Med svensk arrogans hånas brittisk EU-skepsis

Den 23 juni ska Storbritannien hålla sin folkomröstning om huruvida landet ska stanna kvar i EU eller lämna unionen, scenariot som brukar kallas Brexit. Trots att det alltså är 11 dagar fram till dess, har idag de stora svenska tidningarnas kultur- och ledarskribenter bestämt sig för att behandla ämnet, och trots att dessa tidningar ska ha olika färg, kan man sammanfatta analyserna med att britterna nog inte förstår vad som är bäst för dem själva, vilket givetvis svenskar gör.

I Aftonbladet hymlar man inte med denna inställning, och Katrine Marçal skriver följaktligen sitt kritiska alster under rubriken "Väldigt korkat, britter". Till hennes försvar ska sägas att hon verkar ha följt debatten någorlunda koncentrerat, vilket underlättas av att hon bor i landet, men det gör torftigheten i slutsatsen desto märkligare. Efter några historiska reflektioner, får vi då själva huvudbudskapet:

"I grund och botten är förklaringen till att det hela har gått så här långt, att Storbritannien kan komma att rösta för att lämna EU, mycket enkel. Landet har för tillfället blivit väldigt korkat. Det händer de bästa, och Storbritannien är en av de bästa, men man bör kalla saker för vad de är."

Katrine Marçal menar att motståndet mot EU-medlemskapet drivs av "en lös allians av nyimperialister, marknadsfundamentalister och rasister", där den sistnämnda beteckningen som vanligt ska översättas till vem som helst som i någon mån är skeptisk till någon form av invandring. Mycket av invandringsdebatten i Storbritannien verkar handla om lågavlönad arbetskraftsinvandring från Östeuropa, vilket ur ett svenskt perspektiv, med vår förkärlek för utomeuropeisk asylinvandring, kan ses som något av ett lyxproblem. För övrigt är det särskilt fånigt att kalla denna oro för "polska rörmokare" för rasism, eftersom ganska få människor lär se polacker som biologiskt underlägsna.

Katrine Marçal

De krönikor som idag kritiserar britternas bristande EU-entusiasm säger i själva verket mest om den svenska debatten och de som tillåts styra den på offentliga scener. Att göra prognoser för hur Sveriges och Europas ekonomier och handel skulle påverkas av ett brittiskt utträde är förstås svårt, och för dessa skribenter direkt omöjligt, eftersom de saknar den nödvändiga sakkunskapen. Desto lättare blir det att hantera invandringsrelaterad kritik mot EU, då det är ett område som de är vana vid att trivialisera och tramsa bort. Till skillnad från ekonomiska frågor, kan de förkasta funderingar kring fri rörlighet och migrationen till Europa rakt av, särskilt eftersom det är en aspekt som det är oanständigt att ens lyfta fram. Katrine Marçal beskriver den brittiska EU-kritikens syn på invandring:

"På senare tid har resonemangen om hur Storbritannien håller på att gå under i en syndaflod av polska rörmokare dessutom kombinerats med rädslan för ett Europa som, i och med flykting­krisen, har förvandlas till ett terrorfyllt euroislamistiskt kaos."

Att på detta sätt håna invandringskritik genom att överdriva och förlöjliga kritikernas ståndpunkter är mycket vanligt förekommande i den svenska debatten. Om vi bortser från ovanstående förvanskning, finns det förstås en invandringsaspekt av denna union. Grundproblemet är att medlemsländerna har förlorat kontrollen över sin invandring genom de upplösta nationella gränserna, ett problem som är desto allvarligare då EU samtidigt har förlorat kontrollen av de yttre gränserna. Fram till nyligen har därför migranter kunnat röra sig obehindrat från Medelhavets kuster upp till Skandinavien.

Dessutom har EU-kommissionen i år lagt fram ett förlag om att migranter ska fördelas enligt vissa nycklar till de olika medlemsländerna, där varje tilldelad migrant som ett visst land avvisar medför böter på 250 000 euro. Detta höga belopp gör att migrationsfördelningen i praktiken blir ett tvång, något som kommissionen också har medgivit. För Sveriges del skulle vår kvot innebära en lättnad jämfört med exempelvis förra årets skörd, men kraftiga protester har kommit från de östeuropeiska länder, Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern, som egentligen inte vill ta emot en enda migrant. Invandringen är långt ifrån det enda skälet till att Europas patriotiska partier är motståndare till EU, men ett viktigt sådant.

Även Expressen bjuder förstås på ett kritiskt alster, där den analyserande rubriken får bli "Världens räddaste folk i Storbritannien", en formulering som kulturpersonen Amanda Svensson motiverar genom att hävda att både ja- och nej-sidan präglas av rädsla.

Amanda Svensson

Föga förvånande anser hon att det främst gäller nej-sidan och även skälet är förutsägbart:

"För allt skrävlande till trots är det uppenbart att grundbulten i det brittiska EU-motståndet inte är en tro på sig själv, utan en rädsla för andra. För de arbetskraftsinvandrande rumänerna och bulgarerna som göms bakom begreppet 'EU-migranter', för krigsflyktingar från Syrien, båtflyktingar från Nordafrika, lägerflyktingar från Calais. 'Leave'-kampanjen handlar till syvende och sist bara om en sak: Ett försök att hålla flyktingar och invandrare av praktiskt taget varje slag borta från de brittiska öarna."

I mina ögon är detta naturligtvis en hedervärd strävan, åtminstone när det gäller utomeuropeisk asylinvandring, och jag måste som vanligt påpeka att kritik mot invandring varken behöver handla om hat eller rädsla, utan kan vara resultatet av en fullständigt rationell och insiktsfull analys. EU:s oförmåga att kontrollera de yttre gränserna, tillsammans med en sorts ideologisk önskan att ha utomeuropeisk invandring, är som sagt i sig fullgoda skäl till att motsätta sig ett medlemskap i unionen. Det är för övrigt lite festligt att Amanda Svensson sätter "EU-migranter" inom citationstecken och förklarar vad som gömmer sig bakom ordet, eftersom hon inte verkar syfta på den grupp som i svensk media döljs bakom denna missvisande eufemism. Efter några psykologiska genomgångar, där en vilja till kontroll av bland annat gränserna sägs vara resultatet av ångest, oro och rädsla, serveras vi ett vanligt grepp:

"Man kan inte springa från globaliseringen, flyktingkrisen, klimatet. Man kan inte opt out ur den värld vi på gott och ont skapat tillsammans."

Ovanstående rader är en variant på svenska politikers hånfulla argument om att det inte finns någonting som vi kan göra, eftersom de redan har sett till att Sverige är ett mångkulturellt land och att massinvandringen kommer att fortsätta oavsett vad oroliga medborgare tycker. Som jag många gånger påpekat tidigare, har asylinvandringen ingenting med globalisering att göra. Vi kan handla med varandra, och besöka varandras länder, utan att fylla våra länder med migranter från andra världsdelar. Förvisso pågår globalisering, flyktingkris och eventuella klimatförändringar utanför vår kontroll, men vi kan bestämma hur vi ska hantera denna utveckling. Det visar sig att Amanda Svensson själv styrs av rädsla:

"Kommer britterna att välja att fly eller fäkta? Personligen är jag mycket rädd för en seger för Leave-sidan, inte bara av rent privata skäl (Får man bli kvar i ett land som inte längre är medlemmar av EU? Vill man?) utan främst för att ett sådant resultat skulle innebära ett första, oåterkalleligt och avgörande steg mot en demontering av hela det europeiska fredsprojektet som min generation vuxit upp med som en självklarhet."

Jag kan då lugna Amanda med att det går att leva också i länder som inte är medlemmar av EU, även om unionen förstås gör att det är lättare rent administrativt. Att hon inte skulle vilja bo i ett land som har lämnat unionen är än märkligare. Skulle det vara så fruktansvärt att bo och arbeta i Norge eller Schweiz? Att hon fortfarande ser denna skapelse som ett "fredsprojekt" är talande och understryker återigen hur färgade dessa skribenter är av en mycket svensk syn på omvärlden. Om Storbritannien verkligen lämnar EU, och följs av ytterligare något större land, skulle Sverige sannolikt stå sist kvar i det kollapsade bygget och tala om fred, solidaritet och "öppenhet".

Trots att landet inte är medlem av EU,
går det ingen större nöd på Schweiz.

DN:s ledarredaktion slår fast att "nejsidans argument är osammanhängande och ohederliga", men de bjuder själva på lite ohederlighet en bit in i texten:

"Turkiet har blivit nejsidans slagträ. Miljoner turkar väller snart in i landet för att EU tänker ge dem medlemskap inom kort, påstås det. Visst är det sant att Erdogan är en alltmer auktoritär president som spottar på mänskliga rättigheter, och att flyktinguppgörelsen formellt innebär att ett par nya förhandlingskapitel ska öppnas. Men Turkiet har så många kriterier att uppfylla att processen tar decennier, om den någonsin slutförs. Och i så fall har alla medlemsländer veto."

Det är möjligt att nej-sidan i Storbritannien talar om just Turkiets eventuella medlemskap, men det är inte den aspekt av förhandlingarna mellan Turkiet och EU som kontinentens patriotiska partier främst har kritiserat. Vad som hittills har utlovats är att frågan om medlemskap ges ny prioritet och påskyndas, men en mer akut aspekt är att visumkravet för turkiska medborgare som vill resa in i EU kan komma att slopas, vilket är en av invandringskritikernas farhågor. Till detta ska läggas de miljarder euro som Turkiet kommer att få i mutor för att i viss mån kontrollera migrationen, ännu en del av den utpressning som många menar att president Erdogan bedriver gentemot EU. Slutligen riktas förstås en mängd kritik mot att EU på detta sätt legitimerar och gör sig beroende av Turkiets nuvarande, allt mer auktoritära och islamistiska, regim.

Det är synd att dessa svenska tidningar väljer att raljera över kampanjerna och håna nej-sidan, i stället för att bjuda på mer välgrundade argument för att Storbritannien ska vara kvar i unionen. För mer initierade analyser kan vi å andra sidan vända oss till seriösare publikationer, som exempelvis The Economist.

The Economist är i högsta grad liberal,
men tidningens analyser är vanligen
både seriösa och intelligenta.

Vad tycker jag då själv om EU och Storbritanniens eventuella utträde? Även om deras val i någon mån förstås kommer att påverka också Sverige och övriga EU, förblir det en fråga som endast ska avgöras av det brittiska folket. När det gäller tankar kring EU och Europa, berör faktiskt Katrine Marçal ofrivilligt en mycket viktig aspekt, när hon på några rader ska håna den del av nej-lägret som hon kallar "nyimperialister":

"EU-kritiska herrar av denna typ försäkrar alla som orkar lyssna att deras EU-motstånd inte alls handlar om att de tycker illa om Europa: 'Jag älskar Europa, jag har 300 franska viner i källaren', sedan fortsätter de i ändlösa utläggningar om det brittiska parlamentets 'historiska självständighet'."

För att framställa dessa "herrar" som fåniga, hittar hon på ett uttalande som ska framstå som idiotiskt och motsägelsefullt, men i själva verket skymtar vi här en inställning som jag tror delas av de flesta europeiska patrioter, och i allra högsta grad av mig själv. Att vara kritisk till EU, och framför allt till vad denna union har blivit, är inte på något sätt samma sak som att vilja isolera sig eller förkasta Europa. Jag älskar Europa och ser mig faktiskt främst som europé. Jag har studerat i Bryssel, arbetat i Nederländerna och besökt de flesta länder på vår kontinent, från Island till Grekland, från Spanien till Finland. Våra folk har skilda språk och traditioner, men vi har också mycket som förenar oss, något som inte minst blir uppenbart vid mötet med dagens migrantströmmar. Att vi ska underlätta handel, resor och olika typer av utbyten mellan våra länder, ser jag som självklart.

De som idag är EU:s varmaste anhängare är därför på många sätt Europas största fiender. Samma människor som talar högtflygande om samarbetet, och med "Europa" menar EU-byråkratin, är också de som vill montera ned de europeiska staterna och fylla våra länder med billig arbetskraft och arbetslösa från andra kontinenter. De talar om fred, men för våra länder allt närmare inbördeskrig. De framhåller "europeiska värden", men låter islam undan för undan flytta fram positionerna. Möjligen kan ett brittiskt utträde bli startskottet för EU-monstrets sammanbrott och de europeiska nationernas återfödelse, där vi slutligen förenas i det som vi kallar "Nationernas Europa".