner. Svenska folket valde Sverigedemokraterna. Mår Ni illa nu? Vad ska Ni skriva om nu då? Mera mobbning förstås. Med hälsning Yvonne."

Med dessa korta rader berättar Yvonne inte bara vad som faktiskt hände, utan vad som sedan följde, vilket dagens krönika från Virtanen ironiskt nog är ytterligare ett bevis på. Han börjar nu tröttna på att hans gränslösa generositet gentemot de mindre vetande SD-väljarna inte uppskattas och jämför sig där med en misshandlad kvinna:

"Jag har börjat ledsna. Jag har skrivit massvis med artiklar där jag försökt göra skillnad på det rasistiska partiet SD och deras väljare. Likt en misshandlad hustru har jag försökt försvara och förklara. 'Nä men han är snäll egentligen, han är bara orolig, han vill inte minska ­invandringen med 90 procent och låta krigsflyktingar dö i Medelhavet.' "

Det är ingenting beundransvärt i att skriva att väljarna inte vet vad de röstar på, istället för att ta journalisternas enda andra möjlighet och förklara att de alla är rasister. Virtanens taktik används av stora delar av vänstern, där SDs framgångar i själva verket beror på att högerpolitiken har lett till ökande klyftor och att SDs väljare egentligen vill ha vänsterpolitik, men är för dumma och fördomsfulla för att själva förstå det.

Det är uppenbarligen omöjligt att våga tänka tanken att just partiets profilfråga, eller varför inte hela partiprogrammet, kan vara det som lockar väljare. Efter valet har dock vissa undantag förekommit, exempelvis från den mer klartänkte Per Gudmundsson, som berörde ämnet i en kort men klockren ledare i onsdags. Vi ser hur Virtanen här öppnar för denna möjlighet, men eftersom han inte precis är någon Gudmundsson, blir det något dummare.

Ja, självklart vill SD-väljaren minska invandringen med 90% och gärna mer, då det är ett krav som knappast är okänt bland partiets anhängare. Att dessa flyktingar dör i havet är främst deras eget och smugglarnas fel. Vill man nödvändigtvis skylla detta på européer, och det är ju alltid viktigt, så kan Virtanen fråga Fredrik Reinfeldt, eller sin egen Stefan Löfven, varför de inte vill ha exempelvis asylkontor på plats. Deras svar har faktiskt varit att volymerna då skulle bli ohanterliga. De ser alltså smugglarna, deras båtar och Medelhavets döda som den enda spärr de kan tillåta sig. Det är moderater, socialdemokrater och miljöpartister som har makten över migrationspolitiken, medan SD inte har någonting att säga till om.

"Alla som röstade på SD ­visste vad de röstade på. Att påstå ­något annat är som att påstå att man inte fattade att nazister var nazister 1944.
Det spelar ingen roll hur kränkt och marginaliserad man upplever sig, att sparka nedåt är alltid helt ovärdigt. Det är inte de som är offer, det är invandrarna som är offren."

Stycket inleds som vanligt med en helt bisarr jämförelse, där det viktigaste var att få in "nazister". Sverigedemokrater kan för övrigt sägas vara de enda som visste vad de röstade på, jämfört med exempelvis de trogna kor som gick och lade sina valsedlar på Socialdemokraterna. Stefan Löfven vägrade att ge besked om vilka han skulle regera med, men att det nog skulle lösa sig. Nu ser vi att det inte riktigt var så lätt, och att hans väljare kan få en politik som genomförs tillsammans med alltifrån Folkpartiet till Vänsterpartiet. Ingen vet, och allra minst partiets väljare.

SDs väljare sparkar inte nedåt och de hatar inte invandrare. Att ifrågasätta Sveriges extrema invandringspolitik idag är inte bara nödvändigt, utan är i sanning att sparka uppåt; mot hela det samlade medie- och politikeretablissemanget. Den sista meningen är för övrigt inte lite generaliserande och nedlåtande. I sin totala blindhet och självgodhet fortsätter sedan Virtanen med "extrem", "rasistisk" och självklart "brunt".

"Sannolikt var inte 793 916 svenskar rasister innan de röstade på SD, men ­sedan gjorde de detta extrema val. Jag vägrar att tro att de är en­faldiga eller lurade, de valde med öppna ögon det enda rasistiska partiet.
För att skjuta undan skammen och ansvaret skyller man på media. Det skulle alltså vara medias fel att 800 000 människor röstade brunt. Det är nonsens. Det är inte Expressens fel att högt uppsatta SD-politiker näthatar invandrare och det är inte ­Dagens Ekos fel att Jimmie Åkesson spelar bort två knegarlöner på poker på en kväll."

Jag vet att motargumenten börjar bli enformiga, men det beror ju på att smutskastningen och flosklerna är det. SD är inte ett rasistiskt parti och uppfattas av etablissemanget endast som extremt därför att övriga riksdagspartier tillsammans bedriver en invandringspolitik som är just extrem, vilket en jämförelse med Europa visar. När Virtanen sedan visar upp den där typiska blindheten, som kommer av att mediefolket tror på sina egna lögner, måste jag återigen upprepa mig:

"Hade något annat parti drabbats av liknande skandaler skulle det partiet snart tyna bort. Medan SD:s väljare snarast ­verkar uppskatta järnrör, näthat, sexism och rasistiska politiker. SD belönades rikligt via valsedlarna."

Vi får dra en suck, som inte blir mindre av den sjukliga fixeringen vid ordet "järnrör". I verkligheten "drabbas" inte SD av 100 gånger fler "skandaler" än andra partier, bara för att Expressens sidor ger den bilden. Vi vet att Researchgruppen endast letar på sidor som attraherar sverigedemokrater, vi vet att de är på jakt efter just sverigedemokrater och vi vet att Expressen sedan samlar på sig uppgifter endast om sverigedemokrater, för att kunna portionera ut dessa över halva tidningen varje dag fram till valet. Har Virtanen glömt att det räcker med en dold mikrofon för att få höra rasistiska haranger från moderater? Har han inte hört talas om den tunge socialdemokraten som sexistiskt trakasserade en ung kvinna i MUF? Eller den folkpartistiske riksdagsmannen som beskylldes för sexuella trakasserier? Känner han inte till hur Vänsterpartiets Simon Fors mordhotade borgerliga politiker och skribenter på nätet? Nej, det är fullt möjligt att Fredrik Virtanen har glömt, eller aldrig sett vad andra partiers företrädare har för sig, eftersom han inte matas i stora bokstäver om det dagligen.

SDs väljare uppskattar inte rasistiska kommentarer på nätet, men vi tar dem för vad de är. En flera år gammal filmsnutt, eller idiotiska kommentarer på nätet, kommer aldrig att få oss att välja massinvandringens väg till ruinen.

Igår skrev samma tidnings Johanna Frändén en liten krönika, som är direkt löjeväckande i sin självmotsägelse och sitt hyckleri, inte minst då rubriken lyder "För varje verbal spya polariseras samtalet". Det finns ju en poäng i det påståendet, där vi kan se hur inte minst mediernas kampanjer mot SD leder till att dess företrädare hotas, torgmöten störs och riksdagen förvandlas till en ren sandlåda. Trots att Frändén alltså säger sig vara orolig för polarisering och "verbala spyor", bjuder hon själv snart på:

"Ett annat Sverige? Kanske det. Det här var i alla fall innan vi hade aspirerande folkvalda som jagade utlandsfödda med järnrör och fredagsstädade med hakkors på armen."

Jag skulle här själv inte använda ett ord som "spya", men ovanstående beskrivning var ju inte särskilt nyanserad eller ens sanningsenlig. Att några sekunders film visar tre personer som lyfter upp rör, har förvandlats till att de jagade folk med järnrör, har vi nog vant oss vid, men att de nu dessutom tydligen jagade utlandsfödda är någonting helt nytt, som kanske Frändén vill etablera som en ytterligare lite mer spännande version. Ändå kan hon, bara några rader längre ner, återigen oroa sig:

"Till slut får vi ett sammelsurium av pajkastning och vulgära utspel."

Fredrik Virtanen skrev som sagt det generaliserande och idiotiska "det är invandrarna som är offren", men vad dagens tre skribenter egentligen vill säga är att det är mest synd om de så kallade journalisterna, vilket sägs tydligast av Sanna Lundell, en auktoritet genom att vara dotter till Ulf Lundell och ha ett förhållande med Mikael Persbrandt. Hon inleder med en analys av valresultatet, som vi, för att vara snälla, kan kalla "personlig":

"Jag har vadat fram i mental gyttja sedan i söndags. Trodde aldrig att ett valresultat kunde förpassa mig till ett sådant handlingsförlamat mörker. Hade så gärna velat vara en sådan där person som känner slagkraftig vrede, genast vill vända blad och blicka framåt med kämpaglöd och ett nyväckt hopp. Jag är inte en sån person uppenbarligen. Jag stirrar hålögt, känner hopplös­heten rulla in, har diffusa smärtor i kroppen och vill helst bara sova. Kan bara inte begripa att livet bara fortsätter som om inget hade hänt. Att väderpresentatörerna ser glada ut när de får visa upp en stor gul sol, att det bakas bullar, delas ut post, hålls lektioner, körs bussar, städas gator, krattas löv och skrattas över en kaffe."

Egentligen är det fantastiskt att personer som förstår så lite, och dessutom befinner sig i det absoluta etablissemanget, kan få "diffusa smärtor" av ett valresultat. Det kommer jag själv inte ens att få om Maria Ferm blir integrationsminister. Hennes dåliga mående verkar bero på, liksom hos övriga mediekåren, att deras enträgna försök till folkbildning inte har fungerat och den obildade pöbeln inte har lytt instruktionerna:

"Att Sverigedemokraternas idévärld bottnar i rasism har jag och andra med mig stått och skrikit, viftat med röd flagg om och varnat för i flera år nu. För döva öron. Skygglappar. Förgäves. Eller så tycker folket plötsligt att det där med rasism och hat är sekundärt. Inte så viktigt. Viktigare med sakfrågor som gynnar den egna plånboken. Den enkla lösningen, dikotomin med en syndabock - invandringen, och den heder­liga godheten i form av en vit medelålders svensk man som måste skyddas."

Låt mig då ge en egen förklaring. Ert skrikande och flaggviftande är förgäves, därför att vi inte beundrar er, inte respekterar er och inte lyssnar på er. Redan genom att skriva "vit medelålders svensk man" gör du dig själv till åtlöje och förlorar all trovärdighet. Du framstår inte ett uns skarpare genom att mala på om att vårt partival handlar om "rasism och hat", "den enkla lösningen" och "en syndabock".

Det är både tragiskt och lovande att se hur etablerad media blir allt sämre och infantilare, medan den alternativa blir allt vassare.

Dagens citat: Erik Ullenhag

"Stort grattis @birgittaohlsson och alla aktivister som jobbat åt dig till en fantastisk personvalskampanj."
Twitter

Erik Ullenhag är sannerligen en person som vet att alltid bygga sin egen verklighet, där problem blir utmaningar, ramadan en svensk högtid och Folkpartiets valresultat på något sätt kan hyllas.

I verkligheten, den som Ullenhag har levt för att prata bort de senaste fyra åren, samlade Folkpartiet 5,4% av rösterna, vilket var en nedgång med 1,7%. Partiet blir med sina 20 mandat näst minst i riksdagen, men det är ju roligt för henne själv att Birgitta Ohlsson får sitta kvar, även om hon är avskydd bland många utanför de liberala kretsarna.

När nu Erik Ullenhag tvingas lämna posten som integrationsminister, tycker jag att vi ska minnas honom för all den humor och glada skratt han bjöd oss på. Hans rödgröne efterträdare kommer inte att bli bättre för Sverige på något sätt, men exempelvis en Maria Ferm kommer nog att framkalla mer skräck och frustration, än den speciella komik som var Ullenhags signum.

Britta Svensson går vilse i Skåne

Jag känner inte Expressens krönikör Britta Svensson eller vet någonting om hennes liv, men genom hennes skriverier får man en bild av en något beskyddad person, inte särskilt begåvad, som ständigt är oförstående inför sin samtid och går vilse utanför sin egen värld i den övre medelklassen.

I december förra året drog hon på sig hela den samlade vänsterns ilska, då hon storögt råkade bege sig till Kärrtorp och skriva om det. Efter att en manifestation attackerats av Svenska Motståndsrörelsen där, hölls ännu en, med skillnaden att innerstadens elit nu kände sig nödgad att också visa upp sig på plats, eftersom uppmärksamheten blivit så mycket större. Britta Svensson inledde då sin krönika:

"Jag var tvungen att åka till Kärrtorp, för att stå upp mot nazismen."

Redan det är förstås en något naiv inställning, men hon lyckades behålla den de första minuterna på plats. Sedan börjar det gå upp för henne att det, vilket vi övriga kunnat räkna ut på förhand, inte alls handlar om någon sorts folkligt motstånd mot nazism:

"Den som talade för Linje 17, Petri Myllykoski, presenterades som "busschaufför, boende i området och funktionär från förra söndagen". Det man glömde säga från scenen var att han är en framträdande medlem i Rättvisepartiet Socialisterna.
Han började med att angripa "polis och media" för att vi har påstått att det "var två grupper som slogs" i Kärrtorp förra söndagen. Sen sa han att de 25 nazister som greps och sen släpptes borde sitta inne. Och att de tre som häktades för våldsamt upplopp "borde anklagas för mordförsök".
Han glömde berätta att en 34-årig ledare från Revolutionära fronten misstänks för dråpförsök vid samma demonstration.

Detta tillsammans med aggressiva utfall från scenen, sånger om "Jimmie Åkesson - skicka grisen till slakt" och långa tal om helt andra politiska frågor fick mig till slut att förstå att jag inte alls, som jag trott, var på en antinazistisk demonstration, utan på ett vänstermöte med extrema inslag."

Hur är det möjligt att kalla sig journalist och helt missa att "antirasisterna" inte bara hatar "nazister", utan även sverigedemokrater, borgare, marknadsekonomin och mycket mer? Att det är från den sidan som det verkliga hatet kommer?

I en pekoral i dagens upplaga ska Britta Svensson på något sätt kommentera Sverigedemokraternas valframgångar, och hon gör det genom att känna sig vilsen i Skåne. Rubriken är satt till inget mindre än "Jag led av mitt utanförskap". Utanförskapet bestod förstås av den där "rädslan inför det okända", som vi ju fått lära oss göder SD, och följaktligen är särskilt stor i Skåne:

"Jag kom hit som utböling för 20 år sen. Få hälsade. När jag frågade busschauffören någonting stirrade han på mig utan att svara. Varje gång jag öppnade munnen klassificerade jag mig obönhörligt som en utomstående, en som inte hörde till, en som inte begrep någonting.
En stockholmare.
Trots att jag är född i Borås och pratar västgötska, var det ingen som brydde sig om sådana nyanseringar. Jag hörde inte till, alltså var jag stockholmare. En sådan som kom oinbjuden, roffade åt mig, bredde ut mig och klagade på det provinsiella utbudet i matbutiken.
Om jag inte var nöjd med att leva på fläsk, sill och ål, vad var jag då för en människa? Min 90-åriga granne begrep inte vad jag överlevde på."

Det är inte mycket som förvånar längre när det gäller medias bottennivåer, inte minst hos dess oändliga krönikörer, men det är ändå bisarrt att nonsens likt ovanstående kan tryckas. Jag har också varit på mindre orter i Skåne, men inte varit med om att busschaufförer inte svarar, eller att man måste leva på "fläsk, sill och ål".

Britta Svensson kan ha besökt Skåne...
eller, troligare, sett "Änglagård".

Dessa lögner och rena Colin Nutley-fantasier levererar Britta Svensson för att de blir en bra upptakt till några fina rader om flyktingmottagande och sverigedemokrater:

"Några flyktingfamiljer flyttade hit. Jag fick inte ihop de två enheterna. Människor från länder långt borta, och byn där en västgöte var en utböling."

Eftersom Britta är en mycket fin person, blir detta, möjligen fiktiva, nedslag i Skåne, ett möte mellan människor:

"Nu när jag handlat på Ica och kliver ut i entrén med mina kassar ser jag ett flyktingbarn framför tuggummiautomaten. Med röst som darrar av spänning vrider han runt spaken. Bredvid hukar hans mamma, iklädd huvudduk.
En plastkula med en liten present faller ut ur automaten.

Mammans och min blick möts i hastigt samförstånd. Vi ler mot varandra. I går var det jag som upptäckte byn, i dag är det hon."

Och imorgon kommer huvuddukar vara ett dominerande inslag i denna by. Då kommer troligen inte Britta att åka dit längre och det som hon fortfarande, från sin beskyddade värld, tycker är det nya och spännande, kommer inte ens för henne att vara varken nytt, spännande eller särskilt angenämt.

Som så ofta, havererar alstret fullständigt mot slutet, då SD ska fördömas:

"När jag kollar SD:s röstsiffror i de olika byarna hör jag för mitt inre diskussionerna före valet. I byn där man lyckats stoppa en flyktingförläggning är siffrorna skyhöga. De är bara hälften där en stor förläggning verkligen ligger. Men höga vid en annan förläggning. Och jättelåga på ett ställe utan invandrare. Det pågår diskussioner och tankeprocesser som inte är entydiga. Det onda kämpar med det goda, här som på alla andra platser.
Samtidigt går livet bara vidare. Sverigedemokraterna sår sitt hat, sin rädsla och sitt förakt. Men de kan inte stoppa det som sker. Min skånska by glider sakta ut i världen."

Observera att hon verkligen skriver "det onda" och "det goda", utan att ens linda in det. De sista raderna är patetiska på en mängd plan; från det eviga talet om SDs "hat", till det triumferande påståendet att folkutbytet kommer att ske, oavsett vad vi tycker om det.

Att en by fylls med muslimer är sannerligen inte samma sak som att den "sakta glider ut i världen", utan snarare som att den i rasande takt omvandlas till ett stycke Mellanöstern. Varje skånsk by, liksom hela Sverige, är redan en del av världen, och blir knappast bättre av denna demografiska och kulturella utveckling.

De rödgrönas demokratisyn visas åter upp

Enligt praxis tillfaller posten som andre vice talman riksdagens tredje största parti. Efter detta val vill dock Miljöpartiet och Vänsterpartiet, tillsammans mindre än Sverigedemokraterna, frångå den, med argument som är häpnadsväckande. Åsa Romson sade på en pressträff:

"Deras valkampanj har inte direkt visat det förtroendet att man vill skicka någon av deras politiker utanför Sverige."

Nu är vi nog ganska många som inte skulle vilja se Åsa Romson representera Sverige heller, men vi får snällt se henne beträda en ministerpost, trots det magra valresultatet för hennes parti. Man kan också undra vad det var för fel med valkampanjen som skulle omöjliggöra en talmanspost, eller en utlandsresa. Kanske är det den där vanliga frasen som Gustav Fridolin bjöd på i sammanhanget:

"Vi vill säkerställa att den politik som sätter människor mot varandra, som SD går till val på, vill vi inte ska få genomslag i Sverige."

Han plockade också fram den omvända matematik som nu gäller för SDs valframgångar:

"Vi ska visa att Sverige ska vara ett öppet land som ger skydd till de som flyr från helvetet på jorden. Det innebär att vi tar debatten med SD, och tydliggör att den breda majoriteten, 87 procent av senaste valresultatet är tydliga med att Sverige ska vara ett land som är öppet för människor."

Det är knappast 87% som vill att Sverige ska ha en ohämmad invandring, även om de av olika skäl ännu inte lägger sin röst på SD. Framför allt ska vi komma ihåg att 93%, enligt denna logik, röstade emot Miljöpartiet, som alltså ändå får ministerposter och i vanlig ordning kommer att diktera invandringspolitiken. Valresultatet har dock inte gjort Åsa Romson ödmjuk, utan hon tycker att posten som andre vice talman bör gå till...Miljöpartiet:

"I talmansfrågan har det varit praxis att tredje största parti får talmanspost. Vi är medvetna om problemet och sa redan under valrörelsen att vi gärna behåller den platsen, eftersom talmannens roll också är att representera Sverige utomlands."

Självklart behåller ni gärna den platsen, men nu har väljarna sagt sitt, och det är fortfarande oklart varför uppdragen utomlands är bättre lämpade för miljöpartister.

Jonas Sjöstedt, vars parti inte heller gjorde ett särskilt bra val, säger, med sina 5,7% i ryggen:

"Vi kommer föra samtal med S och MP om att inte ge SD talmansposten. Som talman företräder man riksdagen och nationen Sverige, inte sitt parti. Vi menar att de som talmän företräder riksdagen, SD kan aldrig företräda oss. Bästa lösningen vore att 1 talman blir S, sedan att det blir M, MP och C som blir vice talmän."

Som vanligt ett bisarrt resonemang. SD med 49 mandat ska förbigås, för att turen istället ska gå till MP med 25 och C med 22. Hur skulle, med samma resonemang, en vice talman från MP kunna representera riksdagens 49 SD-ledamöter? Talmannen företräder just hela riksdagen och posterna fördelas därför enligt partiernas storleksordning. Sjöstedts ologiska och odemokratiska läggning ska dock bli än mer tydlig:

"Det är inte någon rättighet att bli talman. Vi röstar om talmansfrågan. Jag ser det som en risk om ett rasistiskt parti får möjlighet att representera oss.

Medan det förstås inte är någon som helst risk att ha en miljöpartist eller kommunist som representant för Sverige? Stefan Löfven använder samma taktik som han alltid använder, nämligen att inte ge något besked alls:

"Vi diskuterar det."

Aftonbladet


Slutligen ställer jag mig frågan om dessa människor är helt styrda av sina känslor och odemokratiska reflexer. Efter valet 2010 övervägdes på fullt allvar att begränsa utskottens storlek precis så mycket att SD skulle kunna hållas utanför. Tror Åsa Romson och Jonas Sjöstedt att ett fulspel för att blockera en sverigedemokratisk vice talman ökar eller minskar stödet för SD?