En afghansk liten berättelse

I dag bjöd Mariestads-Tidningen på en liten historia om en av de afghanska män som nu är i ropet. Syftet var antagligen att ge en både hjärtslitande och positiv bild av gruppen och denne individ, men intressant nog innehåller berättelsen många av de aspekter som gör just denna ström särskilt klandervärd. Den innehåller till och med en närmast stereotyp version av "batikhäxan", som har tagit sig an denne unge man, varit hans gode man och nu skrivit en bok om hans äventyr.

Mina tankar kring denna verksamhet känner den trogne läsaren till, men jag tänkte i all korthet lyfta några av artikelns passager.

"Han var bara en pojke och ville inte resa, men hans föräldrar hade bestämt sig. Framtiden i Afghanistan var mörk och de såg inget hopp. Deras äldste son kunde kanske finna en väg mot ett bättre liv, inte bara för honom utan hela familjen. Mamma, pappa, en lillebror och en lillasyster."

Han skickades alltså som ett ankare, ett fenomen som inte problematiseras i etablerade medier, och det gick förstås vägen:

"Med hjälp av vänner på sociala medier lyckades Salim spåra sin familj som gett sig av till Quetta i Pakistan. De fick alla komma hit som anhöriginvandrare och bor i Mariestad sedan 2012."

Observera vad vi här faktiskt får bekräftat och hur mycket verkligheten skiljer sig från den officiella debatten. Uttrycket "ensamkommande flyktingbarn" används fortfarande och vi får ständigt veta att alla som kommer till Sverige flyr för sina liv. Salim själv hade knappast asylskäl, utan blev skickad av sina föräldrar som definitivt inte hade det i Pakistan, men nu är de alla här. Föra att göra historien fullständig, har de alla också förstås åkt på semester till hemlandet:

"I början av året reste hela familjen Ahmadi tillbaka till Afghanistan och sitt gamla hus i Ghazniprovinsen."

När de landade i Kabul togs de emot av släktingar och vänner, som trots att alla som utvisas till Afghanistan tydligen åker direkt till döden, fortfarande var fulla av liv. Som ren fakta får vi veta:

"Salim var 17 år när han kom till Sverige i slutet av november 2010." 

Det är helt självklart, eftersom en märkligt stor andel av de som måste lämna Afghanistan för att ta sig till Sverige är män precis under 18 år. Den födelsedagen började dock närma sig, men som tur är finns de där kvinnorna som visste råd:

"Inger lyckades skynda på processen och fick god hjälp av bland annat en anställd på Migrationsverket i Örebro och en representant för Röda korset."

Ja, att asylindustrin är korrupt förvånar nog ingen vaken medborgare. Den som här endast läser mina utvalda meningar kanske får intrycket att denna artikel var ovanligt rättfram och nästan kritisk, men så är det inte. Artikelns författare Karin Eriksson är en god vän till "den gode mannen" Inger Dernroth, de har arbetat på samma tidning, och texten är kryddad av formuleringar för att väcka sympati. Själva sanningen råkar bara komma fram här och där, och ses av Eriksson sannolikt som en del av historiens skönhet. Vi får till och med en uppräkning av alla de platser som Salim har passerat för att komma till just Sverige, eftersom det ska visa hur besvärlig resan var:

"1. Ghazni, 2. Kandahar, 3. Bandar Abbas, 4. Esfahan, 5. Teheran, 6. Urumia, 7. Van, 8. Istanbul, 9. Izmir, 10. Mytilene, 11. Athen, 12. Thessaloniki, 13. Skoplje, 14. Bosnien, 15. Serbien, 16. Belgrad, 17. Zagreb, 18. Ungern, 19. Österrike, 20. Athen, 21. Patra, 22. Bari, 23, Patra, 24. Venezia, 25. Patra, 26. Bari, 27. Rom, 28. Gare de Lyon (Paris), 29. Gare de L'Est (Paris), 30. Köln, 31. Hamburg, 32. Köpenhamn, 33. Malmö, 34 Silverdalen, Hultsfred, 35. Mariestad."

2015 tog Sverige emot 35 000 personer ur denna grupp, 40 procent av hela EU:s skörd. Kostnaden för gruppen beräknas i år uppgå till 34 miljarder kronor.