Ännu en dag av förståelse för terror

Ännu en dag, ännu en mediemänniska som känner ett särskilt stort behov av att försvara anhängarna av den ideologi som uppvisar en speciell ihärdighet när det gäller att begå terrordåd. Denna dag är det dags för DNs Maria Schottenius, givetvis på kultursidan. Redan rubriken "Exkludering är grogrunden för terrorism" ger oss en känsla av vad vi har att vänta, även om vi nästan hade kunnat räkna ut det iallafall. Schottenius ger oss några historiska tillbakablickar:

"Tidigare under hösten hade bomberna detonerat på Paris gator. Magasinet Tati på rue de Rennes hade sprängts i luften. Man räknade under den period som kallades ”svarta september” till totalt tretton attentat med tretton dödade och 300 skadade."

Nu är ju terrorismens offer alltid sekundära för kulturens vänstermänniskor, då den verkligt skyldige alltid är västerlänningen, för att inte tala om "högerextremisten":

"I varje nyhetsprogram utannonserades hur många dagar personerna suttit gisslan i Libanon. Le Pen och internationella fronten fick framgång med slagord som: ”Tre miljoner invandrare, tre miljoner arbetslösa”. Med våldet och bomberna, kontrollerna i tunnelbanan och visumreglerna befäste de sin position. Brutaliseringen av samhället spelade dem i händerna."

Det är festligt hur formuleringarna alltid blir "spelade dem i händerna", eller ännu hellre att "de utnyttjade situationen". Kan det inte vara så att Jean-Marie Le Pen kanske hade en poäng när han redan på 1980-talet varnade för den kommande islamiseringen?




Kanske borde Europa ha tagit del av dessa insikter från långt före 11e september 2001? Det blir alltmer irriterande att vänsterns krav på exempelvis skattehöjningar anses helt legitima, liksom högerns krav på sänkningar av desamma, men när också nationalistiska partier tar upp verkliga problem och föreslår verkliga åtgärder, så måste det alltid skildras som att "de spelar på stämningar", eller den svenska klassikern "fiskar i grumliga vatten". Och ja, Schottenius kallar verkligen partiet för "internationella fronten", vilket knappast ger ytterligare tyngd åt hennes alster. Redan artikelns ingress sammanfattar "analysen" och den är inte alldeles ny:

"Den islamistiska terrorn leder till att muslimer utesluts i det franska samhället, vilket i sin tur skapar en grogrund för radikalisering och fundamentalism."

Japp, västerlänningens fel ännu en gång. Man skulle kunna tänka sig att islamistisk terror egentligen borde göra ideologins anhängare något mer betänksamma och blygsamma, men någon sådan förmåga ger vänstermänniskorna dem inte och det är ju inte heller något vi ser i verkligheten. Schottenius fortsätter med sina beskrivningar av hur patrioter drar nytta av något som de inte bara är oskyldiga till, utan dessutom konstant har varnat för:

"Le Pen kunde gå mellan dukade bord och plocka åt sig väljare, allt fler för varje år. De antirasistiska grupperna försökte med blandad framgång organisera sig. Men det var varken lätt att enas eller att få kraft i argumenteringen."

Nej, de där "anti-rasisterna" brukar få lite svårt med argumenteringen, eftersom själva verkligheten ofta talar emot dem, samtidigt som de väljer de märkligaste strider. Maria Schottenius avslutar genom att upprepa vilka det är som i hennes värld är de verkliga offren:

"Så när islamistiska fundamentalister i form av terroristattacker skapar en så stark exklusion av muslimer i ett samhälle att det nästan inte går att vara muslim, vad händer då? När man är utanför, utstött, misstänkliggjord. Jo, då skaffar man sig andra förebilder, andra lojaliteter. Det är då IS blir ett alternativ. Och man är beredd att radikaliseras."

Varför matas vi ständigt med dessa texter när det gäller islam, men aldrig en rad om de stackars "nazisterna", som inte ens får bära sina hakkors offentligt utan att stigmatiseras och bötfällas?