Eva Franchells parallella verklighet

Aftonbladets ledarskribenter hör till landets uslaste, inte för att de är socialdemokrater, utan för att de ständigt uppvisar bristande logik, märkliga argument och bjuder på rena lögner. I dag vill Eva Franchell, inte heller någon större tänkare, säga någonting om Sverigedemokraterna. Det blir den där vanliga attacken mot partiet i största allmänhet, och den bisarra poängen ska här vara att SD är "onödigt". Som vanligt i dessa alster kryddas texten med nedsättande termer, och i detta fall får vi bland annat "drängstuga":

"I flera år har Jimmie Åkesson försökt få ordning på sitt parti. Han har proklamerat nolltolerans för 'extremism, rasism och allmänt rättshaveri' men det har inte gått särskilt bra. Man har de partimedlemmar man förtjänar. På ett halvår har tre av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter dömts för brott och sannolikt börjar väljarna att tröttna på det parti som mest av allt påminner om en drängstuga."

Det stämmer ju inte, eftersom partiet har fler väljare än någonsin. Faktum är att SD:s tusentals medlemmar nog inte skulle få plats i en "drängstuga", och bilden av att dessa allihop är bråkstakar och extremister har i stor mån skapats av medier. Om vi i stället tittar på Socialdemokraterna, och vilka medlemmar de tydligen förtjänar, är partiets oförmåga att attrahera intelligenta individer frapperande. Ett annat vanligt resonemang dyker sedan upp:

"Men Sverigedemokraternas kris är större än så.
Partiet växte i skuggan av finanskrisen, man parasiterade på problemen i välfärden och skyllde allt på invandrarna. Nu visar verkligheten att Sverigedemokraterna hade fel för flyktingarna kom och Sverige går bättre än någonsin."

Det är mycket märkligt att andra partier har all rätt i världen att tala om olika områden och lyfta fram problem, men när ett invandringskritiskt parti gör det, är det plötsligt att "parasitera" eller "utnyttja". Som den socialdemokrat hon är, vill Franchell förstås säga att allt bara handlar om resurser till välfärden och att skattehöjningar alltid är lösningen. De problem kopplade till asylinvandringen som faktiskt är högst reella, laglösa områden, skottlossningar, hederskultur och så vidare, har mycket lite med någon finanskris att göra. Franchell motsäger dessutom sig själv. Om nu Sverige "går bättre än någonsin", varför har vi då dessa 61 "utsatta" områden? Jag misstänker att hon skulle svara "Alliansens skattesänkningar", eller varför inte "de rikas skatteflykt". I vissa väljargrupper, till exempel män, är SD större än Socialdemokraterna, varför man knappast kan tala om någon kris för partiet. Franchell biter sig dock fast i den socialdemokratiska världsbilden:

"I går konstaterade finansminister Magdalena Andersson att regeringen 2017 lägger 30 miljarder mer på välfärden än 2014. Under nästa år kommer ytterligare minst fem miljarder att gå till välfärden.
Sverigedemokraternas eländesbeskrivning håller inte längre."

Man måste sitta djupt i vänsterträsket för att se "satsningar på välfärden", alltså offentliga utgifter, som ett mått på framgång. Om vi återigen skruvar upp asylinflödet kan vi göra ännu större "satsningar på välfärden".

Här satsas det på välfärden.

Som sig bör, blir beskrivningen av Europa i vanlig ordning snedvriden:

"Runt om i Europa minskar också stödet till högerpopulistiska partier. I Storbritannien är Ukip i princip utraderat och i Frankrike krossades Nationella fronten av Emmanuel Macron. I Nederländerna gick det sämre än väntat för populisten Geert Wilders, i Österrike förlorade högerpopulisten och det går inte särskilt bra får norska Fremskrittspartiet heller."

Om vi börjar med UKIP, så var deras paradfråga utträde ur EU, och det är därför inte särskilt förvånande att stödet minskar när landet har tagit beslutet att lämna unionen. Det var också endast i Europaparlamentet som de hade en ordentlig representation.

När Eva Franchell skriver att Front National "krossades", kan vi anta att hon utgår från svenska medier. I själva verket gick dubbelt så många av partiets kandidater vidare till parlamentsvalets andra omgång som vid det förra valet 2012, och man fick in åtta ledamöter i Nationalförsamlingen, jämfört med tidigare en enda. Om valet hade varit proportionellt skulle man ha haft många gånger fler. I presidentvalet gick Marine Le Pen också vidare till den andra omgången, och lämnade därmed de traditionella maktpartiernas kandidater bakom sig, för att slutligen få 34 procent av rösterna, det högsta resultatet någonsin för en presidentkandidat från Front National. Att hon inte nådde hela vägen beror inte på att väljarna älskade den oprövade Macron eller hans liberalism, som svenska liberaler och vänstermänniskor vill intala sig, utan på att en majoritet ännu inte är beredd att stödja en kandidat från Fronten. För övrigt har vi redan sett ett antal avhopp från Macrons regering, och jag är övertygad om att hans snabbt hopplockade parti kommer att splittras när politiken blir verklig.

Det stämmer att stödet för Geert Wilders PVV blev mindre i 2017 års parlamentsval än vad många opinionsundersökningar visade, men man erövrade trots allt fem nya mandat och blev med totalt 20 landets näst största parti. Socialdemokraterna fick 9.

"Högerpopulisten" i Österrike, alltså Norbert Hofer från FPÖ, fick i presidentvalets första omgång 35 procent av rösterna, vilket kan jämföras med den slutliga vinnarens 21 procent. I omvalets andra omgång erhöll han 46 procent av rösterna, vilket förvisso inte gav en seger, men knappast är ett dåligt resultat. Det kan jämföras med det förra presidentvalet 2010, då FPÖ:s kandidat Barbara Rosenkranz uppnådde 15 procent.

Franchells "analys" blir bisarr in till det sista stycket:

"Främlingsfientligheten är på tillbakagång och det har gått fort. Det kan gå lika fort här hemma, särskilt om partiarbetare som Kent Ekeroth hjälper till. Jimmie Åkesson försöker att lansera sitt parti som vårdpartiet, han riktar in sig på pensionärer. I själva verket driver han ren högerpolitik, han vill sänka skatten för höginkomsttagare och då blir det inga pengar till välfärden.
Jimmie Åkesson kan kicka ut Ekeroth om han vill, men inte kommer det att hjälpa Sverigedemokraterna."

Det kan visst bli pengar till välfärden, även om man sänker skatten för höginkomsttagare, eller andra. Det är lite roligt att vänstermänniskor alltid ser skattesänkningar som en utgift, eftersom de tycker att alla intjänade pengar egentligen tillhör staten. Om det är något som belastar välfärden, så är det just asylinvandringen, vars sysselsättningsgrad är betydligt lägre än för den inhemska befolkningen.

Observera hur Eva Franchell verkligen lever i en helt parallell verklighet, ett märkligt önsketänkande där det går dåligt för SD och en dom mot Kent Ekeroth är helt avgörande för politiken i Sverige. De som påverkas av mediers svartmålning och tycker att den är viktigare än landets framtid, har antagligen aldrig heller röstat på partiet.