Vlaams Belangs partiledare lämnar över facklan

Det belgiska valet till det federala parlamentet, som sammanföll med valet till Europaparlamentet, blev ett hårt slag för Vlaams Belang. Ett par dagar senare avgick partiets ordförande Gerolf Annemans, vilket jag skrev om under "Vilken väg går Vlaams Belang?". Han underströk då behovet av att en ny generation tog över partiet och att han själv, tillsammans med den andre veteranen Filip Dewinter, var tvungen att ta ett steg åt sidan.

I september diskuterade partirådet den analys som vice ordförande Chris Janssen hade arbetat med, på uppdrag av partistyrelsen. I slutet av månaden samlades sedan rådet på nytt, för att föreslå en ny ordförande inför partikongressen den 19e oktober.

Vlaams Belangs nedgång i opinion de senaste åren beror främst på framväxten av det mer liberala nationalistpartiet N-VA. Partirådet underströk dock att detta partis program inte är detsamma som Vlaams Belangs, vilket Gerolf Annemans kommenterade med:


"Vår berättelse är värd ett parti. Lyckligtvis behåller vi en liten bas i alla parlament för att kunna arbeta vidare."

Annemans meddelade sin avgång i maj i år:





Det senaste numret av partiets medlemstidning publicerar Gerolf Annemans avskedshälsning:


Facklan lämnas över

Det är här dags för ett avsked. Det har varit en ära att ha fått vara er partiordförande. Partiskeppet har utan skeppsbrott gått igenom en mycket tung period. Partiet är dock kraftigt förminskat, även om det fortfarande består. Som jag sade på den där sorgsna valkvällen: vi är för små för att vara lyckliga, men vi är tillräckligt stora för att fortsätta.

För även om jag är ödmjuk när det gäller att säga vad som gick fel och hur vi ska gå vidare, så vet jag en sak säkert. Ett principfast självständighetsparti, ett parti som vill försvara vår kulturs och vår civilisations grundvärderingar; ett sådant parti behövs i Flandern.

Vlaams Belang uppstod som ett svar på den urvattning som den flamländska nationalismen genomgick under 1970-talet, då Volksunie genom maktdelning systematiskt blev allt mer vänster och slängde de flamländska kraven överbord. Vlaams Belang var en korrigering i en tid då det var nödvändigt att tala om saker och ting, eftersom alla förteg dem.

Tyvärr är tigandet fortfarande ett förhärskande kännetecken för flamländsk politik. I en period då folkomröstningar om självständighet står i fokus i olika delar av Europa, i en period då Medelhavets sydsida allt mer hamnar i ett kalifats grepp, där sharia nästan överallt blir inskrivet i grundlagarna, och då havet självt täcks av båtar med tiotusentals (nord)afrikaner på väg till oss, är vi de enda som talar i en politisk kör av stillatigande, som inom Belgien låtsas som att allt kommer att ordna sig.

Ett parti som vårt förblir alltså nödvändigt. Men som jag sade vid mitt tillträde, fortsätter att säga, och också sade till partiet: en ny generation vlaamsbelangare måste nu föra de gamla principerna och värdena in i den nya tiden. Min generation tog med stor tacksamhet emot denna uppgift från Karl Dillens och tidigare generationers händer. Vi skickar nu facklan vidare.

Det är för mig som avgående partiledare därför en stor glädje att veta att partiet är allt annat än dött; stort och friskt nog för att kunna gå vidare, och att uppgiften att föra partiet framåt med gott mod kan lämnas över till skickliga och energiska unga människor. De kan fortsätta att räkna med min insats och stöd.

För övrigt anser jag att Flandern förtjänar självständighet.

Gerolf Annemans