"Vi måste prata om SDs näthat"

Under ovanstående rubrik vill Anders Lindberg idag skriva om näthat. Föga förvånande är han endast oroad av det som kommer från personer han tror är sverigedemokrater, eftersom näthat allt mer har kommit att betyda kritik mot invandringspolitiken eller journalister.

"Ungefär samtidigt beklagade sig Erik Almqvist, tidigare SD:s finansministerkandidat och känd från järnrörsskandalen, över att Alexandra Pascalidou ändå inte mobbats bort från Sveriges radio P1. Förra veckan förföljdes hon av ett högerextremt drev och gav nästan upp."

Att för hundrade gången skriva "järnrör" utgör tydligen inte näthat, åtminstone inte något "vi måste prata om". Nej, Alexandra Pascalidou gav inte nästan upp. Hon sade ena dagen att hon skulle lämna P1, för att därefter dyka upp i en SVT-sändning om Grekland, och dagen därefter meddela att hon inte skulle lämna P1 trots allt. Utspelet var med all sannolikhet bara ett rop efter uppmärksamhet.

Anders Lindberg fortsätter med sin snäva syn på vilka som är offer och förövare:

"Hat och hot uppstår inte i ett tomrum. Anders Ygeman tog som exempel att närmare 40 procent av journalisterna upplever att de utövar viss självcensur och väljer bort ämnen. Alla ”vet” ju att om man skriver om invandring, romer och islam eller granskar SD blir man utsatt för väloljade högerextrema nätdrev."

Så mycket självcensur verkar ändå inte bedrivas, eftersom vi får läsa uppfordrande krönikor om dessa ämnen dag ut och dag in. Det som retar upp folk, är inte att det skrivs om dessa ämnen, utan att det är så ensidigt och att inga motröster någonsin hörs i de etablerade medierna. Vad personer som Anders Lindberg och Lars Lindström gör, är inte att granska SD, utan att bedriva oändliga och enformiga kampanjer mot partiet. Många läsare blir förstås frustrerade, men det är knappast ett fenomen som orkestreras av SD. Detta löser man som vanligt genom att tala om "miljön runt SD":

"Problemet är att en stor del av näthatet sprids från miljön kring SD. Stora hatbloggar, som Avpixlat, har en direkt koppling till partiets riksdagsgrupp. Journalister som granskar SD är ständiga måltavlor."

Återigen kallas Avpixlat "hatblogg" endast därför att sidan är kritisk mot invandringspolitiken och den agendasättande journalistkåren. Vänstersidor som Politism eller den kommunistiska hatbloggen Aftonbladet Kultur klarar sig undan alla sådana epitet. Det finns också ett antal sidor som enbart går ut på att hata SD, som den usla produkten "Inte rasist men".

Lindbergs sista stycke bjuder på en hel del märkligheter:

"SD:s öppna retorik, som den utpräglade islamofobin eller hetsen mot romer, ger bränsle till partiets oftast anonyma fotsoldater på Twitter, i kommentarsfält och på hatbloggar.
I värsta fall är risken att hatretoriken även omsätts i praktisk handling.
De högerextrema nättrollen är dagens motsvarighet till skinnskallarna i SD:s barndom.
Polisen kan göra betydligt mer än i dag - men om inte SD pressas att klippa hatsvansen så kommer problemet tyvärr bestå."

Det finns en anledning till att människor väljer att vara anonyma i kommentarsfält, vilket visades av de konsekvenser Researchgruppens kampanj förde med sig. Om nu Lindberg oroar sig för att dessa kommentarer "omsätts i praktisk handling", kunde han någon gång begrunda det faktum att mest politiskt våld kommer från vänster. I vanlig ordning får jag också påminna om att "troll" på nätet inte betyder invandringskritiker, vilket medierna har fått för sig, utan någon som medvetet skriver något som denne inte tycker för att får uppmärksamhet och skapa turbulens.

Hur skulle SD kunna förhindra människor att skriva vad de vill, så länge som vi fortfarande har någon form av yttrandefrihet?