Paneldebatt om hur SD ska bekämpas

I Aftonbladets "Partiprogrammet" hade man idag bjudit in fyra människor med fin värdegrund, för att diskutera hur rasism och Sverigedemokraterna bäst skulle bekämpas. De båda orden användes växelvis, då de naturligtvis ansågs vara exakt samma sak.

Inbjudna var två liberaler och två vänstermänniskor och tonen sattes direkt. På frågan om vem som skulle vilja spela golf med Jimmie Åkesson var samtliga noga med att inte räcka upp handen. Den liberale debattören Fredrik Segerfeldt hävdade att han skulle bli förbannad, varpå Liberala ungdomsförbundets ordförande Linda Nordlund skojar till det med att "då är det dåligt att ha tillgång till en järnfemma", som Fredrik då förväntades slå i huvudet på Åkesson. Irena Pozar bjuder på en lögnaktig, men vanlig beskrivning:

"Jag vill inte göra aktiviteter med någon som inte vill att sådana som jag ska ha samma rättigheter i Sverige, någon som tycker att muslimer är ett hot, som ser människor som olika värda. Jag har ingen lust att spela golf med en sådan person helt enkelt."

Därmed skulle man kunna säga att hon själv inte ser alla människor som lika mycket värda. Irena Pozar kallas här "journalist", men är egentligen en extremfeministisk och "antirasistisk" krönikör. Hon är både vit och privilegierad, men anser antagligen att hennes slaviska namn gör henne till en god representant för utanförskap. Den fjärde inbjudna är Aftonbladets egen Karin Pettersson.

Även om alla givetvis vara eniga i sitt fördömande av Sverigedemokraterna, kunde till slut ett par nyanser urskiljas. Irena Pozar tillhör dem som driver linjen att "vita" inte riktigt kan vara antirasister, då de inte delar "rasifierades" erfarenheter, vilket Linda Nordlund hade svårt för. Fredrik Segerfeldt, som driver den liberala linjen att invandringen ska vara fri för att löner ska kunna sänkas, kritiserade Karin Petterssons lika idiotiska vänsterlinje att all invandringskritik försvinner om man bara bedriver mer vänsterpolitik. Hennes linje bygger på vänsterns eviga "analys", att all invandringskritik, och därmed stöd till Sverigedemokraterna, kommer från frustrerade arbetslösa, som söker en syndabock för sitt eget misslyckande. De båda vänsterkvinnorna tycker självklart att det är rimligt att störa möten med vuvuzuelor och Karin Pettersson kallar det till och med för "en moralisk nödvändighet". Högmodet ligger sannerligen på topp. Det är dessutom patetiskt att hon talar om att "bygga ihop Sverige" och faran för ett splittrat Sverige, samtidigt som hon stöder invandringspolitiken, den absolut mest splittrande och destruktiva kraften i dagens samhälle, mot vilken ingen fördelningspolitik i världen hjälper.

Fredrik Segerfeldt skämmer sedan ut sig, när han talar om att den invandringskritiska opinionen skulle vara minskande, trots att Sverigedemokraterna fortsätter att öka vid varje val. Hans barnsliga, och utslitna, poäng att det handlar om skinheads som skaffat kostym, håller inte heller. 2006, när man hade burit kostym sedan länge, fick partiet 2,9% av rösterna i riksdagsvalet. 2010 blev denna siffra 5,7% och i Europavalet detta år 9,7%. Därefter blir det som vanligt dags för rena känslor, när vi får höra att "asyl är en mänsklig rättighet" och att "länder mår bra av att ha mångfald". Den slutliga kollapsen kommer med "Inte en millimeter ska de ha, de jävlarna."

Det är uppenbart att etablissemanget inte har några svar eller någon möjlighet att stoppa Sverigedemokraterna eller andra patriotiska rörelser.