Anders Lindberg och "SDs nätsoldater"

Igår skrev Aftonbladets Anders Lindberg om näthat under rubriken "Hat och hot blev vardag för media" och underrubriken "SDs nätsoldater är ett arbetsmiljöproblem", eftersom ordet "näthat" ofta ska översättas just med kritik mot media och den förda invandringspolitiken. Då det är fullt möjligt att Lindberg skulle räkna mina egna skriverier till denna kategori, kan jag väl inleda med att klargöra min ståndpunkt.

Jag tycker självklart att det är oacceptabelt att hota journalister eller politiker och skulle själv inte ens skicka ett mejl till dem. Ärligt talat förstår jag inte varför någon skickar okvädningsord eller hot till en enskild journalist. Jag hatar varken Anders Lindberg eller någon annan journalist eller krönikör, utan nöjer mig med att här bemöta deras alster, då jag knappast erbjuds någon arena i etablerad media.

Lindberg väljer att inleda sitt alster med beskrivningar av hur en sverigedemokratisk lokalpolitiker uppträtt illa när han var berusad. Det finns ingen anledning att försvara dennes uppförande, men det är symptomatiskt att en sådan incident ses som oerhört viktig, symbolisk och representativ för varje sverigedemokratisk företrädare eller väljare. Från denne lokalpolitiker glider Lindberg sedan över, enligt välkänt manér, till de mejl han säger sig få, tillsammans med "tusentals" andra journalister:

" 'Våldtäkt', 'SD 2018', 'muslimer', 'bög' och så vidare. SD-svansens ordförråd verkar ibland något begränsat."

Jag misstänker starkt att dessa journalister får ta emot även mer välformulerade synpunkter, men dessa redovisas aldrig eftersom det är viktigt att befästa bilden av invandringskritikern som obildad. Man skulle kunna raljera kring hur även pk-människornas ordförråd visar tecken på begränsning, med deras eviga "människosyn", "kalla vindar", "mörka krafter" och så vidare i all oändlighet. Viktigare är dock ohederligheten i att koppla alla obehagliga mejl till just partiet Sverigedemokraterna. Den som undertecknar med "SD 2018" sympatiserar sannolikt med partiet, men det gäller inte nödvändigtvis varje hatisk person som kontaktar journalister. Framför allt har sådana yttringar mycket lite med partiet, dess ledning eller program att göra.

En Emma Patel, som har gjort en studie för DN, ska enligt krönikan ha sagt:

"Invandring och flyktingmottagning är det som triggar allra mest hot. Feminism och jämställdhet är näst mest triggande."

Jag inser att mediefigurer skulle vilja förklara det med att ovanstående ämnen provocerar de grottmänniskor som man antar utgör SDs väljare, men jag har en annan förklaring. När journalister och krönikörer skriver om dessa ämnen är det provocerande för att det är så ensidigt och uppfordrande. Vi vet vad vi kommer att få läsa och vi kommer att få läsa samma sak nästa dag och nästa vecka. En sådan frustration behöver inte byggas upp kring exempelvis skattetryck eller välfärd, eftersom där olika röster får göra sig hörda. Du kan förespråka lägre skatter och ändå få bli krönikör på Metro, men det gäller knappast om du vill förespråka lägre invandring eller fördömer feministisk retorik.

Anders Lindberg fortsätter att lasta partiet för de otrevliga mejl han får, och eftersom enskilda avsändare är "nätsoldater" är SD som vanligt "odemokratiskt":

"Nätsoldaterna har fått samma roll som skinnskallarna hade i partiets ungdom, de skrämmer och hotar meningsmotståndare medan partiledningen förnekar all kännedom.
Så arbetar inte ett demokratiskt parti.
Alla journalister vet precis vad det innebär att bli uthängd på SD:s hatsidor och tyvärr har röster redan tystnat."

Här skulle jag vilja påpeka att sverigedemokrater är den politiska grupp som är mest utsatt för hot, och sannolikt har ett antal företrädare föredragit att dra sig tillbaka, något som i sanning utgör ett demokratiskt problem. Återigen, jag fördömer alla former av hot, men fler röster från etablissemanget som bjuder på upprepningar om "mångfald" och "högextremism" behöver vi knappast. Lite av ett självmål blir det när Lindberg blandar in pressfrihet:

"Sverige brukar komma högt i jämförelser av pressfrihet mellan olika länder men efter Brottsförebyggande rådets rapport borde regeringen verkligen ta detta på större allvar."

Med tanke på den offentliga åsiktskorridorens smalhet, är det snarare förvånande att Sverige får ett högre betyg än exempelvis USA.