...och Oisin Cantwell plockar fram Guillou-doktrinen

I det förra inlägget resonerade jag lite kring reaktionerna efter mordet på den brittiska parlamentsledamoten Jo Cox. Jag nämnde då ett antal uttalanden och resonemang som alltid dyker upp i dessa sammanhang, där vi bland annat kan se hur samma vänster som alltid vill skydda islam och dess anhängare, nu tycker att gärningsmannens politiska åsikter är viktiga, vilket de för övrigt mycket väl kan vara. Även vänstern och mediefigurerna har ett resonemang kring skillnader i rapportering, vars främste banerförare är Jan Guillou, även om han oftast fabricerar hejdlöst för att få fram sin poäng om de diskriminerade muslimerna.

Vi minns hur han i ett inlägg hävdade att de som försökte elda upp Lars Vilks hus dömdes för terrorism, givetvis för att de var muslimer, när de i verkligheten dömdes för försök till mordbrand. I samma inlägg menade Guillou att ett fiktivt terrordåd i en bok begicks av muslimer, när författaren i själva verket lät dem vara "högerextremister". Vidare serverades vi lögn på lögn om hur vita gärningsmän inte kallades terrorister, trots att det var just vad som skedde. Denna kulturvänster hävdar i korthet att när gärningsmännen är muslimer pekas deras ideologi ut, medan vita mördare stämplas som ensamma galningar. Problemet är att den bilden inte stämmer, vilket är skälet till att Guillou måste uppfinna en parallell verklighet.

Det är idag Oisin Cantwells tur att, med anledning av mordet i Storbritannien, plocka upp detta resonemang i Aftonbladet, och även om han inte är en patologisk mytoman som Jan Guillou, tvingas han slira lite på sanningen. Det vanliga budskapet får vi redan i ingressen:

" 'Misstänkt beskrivs som psykiskt sjuk med högerextrema åsikter'. Tror någon att en rubrik hade sett ut på det sättet om Jo Cox utpekade mördare var muslim?"

Några senare rader blir något av ett självmål:

"Brittisk press säger att han har kopplingar till en nationalistisk organisation som försvarat apartheidregimen i Sydafrika och en människorättsorganisation uppger att han i årtionden har sympatiserat med en nazistisk organisation i USA."

Exakt. Så snart detaljer om mordet började dyka upp i media, kunde vi överallt läsa "högerextrem", medan jag helt uppriktigt faktiskt aldrig såg några påståenden om psykisk ohälsa. Det verkar alltså inte ens som de källor som Oisin Cantwell själv har läst på något sätt har försökt att dölja eventuella politiska motiv.

Därefter fortsätter utvecklingen av Guillou-doktrinen:

"Någon som vill satsa pengar på att rubrikerna hade handlat om psykisk sjukdom om mördaren hade sin bakgrund i mellanöstern, skrikit "Allahu akbar" innan han plockat fram vapnet och sympatiserat med islamistiska terrororganisationer? Berättelsen om den ensamme galningen är förbehållen högerextrema amerikanska män som bor i skogen och då och då slänger in en bomb i en abortklinik och Breivik. Vita män."

Det är dock inte sant. Jag har aldrig hört Breiviks dåd förklaras med psykisk sjukdom och han blev inte heller dömd till vård. Svenska medier älskade att fördjupa sig i hans ideologiska värld och ingen oroade sig för en eventuell stigmatisering av "högerextremister". Inte heller exempelvis UNA-bombaren, en vit man som faktiskt bodde i skogen, dömdes till vård och FBI utnämnde honom till "inhemsk terrorist".

Ofta, när våra svenska vänsterdhimmis vill relativisera islams roll i våldsamheter, kallas Breivik dessutom för en "kristen terrorist". Tusen muslimska terrordåd och en Breivik blir alltså att "alla religioner har sina terrorister". Breiviks dåd var närmast unikt, men har plockats fram åtskilliga gånger under årens lopp för att relativisera ännu ett muslimskt attentat. Den mest intressanta psykologiska gåtan är egentligen varför en mängd svenskar har ett behov av att försvara eller relativisera mördande av oskyldiga. Cantwell fortsätter med sina felaktigheter:

"Jag säger inte att terroristers psykiska tillstånd nödvändigtvis är journalistiskt oväsentligt. Tvärtom, gärningsmännens mentala hälsa är nog ofta en del av förklaringen till dessa avskyvärda dåd. Men det är lika sant i Orlando eller Paris eller Bryssel som det var i går i Birstal i West Yorkshire."

Nej, det är faktiskt inte det. Ingen av attentatsmännen i Bryssel eller Paris verkar ha varit drabbad av psykisk sjukdom och det är något som kännetecknar jihadisten. Det finns många fler aspekter som utmärker de islamistiska terroristerna. Medan den vite skytten är just ensam, har islamisterna ofta ett helt nätverk bakom sig, ibland även familjemedlemmar, och det finns hela stater som stödjer och exporterar islamisk terrorism. IS får stora donationer från privatpersoner i bland annat Saudiarabien och Förenade arabemiraten. En ansenlig andel av islams anhängare ser positivt på våld mot civila och jihadisten blir en hjälte och martyr i stora kretsar.

Mordet på Jo Cox är förkastligt och jag hoppas att gärningsmannen döms till ett ordentligt straff, men islamismen förblir det stora hotet mot Europa, och inte endast genom terror. Att våra egna etablissemang dessutom ständigt vill ursäkta denna ideologi gör inte saken bättre.

Det har för övrigt påståtts att Jo Cox mördare ropade "Britain First!" under attacken, vilket förstås har fått medier att vilja göra en koppling till partiet med detta namn. Här får vi en kommentar från Britain Firsts Jayda Fransen: