Svensk väljaropinion

Enligt "Svensk väljaropinion", den sammanvägning av skilda opinionsinstitut som Novus gör för SR Ekot, backar Sverigedemokraterna i april för fjärde månaden i rad. Det innebär att vi nu faktiskt kan tala om en nedåtgående trend, även om tidigare ökningar gör att bilden blir mer positiv i ett längre perspektiv. Nedanstående kurva, som kommer från just Svensk väljaropinion, visar utvecklingen sedan riksdagsvalet 2010:

Jag kommer här inte göra någon särskilt omfattande analys av denna utveckling, utan hoppas att ni läsare kan komplettera med insiktsfulla kommentarer. Egentligen ser Sverigedemokraternas utveckling i opinionen ut ungefär som man kunde vänta sig. År efter år har asylvansinnet fortsatt, och rentav eskalerat, medan endast ett enda parti har kritiserat det. Följaktligen har, i takt med att allt fler människor kommit i kontakt med mångkulturen och blivit kritiska till invandringspolitiken, stödet för detta enda parti ökat. I denna ohotade situation hade Sverigedemokraterna kunnat göra vad som helst, eller ingenting, och ändå kunnat se stödet öka. 

Det är nu, när både regering och opposition talat för begränsningar av asylinvandringen, som partiet på allvar sätts på prov. I detta sammanhang var ett visst tapp att vänta, eftersom några nytillkomna väljare går tillbaka till sina traditionella partier, men det finns förstås ändå anledning för SD att bryta trenden. Själv vill jag nu se att partiet vässar sin migrationspolitik, snarare än att bara sträva efter att Moderaternas nya linje ska genomföras. Det är möjligt att det tidigare var taktiskt riktigt att tala om en minskning med 90 procent och hjälp till närområdet, men när nu både ledarsidor och politiker ogenerat har börjat tala om problem och volymer, kan SD utan problem kräva att asylinvandringen sätts till noll och att inte en enda ansökan till beviljas. Jag förstår att tanken på ministerposter kan vara lockande, men SD har potential att bli mycket större än de nuvarande 17 procenten. 

I många andra länder, som Österrike, Frankrike och Nederländerna, är de patriotiska partierna ländernas största. Problemen är likartade i de flesta västeuropeiska länder. Personligen tycker jag förstås att SD främst bör titta på Front National för lärdomar och inspiration. Marine Le Pen talar faktiskt inte särskilt mycket om invandring, utan nämner oftast bara i förbigående, och i samband med till exempel EU, att invandringen ska stoppas. Istället talar hon om, förutom problem med EU-medlemskapet, ekonomin och arbetslösheten, om bönder, hantverkare, småföretagare och arbetare. Vad jag nu skulle vilja se från SD, är alltså en hårdare linje i migrationsfrågan, samtidigt som fokus breddas. Det är också värt att notera att Marine Le Pen är omgiven av ett antal högt utbildade experter inom olika områden, en modell som SD mycket väl skulle kunna anamma.

En stor del av Front Nationals valframgångar kan förstås härledas till Marine Le Pens egen personlighet. Hon är energisk, kraftfull och mycket skicklig både som talare och debattör. Det är möjligt att hennes framtoning skulle framstå som aggressiv i vår kultur, men jag skulle iallafall gärna se att Jimmie Åkesson var något mer offensiv i debatter och intervjuer.

Det finns dock partier vars långsiktiga utveckling ser dystrare ut:

Sedan sommaren 2014 har alltså stödet för Miljöpartiet sjunkit nästan oavbrutet. Det mest intressanta med det nuvarande stödet på 5,5 procent är att undersökningarna huvudsakligen gjordes innan de senaste turerna inom partiet, händelser som knappast kan gynna det. Det stora problemet har ju hittills varit att Miljöpartiet har fått ett oproportionerligt stort inflytande oavsett sina opinionssiffror och oavsett vilken regering vi har haft, något som definitivt skulle förhindras om partiet tvingades lämna riksdagen. En längre nedåtgående trend uppvisar förstås också det andra regeringspartiet:

Socialdemokraterna har i svensk politik en mycket speciell roll och befinner sig i en mycket gynnsam position. Vad de än gör och vem som än är partiledare, insisterar åtminstone var fjärde svensk på att stödja dem. Eftersom de själva ser sig som det naturliga regeringspartiet och känner att de ständigt borde få minst 50 procent av rösterna, tycker de att dagens nivå är katastrofal. I själva verket är det helt fantastiskt att ett parti som regerar på detta sätt och vars ledare är Stefan Löfven stöds av över en fjärdedel av befolkningen. I Nederländerna stöds nu det socialdemokratiska PvdA, som också sitter vid makten, av 7 procent, en nivå som skulle vara mycket rimligare också i Sverige. Stödet för nästa parti fascinerar mig:

Vänsterpartiet måste ha landets sämsta valarbetare. Vad som än händer hamnar de kring 6 - 8 procent, vilket är mycket märkligt eftersom partiet borde vara ett naturligt, eller åtminstone tänkbart, alternativ för besvikna socialdemokrater, särskilt i tider då Socialdemokraterna anses gå mot mitten. Dessutom sitter de nu i den bekväma oppositionsrollen, men lyckas av någon anledning ändå aldrig lyfta. Låt oss avsluta med denna skara:

Det intressanta med denna bild är att den ens presenteras. Före Sverigedemokraternas inträde i riksdagen såg alla medier noggrant till att partiets stöd doldes i kategorin "övriga". FI fick däremot en särskild stapel så snart det bildades, och varje ökning med någon decimal uppmärksammades stort. Det rapporterades dag ut och dag in om Gudrun Schymans föredrag och istället för kritiska frågor fick vi höra hur hon verkligen kände "vind i seglen". Ovan ser vi verkligheten och FI kommer sannolikt aldrig att ta sig in i riksdagen.

Sverigedemokraternas nedgång i opinionen

Sifo:s senaste opinionsundersökning visar en viss nedgång för Sverigedemokraterna, från 18,2 procent i januari till 16,6 procent. Tappet är förvisso inte enormt, men det har räckt för att samtliga etablerade medier idag ska lyfta fram det och för säkerhets skull går man tillbaka till december, då SD fick 19,0 procent, så att nedgången ska vara statistiskt säkerställd. Vi ska dock komma ihåg att även om Sifo fortfarande är det mest ansedda institutet i många kretsar, har det visat sig genomgående underskatta just SD. Sentio, som kom närmast det faktiska valresultatet 2014, visar samtidigt att SD:s stöd nu ligger på 25,5 procent, vilket gör det till det största partiet. Det behöver inte heller vara sanningen, som jag misstänker ligger någonstans mittemellan.

Vi kan emellertid utgå från att SD faktiskt har förlorat en del väljare till Moderaterna, vilket inte är särskilt märkligt, eftersom en del av SD:s nya väljare har varit moderater som blev desillusionerade genom Fredrik Reinfeldts fanatism i migrationsfrågan.

Situationen på migrationsområdet är nu helt förändrad. Samtidigt som Moderaterna har aviserat en skärpt linje, genomför Socialdemokraterna och Miljöpartiet åtgärder som faktiskt har lett till en kraftig minskning av antalet asylsökande till Sverige. Efter att i åratal ha demoniserat SD som extremister med en förfärlig "människosyn", har partiets hållning kring migrationen plötsligt blivit mindre iögonfallande i och med att den nu i praktiken följs från MP till M. Vi bör förstås vara medvetna om att regeringens panikåtgärder saknar en ideologisk grund och att MP nu kommer att göra allt för att asylinvandringen ska kunna maximeras genom att bygga ut mottagningssystemen.

I detta läge tycker jag att det är lite synd att SD nu verkar lägga fokus på ett samarbete med M och rentav kräver att Moderaternas migrationspolitik ska gälla. Själv skulle jag förstås mycket hellre se att SD passade på att vässa sin egen migrationspolitik och äntligen krävde att inga fler asylansökningar ska beviljas. Partiet förblir nämligen oumbärligt för varje konstellation i svensk politik, såvida M och S inte ingår en mycket bred koalition med ytterligare ett par småpartier. Jag tror inte heller att en hårdare linje från SD skulle bestraffas av väljarna, med tanke på hur landets verklighet och opinionen ser ut. Partiet har en möjlighet att påverka på allvar, istället för att bara se till att släppa fram en Allians-regering.

Invandringsfrågan viktigast för väljarna

DN/Ipsos meddelar idag att frågan som benämns "invandring och integration" nu uppfattas som den absolut viktigaste frågan för 40 procent av de svenska väljarna, en fördubbling på mindre än ett år. Till DN säger Ipsos Johanna Laurin Gulled:

"Det är den största förändringen för en enskild sakfråga som vi någonsin sett i våra mätningar." 

Den näst viktigaste frågan för väljare är skola och utbildning, som lyfts fram av 18 procent av väljarna.

Att denna ödesfråga seglat upp till förstaplatsen i svenskars medvetande är förstås inte särskilt märkligt, eftersom Sverige förra året tog emot 163 000 asylsökande och frågan varit mer debatterad än någonsin förut. Det finns också skäl att anta att allt fler svenskar märker av massinvandringen i sin vardag. Jag hoppas också att det stora intresset för frågan betyder att fler svenskar nu inser att den påverkar de flesta andra områden, som just skola och sysselsättning, fråga nummer två och tre enligt väljarnas preferenser. Man kan naturligtvis inte bryta ut frågor på detta sätt och säga sig vilja förbättra skolan och minska arbetslösheten, samtidigt som man vill bedriva en omfattande asylinvandring.

Det är heller inte särskilt förvånande att Sverigedemokraterna upplevs som det parti som har bäst politik på detta område. Det bekräftar tesen att partiet inte behöver göra så mycket, eftersom själva samhällsutvecklingen visar att det har haft rätt hela tiden. 21 procent väljer i denna fråga Sverigedemokraterna, medan siffrorna är 17 procent för Socialdemokraterna och 13 procent för Moderaterna. Dessa siffror antyder dock att väljarna, precis som vid förtroende för olika företrädare, i hög grad utgår från sina allmänna partisympatier, då det är mycket svårt att föreställa sig att någon på allvar tycker att Socialdemokraterna har en utmärkt politik på området, eller ens en linje i invandringsfrågan överhuvudtaget. 

Siffrorna visar också någonting mer allvarligt, som många invandringskritiker tidigare har hävdat, nämligen att SD snarare flyter med den växande invandringskritiken än leder opinionen. Sannolikt är den absoluta majoriteten av de som ser invandringsfrågan om viktigast också kritisk till asyl- och anhöriginvandringen, men SD förmår inte att samla alla av dem, möjligen eftersom väljarna tvekar inför beskrivningar av "skandaler" och rasiststämplar, samtidigt som partiet inte fullt ut har lyckats förklara för socialdemokrater och moderater att skatter och välfärd inte kan isoleras från invandringsfrågan.

Märkliga analyser kring Socialdemokraternas bottennotering

I Sifo:s senaste väljarundersökning hamnar stödet för Socialdemokraterna på 23,2 procent, det lägsta som någonsin uppmätts för partiet. Många känner sig kallade att kommentera noteringen, även om ingen av vänstertyckarna verkar vilja tänka på att Sifo tenderar att överskatta de rödgröna och att Socialdemokraterna har hamnat ännu lägre i Yougovs januarimätning.

I Expressen menar K-G Bergström att Moderaternas höga siffror kan leda till nyval och strör ett antal märkliga analyser omkring sig. Låt oss börja med ett oförargligt exempel, där hans bedömning är lika god som min:

"Han tror att en stor anledning till tappet är regeringens migrationspolitik.
– Väljarna gillar visserligen restriktionerna som införts, men de har uppenbart inte förtroende för att regeringen kan hantera migrationspolitiken. Kommunalskandalen och Margot Wallströms lägenhetsaffär har heller knappast varit till gagn för partiet."

Han gissar helt enkelt, och det kan även jag göra. Jag skulle tro att det snarare än just migrationspolitiken, där regeringen trots allt lyckades göra någonting som var direkt nödvändigt, handlar om det allmänt inkompetenta intrycket som regeringens företrädare ger. Fram träder en bild av ministrar, inklusive statsministern, som varken har en aning om vad de ska göra eller vad de säger. Att regera tillsammans med Miljöpartiet är nog inte heller något framgångsrecept för Socialdemokraterna. Att de faktiskt valde den konstellationen förvånar mig, då den fortfarande inte leder till en majoritet i kammaren och Socialdemokraterna lika gärna hade kunnat bilda regering själva, något som möjligen också skulle ha gjort det lättare att komma överens med allianspartierna.

Det blir sedan märkligare:

"Många moderata väljare flydde till Sverigedemokraterna, med den nya restriktiva migrationspolitiken känner de sig mer hemma i sitt gamla parti och kommer tillbaka. Sedan lockar de även missnöjda väljare från Socialdemokraterna som tidigare kanske skulle ha gått till Sverigedemokraterna. Att de kan locka väljare från både S och SD innebär att de har ökad potential."

Vänta nu. SD backar alltså med 0,8 procentenheter, vilket jag antar ligger mer eller mindre inom felmarginalen, medan Moderaterna ökar med 3,5 procentenheter. Socialdemokraternas stöd sjunker med 2,8 procentenheter. Med andra ord har någon flykt från SD till M knappast skett, medan det är troligare att Moderaternas nya väljare kommer direkt från Socialdemokraterna. Ärligt talat trodde jag att ett par procentenheter kanske skulle gå från SD till M, men något sådant syns inte i siffrorna. För övrigt skulle jag tro att Sifo som vanligt underskattar SD:s väljarstöd å det grövsta.

Vi ska komma ihåg att K-G Bergström, liksom de flesta av dessa kommentatorer, har en egen politisk hemvist, vilket i hans fall är hos just Moderaterna. Det grumlar nämligen hans omdöme en hel del, inte minst då han ska sia om SD:s fortsatta stöd:

"K-G Bergström tror inte att partiet kommer att fortsätta växa på det sätt det gjort hittills.
– Flera undersökningar visar att de inte ökar längre, det illustrerar en iakttagelse som forskare gjort att högerextrema partier brukar ha ett tak på omkring 20 procent."

Jaha, så nu finns det en magisk gräns som råkar ligga på 20 procent? Vi känner dock igen mönstret. Före valet 2010 sade diverse "experter" att SD sannolikt inte skulle nå över riksdagsspärren. När de väl gjorde det, ansågs 5,7 procent nog utgöra taket, och inför valet 2014, då opinionsinstitut som Sifo redovisade flera procentenheter under det kommande valresultatet, var förstås 10 procent det maximala väljarstöd som SD någonsin skulle kunna få.

Det blir också lite roligt att "forskare" har gjort en "iakttagelse" om vad de partier som kallas "högerextrema" har för tak. Det behövs inte särskilt mycket forskning för att smula sönder den tankegången, eftersom alldeles vanliga människor kan se att österrikiska FPÖ vid parlamentsvalet 1999 samlade 26,9 procent, schweiziska SVP i 2015 års parlamentsval 29,4 procent och franska Front National i regionvalet 2015 27,7 procent. Nederländska PVV ligger enligt de senaste opinionsundersökningarna kring 28 procent.

Den absolut mest förljugna analysen torde vara K-G Bergströms funderingar kring att Moderaternas högre siffror kan locka dem till att tvinga fram ett nyval:

"Det är för tidigt att säga än, men om gapet ökar kan de få ett intresse av det."

Det är närmast irrelevant hur gapet mellan "de rödgröna" och "Alliansen" ser ut, eftersom båda konstellationer behöver någon sorts stöd från Sverigedemokraterna, eller av varandra. Den stora frågan är nu om, eller när, Moderaterna meddelar att de avser att samarbeta med Sverigedemokraterna.

Hög tid för Moderaterna att ta sitt ansvar

En opinionsundersökning är just bara en opinionsundersökning, något som partier med mindre goda opinionssiffror gärna framhåller. Det har dock hänt så pass mycket i opinionen sedan det senaste valet att det finns anledning att utgå från dessa hypotetiska siffror, inte minst då Sverigedemokraternas ökade stöd bekräftas av samtliga undersökningar. I dagens Metro, av alla ställen, utgår Jimmie Åkesson från Yougovs senaste undersökning och föreslår en allians mellan Sverigedemokraterna och Moderaterna. Han konstaterar att de båda partierna tillsammans skulle få strax över 50 procent, samtidigt som SD faktiskt är större än regeringsunderlaget.

Metro har också konfronterat Moderaterna med förslaget, och svaret därifrån är anmärkningsvärt, även om man i viss mån har vant sig vid hur svensk politik ser ut. Enligt Metro kallar Moderaternas gruppledare i riksdagen Jessica Polfjärd  förslaget "orealistiskt" och upprepar med en dåres envishet ett gammalt mantra:

"Moderaterna söker regeringsmakten tillsammans med Alliansen, vi kommer inte att regera med SD."

Och det skulle vara mer realistiskt? Om vi fortsätter att utgå från undersökningen ovan samlar "Alliansen" 35,3 procent, vilket skulle ge Sverige samma svaga regering och parlamentariska situation som vi nu har, fast omvänt. Det finns inga undersökningar som ger denna konstellation över 50 procent, och så länge som SD står starkt i opinionen finns det inget som talar för att det kommer att förändras inför 2018. Det som Polfjärd säger är alltså rent nonsens, som det av någon anledning är viktigt att hålla fast vid. Avser de att hålla fast vid den linjen fram till nästa val, för att det på något sätt skulle vara mindre smärtsamt att samarbeta med SD efter valet? Kanske.

Skånemoderaternas ordförande Lars-Ingvar Ljungman, som tidigare har fnyst åt beröringsskräcken inför SD, bjuder på ett annat lite märkligt uttalande:

"Först och främst har du migrationspolitiken där Sverigedemokraterna på något vis har ställt sig vid sidan om det alla andra partier har uppfattning om. Men sen är det en del andra frågor också. SD på riksnivå betraktar inte jag som ett borgerligt parti, inte minst i ekonomiska frågor där de ligger närmre Socialdemokraterna än Moderaterna."

Det är just den avvikande uppfattningen i migrationsfrågan som är SD:s viktigaste tillgång. Det är ingen vågad gissning att många moderata lokalpolitiker och väljare gärna skulle se sitt parti anpassa sig till SD:s hållning på detta område. Även om Moderaterna, liksom övriga partier i Sjuklövern, har målat in sig i ett hörn, ger ett samarbete med SD även de mest ängsliga en ursäkt för att bedriva en friskare asylpolitik. Det är också märkligt att Ljungman menar att SD står för nära Socialdemokraterna, ty vad har Moderaterna att välja på? Eftersom en ren Allians-regering är en meningslös utopi, skulle de annars få regera med just Socialdemokraterna. Dessvärre skulle inte ens det räcka, utan man skulle tvingas till mer eller mindre bisarra konstellationer, som M+S+C+FP, eller M+S+C+MP. En sådan formering, i praktiken en cordon sanitaire, skulle sannolikt bli lika svårhanterlig som en position som minoritetsregering.

Den egentligen enda tänkbara regeringen, om ett kommande valresultat hamnar någorlunda nära den senaste tidens opinionsundersökningar, består av just SD och Moderaterna, där möjligen också KD ingår, om de klarar riksdagsspärren.

Moderaternas agerande hittills är obegripligt och oseriöst. De behöver växa upp, skärpa sig, ta sitt ansvar och bli seriösa. Jag är inte mycket för idrottsmetaforer, men släpp sargen och kom in i matchen! Borgerligheten kan när som helst fälla den rödgröna minoritetsregeringen, men väljer som bekant hellre att låta de som ska vara deras motståndare regera ostört. Det förvånar mig att kritiken från de egna leden inte är kraftigare än vad den är, då de flesta moderata väljare med all sannolikhet skulle föredra en SD-M-regering framför den nuvarande rödgröna. Moderaterna sviker främst sina egna väljare, när man inte aktivt arbetar för att få makten, men egentligen också den majoritet av svenska väljare som inte stöder vänstersidan. Bollen ligger nu hos Anna Kinberg Batra.

PVV fortsatt framåt

Idag presenterade det nederländska opinionsinstitutet Maurice De Hond sin väljarundersökning, som vanligt angiven i antal mandat som skulle erhållas i ett val vid denna tidpunkt. Eftersom förändringarna är små sedan den förra mätningen, där den största förändringen är att PVV ökar med två mandat, jämför min graf istället med den nuvarande mandatfördelningen, efter parlamentsvalet 2012.

Geert Wilders PVV stärker alltså sin ställning som landets största parti och skulle idag få långt fler mandat än regeringspartierna socialdemokratiska PvdA och högerliberala VVD tillsammans, då de båda partierna har straffats rejält av väljarna. VVD har mer än halverats och PvdA är nästan utplånat jämfört med de 38 mandat partiet erhöll i det senaste valet. Motsvarigheten till det svenska Miljöpartiet, Groenlinks, har också ökat kraftigt, då de sannolikt har fångat upp en del missnöjda PvdA-sympatisanter.

D66 är liberalt, CDA kristdemokratiskt, medan CU är ett kristet parti. Av utrymmesskäl har jag utelämnat det än mer konservativt kristna partiet SGP (3), djurrättspartiet Partij voor de Dieren (4) och pensionärspartiet 50PLUS (4).

I Nederländerna är man van vid koalitionsregeringar, men även i Sverige kan snart Moderaterna och Socialdemokraterna tvingas att styra tillsammans. I så fall kan Sverigedemokraterna på sikt mycket väl få en ställning likt den PVV har.

Dagens Yougov och Inizio

I den senaste opinionsundersökningen från Yougov förblir Sverigedemokraterna landets största parti. En annan glädjande siffra är att Miljöpartiet på allvar närmar sig riksdagsspärren, vilket i och för sig var väntat efter migrationsförslagen. Många besvikna idealister, för vilka en enorm asylinvandring är ett mål i sig, har sannolikt lämnat partiet, samtidigt som knappast en enda invandringskritisk väljare lär tillkomma. Om denna bild skulle bli ett valresultat, hur skulle då en regering bildas? Inte ens Moderaterna och Socialdemokraterna tillsammans får över 50 procent. I princip måste hela borgerligheten regera med Socialdemokraterna, eller än mer osannolikt, samtliga rödgröna tillsammans med Moderaterna.

Det finns en mängd vänstermänniskor som gärna avfärdar alla undersökningar från Yougov och Demoskop som "hittepåundersökningar", men Aftonbladet publicerar idag också Inizios senaste undersökning:

Här är SD:s siffror något lägre, men bilden visar åtminstone tre partier som i princip har lika stort väljarstöd. I Aftonbladet bjuder Carin Jämtin på ett par uttalanden med anledning av hennes partis förhållandevis låga siffror:

"Det är självklart en siffra som jag inte är nöjd med. Vi ska jobba och jobbar hårt för att vi ska få ett ökat stöd i opinionen och framförallt för att skapa förändring i samhället. Bättre skola, fler jobb och att hantera flyktingkrisen. Det är det som är viktigast för oss."

Detta uttalande påminner om det fenomen vi tittade på vid Karl-Petter Thorwaldssons framtidsanalys. Carin Jämtin bryr sig inte alls om opinionsundersökningar, vilket likt det mesta från henne är en lögn, utan endast att skolan blir bättre, det blir fler jobb och att flyktingkrisen hanteras. Ännu ett uttalande är märkligt:

"Det som är sorgligt och oroande i detta är framförallt hur stora Sverigedemokraterna är. Deras lösningar för Sverige skulle leda till ett försämrat Sverige där ojämlikheten ökar."

Vänta lite nu. Tycker Socialdemokraterna plötsligt inte att Moderaternas politik skulle leda till ökad ojämlikhet? Det är i så fall en häpnadsväckande utveckling. En gång i tiden var Moderaterna ondskan själv i den socialdemokratiska världsbilden, men nu har uppenbarligen ett ännu ondare parti tillkommit och de kan tydligen bara hantera en demon åt gången.

SCB: Sverigedemokraterna ökar kraftigt

Statistiska centralbyrån, som genom sitt stora antal tillfrågade anses ha störst tillförlitlighet, redovisar idag den senaste undersökningen av väljarsympatier. De bakre staplarna visar resultatet från maj i år.

Det första som slår en är naturligtvis att det enda partiet som har växt bortom felmarginalen är SD. Samtidigt sjunker stödet för de två stora traditionella maktpartierna, varifrån SD hämtar huvuddelen av sina röster. S och MP har knappast gynnats av att sitta i regeringen, en utveckling som i och för sig är vanlig, men i detta fall sannolikt också beror på deras usla företrädare och allmänna tafatthet. Lite intressant är också att Vänsterpartiet som vanligt är helt oförmöget att attrahera missnöjda socialdemokrater.

Front National går framåt i alla regioner

Idag presenterade opinionsinstitutet BVA sin väljarundersökning inför de franska regionvalen den 6 och 13 december. Front National ökar sitt stöd i samtliga regioner sedan den förra mätningen; i Pays de la Loire går partiet fram med 7 procentenheter, i Provence-Alpes-Côte d'Azur med 6, i Bourgogne-Franche-Comté och Nord-Pas-de-Calais-Picardie med 5,5 och i Bretagne, där partiet traditionellt har lågt stöd, med 4.

Nämnda siffror gäller valets första omgång, men även för den andra och avgörande omgången ser det ljust ut. Front National ser för närvarande ut att kunna ta hem tre regioner; Nord-Pas-de-Calais-Picardie, Provence-Alpes-Côte-d'Azur och Bourgogne-Franche-Comté. Partiet ligger också bra till i ytterligare två; Normandie och Languedoc-Roussillon- Midi-Pyrénées.

Allra starkast är Front Nationals kandidater i de traditionella fästena längst i norr och längst i söder. I Provence-Alpes-Côte d'Azur uppger 42 procent av väljarna att de skulle rösta på FN-listan som leds av Marion Maréchal-Le Pen, medan Republikanerna endast skulle samla 28 procent och Socialistpartiet 16 procent. Också i Nord-Pas-de-Calais-Picardie samlar FN-listan, här ledd av Marine Le Pen, 42 procent av väljarna, följt av Republikanernas 24 procent och Socialistpartiets 17 procent. I båda dessa regioner skulle Front National vinna även andra omgången.

Sophie Montel leder FN:s lista i
Bourgogne-Franche-Comté.

I Bourgogne-Franche-Comté går Republikanerna tillbaka med 4 procentenheter och landar på 27 procent, och skulle där besegras av Front National som uppnår 32 procent med sin kandidat Sophie Montel. Socialistpartiet skulle här få 20 procent. I Normandie slår en samlad högerlista med knapp marginal Front National; 31 procent respektive 30 procent.

Le Figaro

Front National har aldrig erövrat en region. Vid det förra valet 2010, då det fanns fler regioner, kom vänstern att helt dominera landskapet. Front National fick nationellt i första omgången endast 11,4 procent.

Den politiska bilden efter regionvalet 2010. Rosa visar
vänstermajoritet, blå högermajoritet. Stjärna indikerar
seger med över 50 procent.

Nytt rekord för PVV

I den senaste nederländska väljarundersökningen framgår att Geert Wilders Partij Voor de Vrijheid skulle erövra 39 mandat, av totalt 150, om val hölls idag. Detta resultat skulle göra PVV till landets största parti, och klart större än regeringskoalitionen mellan högerliberala VVD och socialdemokratiska PvdA, som tillsammans endast samlar 30 mandat. VVD har mer än halverats sedan senaste valet 2012, medan PvdA nästan har tappat tre av fyra väljare.

Hyckleri kring "åsiktsregistrering"

När Jimmie Åkesson häromdagen föreslog att man skulle genomföra en undersökning om åsikter bland landets muslimer, mottogs det av den förväntade förfäran. Kritikerna menade att det skulle vara fruktansvärt att "åsiktsregistrera" en särskild grupp, men egentligen borde det inte vara märkligare än någon annan attitydundersökning som hela tiden görs. Ännu en gång tvingas jag påminna om att islam inte är en etnicitet. I samband med denna historia hade jag en liten konversation på Twitter med en miljöpartist, som dessutom är muslim. Jag menade då att det inte skulle vara märkligare att fråga muslimer vad de tycker i olika frågor än att göra detsamma med exempelvis sverigedemokrater, medan hon förstås tyckte att det skulle vara "kulturrasism", ett begrepp som numera används när ingen egentlig rasism står att finna.

Festligt nog bjuder Aftonbladet idag på exakt denna dubbelsyn. Ledarskribenten Ingvar Persson skriver:

"Inför helgens partistämma föreslog Jimmie Åkesson i går något slags attitydundersökning bland landets muslimer. SD-ledaren vill veta om det finns ”strömningar som är mer radikala”. Invändningarna är naturligtvis hur många som helst. Hur ska Åkesson avgöra vilka som är muslimer? Vi registrerar ju inte sådant. Och hur ska han avgöra vad som är radikalt? Gränserna är ju inte precis fasta."

Eftersom sådana undersökningar har gjorts i andra länder lär det inte vara omöjligt rent tekniskt. Det är naturligtvis inte Åkesson som ska avgöra vem som är muslim, utan den tillfrågade själv. Man skulle i undersökningen först kunna ställa frågan om religionstillhörighet, följt av inställning till andra samhällsfrågor. Ingen behöver heller fundera kring "vad som är radikalt", eftersom frågorna skulle beröra konkreta ämnen, som sharia-lagstiftning, syn på vissa rörelser, attacker mot civila och så vidare.

Samma dag, i samma tidning, skriver Lena Mellin om en undersökning som har gjorts bland sverigedemokratiska väljare. Hon drar sig inte ens för att utmåla gruppens attityder som "skrämmande":

"Det är en skrämmande bild av SD-väljarnas djupa misstroende mot centrala funktioner i det svenska samhället som avspeglar sig i den djuplodande undersökningen från Aftonbladet/Inizio.
I undersökningen jämförs alla väljare med dem som röstade på Sverigedemokraterna i riksdagsvalen 2010 och 2014 och med de SD-sympatisörer som tillkommit sedan dess."

Häri ligger sannolikt förklaringen till motståndet mot attitydundersökningar bland just muslimer. Vänstermänniskorna fruktar helt enkelt att resultatet skulle bli något skrämmande. Om vi återgår till den undersökning som Mellin refererar till, så visar det sig att sverigedemokrater i allmänhet har lägre förtroende för många aspekter av hur Sverige styrs. Att riksdagen, där övriga partier gör de märkligaste krumbukter för att på olika sätt isolera SD, i denna grupp åtnjuter mindre förtroende än bland andra grupper är inte förvånande. Än lättare är det att förstå motståndet mot journalister, då de etablerade medierna ständigt bedriver rena kampanjer mot partiet. Låt oss i detta sammanhang också minnas när Expressen, med hjälp av kriminella aktivister, bedrev avancerad åsiktsregistrering av sverigedemokrater.

Lena Mellin avslutar med vad som skulle kallas för stigmatisering, om det gällde vissa andra grupper i Sverige:

"Sammanfattningsvis är det en häpnadsväckande dyster uppfattning som Sverigedemokraternas väljare och sympatisörer har om demokratiska viktiga funktioner jämfört med vanliga väljare. De sprider alltså en svartsyn om vårt samhälle som inte delas av majoriteten."

Det intressanta i denna historia är att det som vanligt blir känsligt när det gäller just muslimer. Jag är övertygad om att dessa fina vänstermänniskor inte skulle protestera om en undersökning gjordes bland kristna kring frågor om abort, kvinnliga präster, eller varför inte också terrorism. När muslimer, och vänstermänniskor, ska förklara varför muslimer aldrig ens ska behövas tillfrågas om sin inställning till terrorism och terrorgrupper, sägs ibland att kristna minsann inte tillfrågas om sin inställning till Ku Klux Klan eller Sydafrikas apartheidsystem. Men fråga dem då! Om det går bra att fråga just sverigedemokrater om deras syn på olika företeelser, borde det gå utmärkt att fråga även kristna, muslimer eller frimärkssamlare.

Yougov: SD fortfarande största parti

Yougovs senaste opinionsundersökning bjuder på ett intressant resultat, inte minst då den bekräftar bilden som gavs i norska Sentios undersökning tidigare denna månad. SD ökar till 26,7 procent, vilket gör partiet till det största med bred marginal och i princip lika stort som regeringsunderlaget. Vidare hamnar Socialdemokraterna på en historiskt låg nivå.

Även andra detaljer ur undersökningen är intressanta. En av fyra M-väljare i valet 2014 uppger att de skulle rösta på SD om det var val i dag jämfört med en av fem S-väljare, vilket visar att missnöjet är stort med de traditionella maktpartierna. Samtidigt anser 64 procent av väljarkåren att invandringsfrågan är den absolut viktigaste frågan.

Sentio november: SD största parti med 26,8%

Enligt det norska opinionsinstitutet Sentio, vars senaste undersökning publiceras av Nyheter Idag, är Sverigedemokraterna nu det klart största partiet, flera procentenheter framför S och M. Förra gången SD presenterades som största parti av Sentio/Nyheter Idag viftades resultatet bort av etablerad media, men låt oss komma ihåg att just Sentio var det institut som kom närmast det faktiska valresultatet 2014.

Opinionsmätningen genomfördes mellan 5 och 10 november och omfattar 1 045 personer.

Front National favorit i tre regioner

Florian Philippot (FN)

Den 6:e december äger den första omgången av de franska regionalvalen rum, följt av den andra och avgörande en vecka senare. Enligt opinionsundersökningar skulle Front National vinna första omgången i de traditionella fästena Nord-Pas-de-Calais-Picardie i norr och i Provence-Alpes-Côte d'Azur i söder, men också i den östra regionen Alsace-Champagne-Ardenne-Lorraine. I den sistnämnda regionen toppas listan av Florian Philippot, en av partiets vice-presidenter, som skulle få 32 procent av rösterna. Högerpartiet Republikanernas (före detta UMP) kandidat Philippe Richert skulle erhålla 30 procent i samma region och Socialistpartiet PS Jean-Pierre Masseret 19 procent.

Frankrikes regioner, där blå indikerar
vinst i första omgången för FN:s kandidater

Det ser i nuläget alltså ut som att Front National kan ta över tre regioner, ett scenario som förfärar premiärminister Manuel Valls (PS). Han menar att man ska "göra allt" för att stoppa Fronten, men vägrar att precisera mer exakt vilken strategi hans parti vill tillämpa. En möjlighet är att PS drar sig tillbaka från andra omgången i de fall Front National och Republikanerna blir de två största partierna, en metod som tidigare tillämpats under namnet "republikansk front". En annan opinionsundersökning visar att 52 procent inte skulle ha något emot om deras region kom att styras av Front National.


Le Figaro I
Le Figaro II
Le Figaro III

Rekordsiffror för PVV

 

 

 

 

I nederländska opinionsinstitutet Maurice de Honds senaste mätning, som idag publiceras i De Telegraaf, får Geert Wilders PVV ett stöd som motsvarar 38 mandat av 150, vilket ska jämföras med partiets nuvarande 12 ledamöter. Värt att notera är också att de båda regeringspartierna, högerliberala VVD och socialdemokratiska PvdA, tillsammans endast skulle erhålla 29 mandat, jämfört med 79 i valet 2012.

 

 

 

Demoskop: +3,0 procentenheter

Om dagens undersökning från Expressen/Demoskop finns inte mycket mer att säga än vad bilden visar; Sverigedemokraterna rusar vidare i opinionen och det ser vid en första anblick ut som att hela ökningen kommer direkt från Moderaterna. Det är mycket svårt att se hur de skulle kunna vända trenden, särskilt under Anna Kinberg Batras mekaniska ledarskap. Även de uttalanden partiets kommunikationschef Per Nilsson ger i Expressen visar att de har långt kvar till förståelse:

- De sakfrågor som Sverigedemokraterna är starka i har varit i fokus under en längre tid. Det finns två läxor för oss i det. Den ena är att vi själva måste bli bättre på de sakfrågorna, integration och migration. Den andra är att vi måste lyfta upp den fråga som vi tycker är absolut viktigast för Sveriges framtid, nämligen att fler människor ska få sitt första jobb.

Så länge man överhuvudtaget fortsätter att tala om "integration" har man inte mycket att komma med. Huruvida människor får sitt första jobb eller ej har ingenting med SDs framgångar att göra. När Nilsson fortsätter blir det än mer patetiskt, särskilt eftersom han på ett krystat sätt trycker in Moderaternas nya och usla slagord "det nya utanförskapet", samma utanförskap som just Moderaterna sett till att bygga under sina åtta år vid makten:

- Vi har ett stort och växande nytt utanförskap. Vi har problem med integrationen, vi har problem med att jobben inte växer fram på det sätt vi skulle önska. Det är de utmaningarna vi försöker möta.

Nej, ni försöker inte möta "utmaningarna", ty då skulle ni ha föreslagit ett stopp för asyl- och anhöriginvandring för länge sedan.

Jimmie Åkesson åtnjuter störst förtroende bland män

Ibland görs undersökningar av hur stort "förtroende" politiker åtnjuter bland folket. Det är en något idiotisk frågeställning, då detta förtroende påverkas av partisympatier och framför allt eftersom förtroende inte definieras närmare. Själv har jag inget större förtroende för Jonas Sjöstedt som person, men jag har ändå visst förtroende för att han avser att arbeta för sin politik. Tidigare har Jimmie Åkesson alltid hamnat långt ned i dessa undersökningar, eftersom alla som inte stödjer Sverigedemokraterna har känt sig nödgade att uttrycka så stort avstånd som möjligt. I den senaste undersökningen, från Aftonbladet/Sverige tycker, verkar dock något ha hänt. I gruppen män hamnar Jimmie Åkesson överst, då 44 procent uppger att de känner förtroende för honom:

Bland alla grupper ser bilden ut så här:

SD har alltid varit starkare bland män och att öka bland kvinnorna är en viktig uppgift för partiet. Att Åsa Romson åtnjuter ett så oerhört lågt förtroende är förvisso välförtjänt, men ändå något uppseendeväckande. Faktum är att endast drygt hälften av miljöpartisterna känner förtroende för henne.

Att mer än en tredjedel av alla svenskar känner förtroende för Stefan Löfven är närmast groteskt, men det kan troligen till stor del förklaras av att dessa sympatiserar med Socialdemokraterna. 

Nya rekordsiffror...

Idag presenterar två opinionsinstitut sina senaste siffror och i båda får Sverigedemokraterna rekordnoteringar för respektive institut. Vi kan notera att, för varje undersökning, SD knappar in på de två traditionella maktpartierna och att det blir alltmer idiotiskt att tala om att det ena blocket är större än det andra. Decemberöverenskommelsen innebär att det av "blocken" som får mest över 40 procent, eller kommer närmast, ska ha all makt och att det andra "blocket" ska lägga sig platt.

Idag skulle ett block bestående av endast SD och M kunna vara det största och regera. Kommer Moderaternas ledning någonsin att uppnå denna mognad? Jag är tämligen övertygad om att många väljare och förtroendevalda i landet hellre skulle se en sådan lösning än att bara lämna över makten. Slutligen, när vi tittar på siffrorna, kan vi nöjt konstatera att SD är större än de borgerliga småpartierna tillsammans och att "kampen om tredjeplatsen" med Miljöpartiet idag visar att SD är minst tre gånger större. Nu handlar kampen om andra- eller varför inte förstaplatsen.

Svenskarna alltmer negativa till invandring

I en debattartikel i SvD skriver tankesmedjan Den nya välfärden om att idag 58 procent av svenskarna anser att invandringen är för stor och menar att det är dags för politikerna att förhålla sig till detta motstånd. I den undersökning de har gjort tillsammans med Demoskop framgår också att det bland regeringspartiernas väljare är 40 procent som anser att invandringen är för stor, medan siffran för alliansväljare är 60 procent. Intressantast är kanske att när man frågade väljarna om vilka som var de största samhällsproblemen hamnade invandringen på första plats följt av integrationen på andra plats. Artikelförfattaren Mattias Holmström konstaterar:

"Det är tydligt att opinionen har förändrats markant sedan i höstas. Decemberöverenskommelsen, det allvarliga problemet med svenska medborgare som beger sig till Irak och Syrien för att strida med Islamiska staten och den rekordstora invandringen, med de sociala och ekonomiska utmaningar det medför, torde vara tre viktiga delförklaringar."

Trots att en stor andel av både de rödgrönas och Alliansens väljare är kritiska till den omfattande invandringen, sker inga förändringar i partiernas politik:

"Om de respektive partiledningarna inte tror att också dessa väljare skulle kunna tänka sig att lägga sin röst på SD finns det goda skäl att bli orolig över hur det står till med politikernas verklighetsförankring. Hur länge regerings- respektive allianspartierna kommer att ignorera den förändrade opinionen hos väljarna återstår att se. Det är dock oroväckande att de inte vågar ta tag i den fråga som väljarna anser vara det största samhällsproblemet."

Att endast Sverigedemokraterna står för en kritisk hållning, som delas av en allt större del av befolkningen, lyfts också fram:

"Om den politiska låsningen fortsätter är det inte omöjligt att Sverigedemokraterna blir näst största parti i valet 2018. Och som situationen ser ut verkar det vara vad som krävs för att de etablerade partierna ska göra en självrannsakan om vad som har gått snett." 

"Partierna borde, både för sin egen och väljarnas skull, släppa prestigen och bemöta väljarnas oro över den förda migrationspolitiken. Tron på att Socialdemokraterna och Moderaterna alltid kommer att vara de två största partierna kan måhända vara en önskedröm i partihögkvarteren, men imponerar föga på en alltmer oroad väljarskara."

Det finns i dagsläget ingenting som talar för att den moderata partiledningen, med Anna Kinberg Batra i spetsen, tänker lägga om kursen. Socialdemokraterna sitter fast i ett samarbete med Miljöpartiet, som knappast har möjlighet att kompromissa i denna fråga. De enda som tar ödesfrågan för Sveriges framtid på allvar förblir Sverigedemokraterna.

Sentio maj: Ny toppnotering

När norska Sentio idag presenterar sin opinionsundersökning för maj månad visas ännu en toppnotering för Sverigedemokraterna. Även om medierna fortfarande envisas med att tala om ställningen mellan "De rödgröna" och "Alliansen", blir det allt mer uppenbart att den traditionella blockpolitiken är död och att vi idag har tre större partier. De båda regeringspartierna drabbas av nedgångar sedan valet, Miljöpartiet med 1,4 procentenheter och Socialdemokraterna med hela 6,7. Regeringen samlar alltså idag ett stöd på 29,8 procent.

Sverigedemokraternas siffra 19,4 procent innebär en uppgång på 6,5 procentenheter. Centern ökar med 2,4 procentenheter och Kristdemokraterna marginaliseras rejält genom en nedgång på 2,4 procentenheter.