"Invandringen kostar som biståndet"

Göteborgs-Posten bjuder idag på en ovanlig artikel, där doktorn i nationalekonomi Joakim Ruist tillåts ta upp invandringens kostnader. I dagarna släpper han en studie av hur flyktinginvandringen årligen påverkar den offentliga sektorns intäkter och kostnader, alltså själva nettot, som ju inte hamnar på plussidan. Enligt Ruists beräkningar ligger detta nu på 1,35% av Sveriges BNP, det vill säga runt minus 50 miljarder årligen. Han levererar också ett antal andra sanningar som kanske är värda att ha i åtanke när vänstermänniskor talar om en "inhuman flyktingpolitik":

"Mellan 2005, 2006 och 2008 hade vi kriget i Irak. Av dem som nådde Europa kom nästan 50 procent till Sverige. Vi har också haft flyktingar från Afghanistan, Somalia."

Sverige har en befolkning som utgör strax över en procent av Europas, men vi har alltså tagit emot 50 procent av de irakier som tar sig till kontinenten. Vårt land är naturligtvis svårt överrepresenterat även när det gäller afghaner och somalier, och faktiskt de flesta nationaliteter man kan tänka sig. Vi ligger också i topp när det gäller syrier, vilket beror på att vi som enda EU-land har infört fri invandring för hela Syrien. Joakim Ruist menar vidare att Sverige sedan omkring 1983 och 1984 haft västvärldens högsta flyktinginvandring per capita varje år. En mening är lite märklig för att komma från en ekonom:

"Jag presenterar en siffra och den går inte att slå någon i huvudet åt något håll. 1.3 procent av BNP är mycket pengar, samtidigt om vi jämför med biståndet är det pengar som vi under lång tid anser att vi har råd med."

Ekonomi brukar definieras som "hushållning med knappa resurser", varför "ha råd med" är ett helt meningslöst begrepp. De 1,3 procenten av BNP skulle naturligtvis istället kunna läggas på vård eller skola. Detta inser förstås Ruist och säger:

"Vi måste få diskutera detta som en kostnad. Pengarna tas ju någonstans ifrån. Det är tufft. Har vi råd att hjälpa andra människor, eller inte? Samtidigt har många en idealiserad bild av vad asylrätten betyder. Om man vänder sig emot att diskutera det som en kostnad, då bottnar det i en naiv syn på asylrätten, på flyktingkonventionen."

Sveriges politik är extrem:

"Hade övriga Västeuropa tagit emot lika många flyktingar per capita som Sverige hade regionens totala invandring varit nästan sex miljoner individer i stället för 740 000."

Enligt Ruist är det den lägre sysselsättningsgraden bland flyktinginvandrare som är den största kostnaden:

"Nettokostnaden beror på flyktingars låga sysselsättningsnivåer. Mediantiden för en flykting för att ta sig ut på arbetsmarknaden är sex till sju år och även om personen klättrar uppåt på arbetsmarknadsstegen når den aldrig upp till medelsvenssons sysselsättningsgrad.
- Kostnaden beror främst på uteblivna skatteintäkter, inte på utbetalningarna av försörjningsstöd. De pengarna spelar mindre roll, säger Joakim Ruist."

Ruists analys är rent ekonomisk, men jag vill påminna om att den största kostnaden för Sverige inte är de direkta årliga utgifterna, utan raserandet av en hel kultur och dess välfärdssamhälle.