Tusentals islamister och ännu en usel samordnare

Av någon anledning ligger regeringens samordnare mot
våldsbejakande extremism under kulturdepartementet.

Vi har som bekant nyligen fått veta att det i Sverige finns tusentals våldsbejakande extremister. Det kunde vi visserligen räkna ut ändå, men kanske ska det ses som positivt att det överhuvudtaget tas upp av etablerade medier. I morse var terrorexperten Hans Brun och den senaste i raden av "regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism", Anna Carlstedt, inbjudna till TV4:s morgonsoffa.

Denna position skräddarsyddes 2014 för Mona Sahlin, som tydligen är så enormt värdefull att inga oegentligheter i världen ska hindra henne från att få nya välbetalda positioner, och man bör ställa sig frågan vilken nytta denna samordnare egentligen gör. Efter att Sahlin som vanligt ertappats med nytt fuffens, denna gång de märkliga turerna kring den så kallade "livvakten", gick positionen till moderaten Hillevi Engström, som höll sig kvar några månader innan hon gick vidare. Då utsågs alltså denna Anna Carlstedt, vars meriter består av en avhandling om Nostradamus och en bok om julmust. Hade det varit omöjligt att hitta någon som har kunskap om islam och terrorism?

Redan Anders Ygemans framträdande är provocerande. Hur kan vi tillåta att våra politiker, aktiva i decennier, ständigt kan förklara att "vi" har varit naiva eller "har kommit igång för sent"? Dessutom säger Ygeman verkligen att vi har sett samma utveckling i andra europeiska länder. Bland annat därför kunde vi faktiskt ha förutsett situationen redan innan den muslimska massinvandringen påbörjades. 

Jag raljerade tidigare över Anna Carlstedts meriter, men ska tillstå att hon också varit förbundsordförande för IOGT-NTO och ordförande för Svenska Röda Korset. Det gör henne fortfarande inte till någon expert på det område hon nu har satts att hantera, och att hon alltså helt enkelt är en byråkrat märks, minst sagt. Som så kallade åtgärder nämner hon "ett nationellt kompetensteam", ytterligare lite byråkrati som jag vågar gissa inte kommer att förhindra ett enda terrordåd. 

Hans Brun nämner ett par faktorer bakom det ökande antalet extremister, som alldeles säkert spelar in, men han utelämnar naturligtvis det enkla faktum att Sverige under 2010-talet har tagit emot ett enormt antal muslimer. Uzbeken som körde ihjäl fem personer på Drottninggatan i år hade sökt asyl 2014, fått avslag, och då helt enkelt stannat kvar i Sverige. 

Anna Carlstedt fäller ett par uttalanden som visar hennes bristande insikt, exempelvis:

"Blir man tillräckligt desperat, så är man kapabel till i stort sett vad som helst."

De som i Sverige anammar det som brukar kallas "jihadism" eller "islamism" behöver inte vara desperata, då de trots allt befinner sig i ett välfärdsland med större möjligheter än vad som erbjuds i hemländerna. Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab föddes i Irak, men växte upp i Tranås. Carlstedt följer upp ovanstående uttalande med att tala om situationen för människorna i Syrien, vilket också får en att fundera över hennes klarsynthet. 

Därefter hjälper programledaren till genom att skjuta in att det hela hänger samman med "utanförskapsområden", och drar ogenerat slutsatsen att områdena i sig leder till extremism. En mindre krystad förklaring är förstås att många som intresserar sig för islamisk kamp bor i dessa områden.

Mest provocerad blir jag av att Anna Carlstedt, som den politruk hon är, kallar "det muslimska civilsamhället" för "en god kraft", som rentav "vill värna vår demokrati". Självklart finns det många individer med muslimsk bakgrund som avvisar våld och tror på demokrati, men om man med "civilsamhället" menar föreningar och moskéer är det sannerligen ingen god kraft för Sverige. 

Vårt land är sannolikt ett av de sämst rustade länderna, inte minst mentalt, bland Västeuropas illa rustade länder. Så länge som en stor del av den inhemska befolkningen fortfarande sväljer propagandan om islams fredlighet, och regeringen slussar miljoner till muslimska föreningar, kommer situationen att förvärras. Det är ingen slump att terrordåd sker i Storbritannien, Belgien och Frankrike, men inte i Polen, Lettland och Ungern.