Kashif Virk slår ett slag för islam

På debattsidan i Expressen vill imamen Kashif Virk "förklara islams mittfåra", där huvudbudskapet är att denna lära i vanlig ordning är missförstådd. Att just han vill stå upp för "mittfåran" är lite märkligt, då han tillhör grenen Ahmadiyya, som inte samlar fler än 10 till 20 miljoner människor och knappt ses som riktiga muslimer av den stora mittfåran.

Även om han själv tillhör en minoritet inom islam, är hans hållning och påståenden vanliga, och till stöd för dessa åberopar han pursvenska dhimmis:

"Debatten om religionen islam har spårat ut. Fullständigt. Jag är inte ensam om att påpeka ovan faktum. Liknande har uttryckts av en rad andra skribenter under året. Susanna Birgersson skrev i Expressen i april att 'Kunskapen om läran och traditionen är /…/ närmast obefintlig när det kommer till islam.' I en ledare av Anders Lindberg i Aftonbladet konstaterade han om islam att det 'finns gott om fördomar, inte minst på internet.' " 

Den bilden är inte sann. Tvärtom vet vi oerhört mycket mer om islam än vi egentligen skulle behöva, inte minst eftersom läran gör en så tydlig och aggressiv framryckning i Europa. Vad vet gemene man om buddhism eller shintoism? Mycket lite, eftersom dessa läror inte ständigt konfronterar våra traditionella värderingar. Vad vet svenskar om mormoner, mer än att riktningen innehåller månggifte, ett fenomen som inte ens omfattar en majoritet av följarna? Det gäller förvisso även muslimer, men det är vi desto mer medvetna om.

I stället ska vi här behöva ha ständiga debatter om huruvida vissa klädesplagg eller terrorhandlingar finner stöd i islam, som om det överhuvudtaget spelar någon roll. Våra medier och politiker ser också alltid till att uppmärksamma islamiska högtider som Ramadan, utan att någonsin göra detsamma för andra religioner.

Kashif Virk fortsätter med den vanliga relativiseringen:

"Efter regeringens lukrativa handelsresa till Iran i april, passade en partiledare på att definiera slöjan som 'en symbol för kvinnoförtryck'. Detta uttalande slår självklart även mot ortodoxa kristna och judinnor. Men att slöjan är ett svårhanterligt plagg för vår offentlighet, som inte kan tolkas utan referens till hedersförtryck, börjar bli uppenbart."

Därför att ortodoxa kristna och judinnor inte dominerar det offentliga rummet på samma sätt, och inte kräver att visa upp sin ideologi i de mest bisarra sammanhang. Jag menar att frågan om huruvida slöjan är kvinnoförtryckande eller ej blir en skendebatt, som undviker det väsentliga. Det är många kvinnor, gissningsvis de flesta, som bär slöjan av fri vilja, men det är sannerligen inte bättre. Att så övertydligt köra upp sin ideologi i ansiktet på alla man möter är i Västvärlden ett sätt att markera sitt avståndstagande från samhället och sitt förakt mot alla andra. Festligt nog råkade jag hamna i en debatt om detta, på en flygplats, med ett par hijabbärande kvinnor som bodde i Boston. Modern hade en viss distans till det hela, och kunde skämta om att hennes yngre barn kallade det "hennes uniform", medan den äldre dottern, som alltså var född i USA, blev desto ilsknare.

Texten fortsätter precis som förväntat:

"Muslimer kan – precis som alla andra – vara både offer och förövare. Men att man ständigt måste hänvisa till illdåd och förtryck som sker i en viss religions namn, även när man försvarar dess utövares rätt till religionsfrihet och ett värdigt liv, är ett kännetecken för en mycket orättvisande diskurs."

I verkligheten är det inte alldeles orättvist, eftersom liknande illdåd sker just "i en viss religions namn". Nyligen har apologeterna hittat en perfekt situation i Myanmar, där den huvudsakligen muslimska befolkningsgruppen rohingya utsätts för övergrepp av armén, som i medierna kallas "buddhister". En skillnad är dock att förövarna knappast gör detta ens i buddhismens namn och rimligen inte heller söker stöd för det i skrifterna. Samtidigt är det knappast någon som skulle påstå att Saddam Husseins eller Bashar al-Assads regimer är exempel på islamiskt förtryck.

För att vi ska få mer kunskap och nyansera bilden av islam, har Kashif Virk några konkreta förslag:

"1. Skaffa en muslimsk vän eller bekant.
2. Besök en moské.
3. Läs Koranen – från pärm till pärm.
4. Läs en introduktionskurs om islam på universitetet.
5. Besök ett muslimskt land."

Detta är faktiskt intressant. Från vänstermänniskor och liberaler får man ofta höra att man är okunnig och fördomsfull när man motsätter sig islamisk expansion i Europa, men det är inte nödvändigtvis sant. Jag kommer troligen att utveckla mina tankar och erfarenheter i ett mer personligt inlägg, men låt mig här påpeka att jag faktiskt är tämligen öppensinnad och berest.

Av en händelse råkar de senaste länderna jag har besökt varit muslimska; Turkmenistan, Uzbekistan och Marocko. Det ger inte en fullständig bild, eftersom de två förstnämnda är rejäla och sekulära diktaturer, medan det sistnämnda till ytan är relativt liberalt. Jag har också varit i Turkiet och Malaysia. Dessa resor är dock erfarenheter som gör min bild mer initierad och nyanserad.

Er favoritskribent på plats i Registan i Samarkand.

Självklart har jag också lärt känna och pratat med människor i dessa länder. I Marocko träffade jag många mycket vänliga och hjälpsamma människor, som i någon mening var muslimer, samtidigt som jag samtalade med en man som var mycket stolt över sin berbiska identitet och angående debatter om exempelvis niqab i Europa sade "det där måste ni sätta stopp för".

Dessa erfarenheter och samtal ger perspektiv och visar hur inskränkta även islamapologeterna i Sverige är. Jag frågade en uzbekisk väninna om hon besökte moskéer, och fick svaret "det gör bara äldre män". För en rysk väninna, uppväxt i Uzbekistan, lade jag fram min teori om att sovjetstyret har civiliserat regionens muslimska befolkningar, och hon menade att det nog stämde rätt väl. I dessa länder ser man färre islamiska uttryck, som hijaber, än man numera gör i svenska städer. En bekant i Kazakhstan ser sig själv som muslim, men hon bryter mot varenda religiös regel.

Min poäng är att islam i traditionellt muslimska länder är en mer naturlig företeelse, vars aspekter man kan diskutera även med troende. I Västvärlden blir det någonting annat, en erövring och provokationer som vi måste bekämpa.

Kashif Virks punkter 3 och 4 ser jag som närmast irrelevanta, då det inte är religionen vi ska analysera, utan dess faktiska följder för vår egen kontinent.