Vänsterns problem med yttrandefrihet

Den svenska vänstern har sedan länge haft lite svårt att förstå begrepp som yttrandefrihet och demokrati. Ett tydligt exempel är de gånger då Svenskarnas Parti haft någon form av framträdande. Vänstern tycker då inte bara att det är rimligt att störa, utan tror dessutom att själva medlemskapet eller deltagandet i sig utgör hets mot folkgrupp och därför borde förbjudas rakt av.

Efter dåden i Danmark, säger nu samma vänster att man kan ha yttrandefrihet, men att alla saker ändå inte borde sägas, utan att vi inför någon form av självcensur när det handlar om den där toleranta och fredliga religionen. I dagens Aftonbladet faller den aldrig klarsynte Fredrik Virtanen in i detta spår:

"Det har varit ännu en vecka av outhärdliga tweets från högerextremister som plötsligt älskar yttrandefrihet – 'yttrandefrihet' är ju i kretsarna kod för 'jävla muslimer' – men även oändliga tirader från liberaler om att 'stå upp'. "

Nej, yttrandefriheten omfattar mer än så. Vi har också genomgått ännu en vecka, ännu ett år, av "outhärdliga" krönikor av politisk korrekthet och idioti. Också personer som Virtanen ska ha en rätt att yttra sig, liksom jag, när jag här bemöter deras alster. Skulle någon be exempelvis Alexandra Pascalidou att tänka lite på vad hon säger, eftersom hon de flesta av årets veckor kränker svenskar? Sedan blir det svårt för Virtanen:

"Vad ska det där vara bra för? Är det värt att publicera dynga bara för att vi kan? För att vi får?"

Ovanstående är typisk vänsterretorik, där allt annat än de egna åsikterna är "dynga". Här uppstår det problem som vänstern är helt blind inför, nämligen vem som ska avgöra vad som är dynga, och därför inte ska publiceras, och vad som inte är det. Vi är troligen många som inte anser att Virtanen själv producerar rent guld, men han får och ska få kunna ge uttryck för sina tankar, även om han inte råkar vara någon större tänkare. Han besvarar sedan sina frågor:

"De allra flesta säger vanligtvis nej. Till exempel har vi ett helt pressystem i Sverige. Varför publicerar inte, säg, Sundsvalls Tidning, TV4 eller Östgöta Correspondenten den typ av hat, hot, förtal och skvaller som finns på Avpixlat eller Flashback?"

Fel. Det är alldeles uppenbart, och inte någon konspirationsteori, att vi i Sverige har ett medialt etablissemang, där vissa saker helt enkelt inte sägs eller kan sägas. Observera att Virtanen här använder samma teknik som vid "dynga", genom att stämpla obekväma sanningar som "hat, hot, förtal och skvaller". Kritik mot den förda invandringspolitiken behöver inte alls komma ur hat. Fakta och statistik är inte förtal eller skvaller. Virtanen fortsätter:

"Är pressen emot yttrandefrihet? Bekämpar pressen rätten att häda?
Nej. Någon har i all enkelhet ställt sig frågan: Är detta relevant? Vad tjänar detta till? Och kommit fram till svaret: Ingenting. Det gör folk ledsna, för att tala barnspråk."

Nonsens. Tidningar undviker att publicera exempelvis Vilks karikatyrer helt enkelt därför att de är rädda för repressalier. Om det skulle handla om att inte "göra folk ledsna", skulle man behöva stryka en hel del ur nyhetsrapporteringen, för att inte tala om alla ledarkrönikor. Tänkte Expressen på om folk möjligen skulle bli ledsna när man hängde ut dem med namn och bild och letade upp dem i hemmen, endast för att de hade publicerat en anonym kommentar på något forum? Svensk media har en agenda och ja, man försöker så gott det går att bekämpa andra åsikter, bland annat genom att uttryckligen uppmana människor att inte rösta på ett av riksdagspartierna och genom att demonisera detta partis företrädare.

Det är inte bara minskande intäkter och enorma annonser som förebådar Aftonbladets kommande undergång, utan även det faktum att man inte kan hitta skickligare ledarskribenter än Fredrik Virtanen och Anders Lindberg.