Ännu en toppnotering

TV4/Novus senaste opinionsundersökning, som presenteras idag, visar att Sverigedemokraterna samlar 16,8 procent av väljarkåren, vilket är den högsta nivån någonsin från detta institut. Samtidigt får Socialdemokraterna ännu en bottennotering, 25,8 procent, vilket gör dem till nästan exakt lika stora som Moderaterna.

Det finns några aspekter som ändå är lite fascinerande med dessa undersökningar och inte minst de kommentarer som följer. Hela det samlade etablissemanget suckar sedan länge uppgivet att det inte spelar någon roll hur många skandaler som omger SD, eller vilka avslöjanden man anser sig komma med: SD växer oförtrutet. I verkligheten är det tveksamt om det verkligen finns fler "skandaler" inom SD än i andra partier, men frågan som dessa kommentatorer borde ställa sig är: Vad skulle personer som oroar sig för landets framtid annars rösta på? Moderaterna, vars linje är ytterst oklar och som frivilligt agerar som ett stödparti för Socialdemokraterna? Socialdemokraterna, som leds av Stefan Löfven och dessutom är Miljöpartiets gisslan?

Jag tycker naturligtvis att det absolut märkligaste i sammanhanget är att SD inte får ännu fler röster. Eller snarare, vad de ytterligare procent som sannolikt kommer att rösta på partiet 2018 nu väntar på. Ett mirakulöst uppvaknande av Anna Kinberg Batra? Lika frågande ställer jag mig inför hur de människor som trots allt röstar på Folkpartiet eller Centern resonerar.

Det är också något intressant att media fortsätter att fokusera på hur ställningen är mellan "De rödgröna" och "Alliansen". Båda dessa formationer ligger långt ifrån någon egen majoritet, vilket dessutom har gjort att den ena ger den andra sitt stöd för att skapa en sådan majoritet. Spelar det någon större roll om den ena gruppen samlar 39,8 procent och den andra 40,4? Sverige styrs nu på ett sätt som knappast kan kallas rimligt. En långt naturligare lösning, som jag länge propagerat för, är att Socialdemokraterna och Moderaterna ingår ett formellt samarbete. Det skulle på kort sikt skapa stabilitet och avlägsna det inflytande som små extrema partier, läs Miljöpartiet, nu har. På längre sikt skulle det tydliggöra SDs roll som det verkliga oppositionspartiet.

Redan valresultatet förra året, där SD samlade 12,9 procent, ställde till en del psykologiska bekymmer för etablissemanget, då det började bli besvärligt att avfärda en ganska stor del av befolkningen som galningar, rasister och vad man var van vid att frammana. Man uppfann då den snillrika omvända matematiken, där man kunde konstatera att 87 procent av befolkningen trots allt var med på det godkända tåget. Med nivåer som dagens 16,8 procent framstår en sådan syn som än mer idiotisk. Ska man nu glatt deklarera att 83,2 procent fortfarande är goda människor? Det är i så fall en oroväckande låg siffra, som inte skulle ha accepterats i många diktaturer. I Nordkorea vinner partiet med 100,0 procent, liksom Saddam Hussein gjorde på sin tid. Skälet är naturligtvis att en valseger på, säg, 90 procent, skulle visa att en betydande del av folket var oppositionell.

Samtidigt ger Yougov idag SD 19,7 procent. De fina mediemänniskor som efter riksdagsvalet satt och räknade var åttonde person i tunnelbanan, kommer alltså hädanefter få oroa sig för var femte.