Lärare vill säga något om sverigevännerna

Andreas Magnusson

Magasinet Paragraf, fyndigt skrivet "Para§raf", ska vara en juridisk publikation, men har av någon anledning anlitat gymnasieläraren Andreas Magnusson som krönikör. Presentationen av honom är lite festlig, och vi kan misstänka att han har plitat ned den själv, inte minst då tonen kommer att kännas igen även i den senaste krönikan:

"...har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist."

I gårdagens krönika ville han vända sig till någon för att förklara "Ni hatar Sverige och därför hatar ni invandrare". Som ni förstår är temat att de otäcka "sverigevännerna" egentligen hatar landet, en tanke som anses begåvad i vissa kretsar. Inledningsvis kommer en beskrivning av allt som sägs gå bra i Sverige, följt av en sammanfattning:

"Sverige är helt enkelt ett fantastiskt land med hög invandring och just nu går det väldigt bra för oss. Ekonomin blomstrar och arbetslösheten blir bara lägre och lägre."

Tydligen förstår inte alla hur fantastiskt allting är:

"Ändå står de där och pekar finger. Jimmie Åkesson, Katerina Janouch, Tino Sanandaji, Hanif Bali, Ivar Arpi, Joakim Lamotte, Peter Springare, grannen, arbetskamraten och den ingifta svågern. De påstår allihop att Sverige är trasigt och att den så kallade massinvandringen har trasat sönder landet."

Det intressanta med uppräkningen är att det ju handlar om en tämligen bred skara, som alla ska ha fel. Både Hanif Bali och Ivar Arpi är högerpersoner, medan Katerina Janouch ganska nyligen har intagit en hållning kritisk till mångkultur och massinvandring. Tino Sanandaji är inte politiker, utan en nationalekonom som med fakta och statistik brukar riva sönder asylvurmarnas "argument". Peter Springare är en polis som har berättat om sina egna erfarenheter av mångkulturen, och Joakim Lamott någon sorts journalist. Den ende som kan sägas vara mer ideologiskt motiverad är Jimmie Åkesson, medan de övriga egentligen inte har någonting personligt att vinna på sin kritiska inställning.

Ifrågasättandet av begreppet "massinvandring" är ett vanligt grepp, men på vilket sätt skulle tiotusentals personer årligen inte utgöra en massa? Vi ska också komma ihåg att samma figurer gärna kallar utvisning av ett tiotal personer för "massutvisning".

Andreas Magnusson har noterat att det inte bara är enskilda röster som kritiserar utvecklingen:

"Och det värsta av allt är att Sverigehatarnas dåliga självbild har gödslats ut så mycket av dessa gödselspridare att den lagt sig som en tunn brun hinna över hela landet."

Här vet vi inte om hinnan är brun på grund av gödseln eller inflytandet från 1930-talet, men möjligen tyckte han att det var finurligt att kombinera de båda. Man vill ju gärna tro att opinionsbildare, vilket jag själv försöker vara i liten skala, har en påverkan på samhällsdebatten, men sanningen är nog att själva samhällsutvecklingen får ögonen att öppnas på allt fler.

Efter att ha fördömt Magdalena Anderssons (S) kommentar om att asylvolymen inte har kunnat absorberats av samhället, vill Magnusson fokusera på fenomenet gruppvåldtäkter:

"Bristen på statistiskt underlag och sakliga argument kompenseras med verbala fekala kräkningar kryddat med anekdotisk bevisföring där extrema exempel lyfts fram för att hetsa mobben. Någon någonstans har någon gång drabbats av någonting och därför är all invandring dålig. Slutsatsen lämnar Lamotte åt läsaren/tittaren att själv dra. Han behöver aldrig säga det rakt ut."

I en stor mängd rader kommer han sedan fram till att det är en mycket liten andel som ägnar sig åt gruppvåldtäkter, som om någon skulle tro någonting annat. Däremot är det lite väl överslätande att kalla fenomenet för "någon, någonstans, någon gång", då vi bara i Malmö har sett fyra gruppvåldtäkter under ett par månader. Poängen är inte att de flesta "invandrare" skulle sysselsätta sig med detta, utan att hela fenomenet är importerat. Det är dock långtifrån den främsta konsekvensen av asylpolitiken.

Magnusson fortsätter:

"Ett annat sätt man kan göra för att sprida bilden av Sverige som ett land i fritt fall på grund av invandringen är betydligt mer intrikat och kräver viss intellektuell talang. Här handlar det om att stänga av hjärtat, koppla på hjärnan och därefter slå en rad effektiva statistiska kullerbyttor. Målgruppen är människor som är trötta på känslomässigt dravel – de som kallar alla som bryr sig om andra människor för 'godhetsknarkare'."

Ja, tänk om den sidan någon gång kunde koppla på hjärnan och ta det lite lugnare med hjärtat. Det är ingen slump att var och varannan afghanaktivist kallar sig för "medmänniska" och sitter och skickar hjärtan till varandra och till varje afghansk yngling de kan hitta på nätet. Samtidigt som Magnusson dömer ut faktabaserade resonemang som "statistiska kullerbyttor", bjuder hans text inte på något motbevis, men kanske besitter han inte den där intellektuella talangen som nämndes.

Han verkar inte heller riktigt insatt i vad hans fiender gör:

"Inom detta fält är ingen skickligare än nationalekonomen Tino Sanandaji. Maniskt hamrar han ut samma budskap: Ökad invandring leder till ökad brottslighet."

Sanandaji säger betydligt mer än så, exempelvis om asylinvandringens kostnader och de glädjekalkyler vi matas med, som i fallet Sandviken. Det är uppenbart att Magnusson, även om han inte riktigt kan leva upp till det, uppfattar sig själv som mycket intellektuell:

"Det är ett budskap som passar rädda människor men eftersom de flesta som vill höra det budskapet saknar förmågan att förstå Sanandajis bitvis akademiska tankegångar sprids hans budskap mest med ord som 'läs Tino Sanandajis bok Massutmaning' eller 'Tino skulle krossa dig i en debatt'. De förstår inte vad han säger men de gillar budskapet. Det finns ett messianskt anslag i följarnas dyrkan. Tilliten är total. Lydnaden är blind. Läs bibeln. Sanandaji lever!"

Här får vi ett exempel på asylvurmarnas fördomsfulla världsbild, där de som motsätter sig utvecklingen måste vara dumma i huvudet. Så ogenomträngliga är inte Sanandajis skriverier och jag gissar att de flesta utan vidare kan följa hans logik. Han "krossar" motståndarna helt enkelt för att han har fakta på sin sida, något som asylvurmarna av naturliga skäl knappast kan använda.

Ytterligare en motståndare ska angripas utan några argument:

"Ett tredje sätt man kan göra det på är att som bland annat Katerina Janouch fokusera på områden i Sverige där integration inte fungerar och peka på det. Det fingret pekar alltid bara åt ena hållet och aldrig åt det andra."

Detta är ju lite roligt, då även just de med den allra finaste människosynen gärna erkänner att "integrationen inte fungerar". Det gör de därför att integrationen, till skillnad från asylinvandringen i sig, är ett tillåtet område, vilket i sin tur beror på att samhället och svenskarna då blir de skyldiga. Själv skulle jag hävda att det är upp till den enskilde att integrera sig, eftersom staten knappast kan tvinga någon som mentalt hellre lever i hemlandet.

Vi som inte riktigt förstod vad Magnusson ville säga med att fingret aldrig pekar "åt det andra hållet", får sedan en sorts förklaring, som är mycket vanlig inom vänstern:

"Dessa människor måste av retoriska skäl blunda för den uppenbara logiken som vi andra ser, den som säger att hela Sverige hade kunnat vara välfungerande om vi hade delat med oss bättre av våra gemensamma resurser. Hammarkullen fungerar inte eftersom Askim är så extremt välordnat. Rosengård är våldsamt eftersom Victoria park är avskärmat lugnt. Arbetslösheten i Rinkeby är gigantisk eftersom den är minimal på Lidingö och så vidare. Vi är helt enkelt dåliga på att dela med oss."

Om integrationen inte fungerar finns det säkert pengar att hämta hos "de rika", som om denna fråga endast handlade om ekonomiska resurser. Resonemanget om välbärgade och fattigare områden är inte bara idiotiskt, utan vittnar också om vänsterns tragiska utgångspunkter. Som vanligt retar de sig mer på att det finns lugna områden än på att det finns oroliga, precis som de provoceras mer av rikedom än av fattigdom. Tror ens Magnusson verkligen att Hammarkullen och Rinkeby skulle bli så mycket bättre om bara Askim och Lidingö blev sämre? Nåväl, snart kommer samhällsutvecklingen även att spridas till de sista enklaverna, och vi är många som kommer att känna en viss skadeglädje när det liberala etablissemanget självt drabbas. Det är för övrigt inte lite dumdrygt av Magnusson att kalla ovanstående nonsens för "uppenbar logik".

Därefter följer ett minst lika dumt resonemang, som nog är tänkt att vara huvudpoängen:

"Jag tror att det är enkelt. Om man gillar den svenska modellen så tror man att den är så bra att andra också kommer att gilla den. Om man hatar allt Sverige står för så tror man att det vi har är så dåligt att människor som kommer hit inte vill dela våra värderingar."

Ovanstående är förvirrat och föga intelligent, men det sätter omedvetet fingret på någonting väsentligt. Asylpolitiken har nämligen länge bedrivits med denna självgodhet, där Sverige har setts som en underbar oas i en i övrigt förtappad värld, och där alla problem löses när de korsar gränsen. Att många av oss andra inte tror det, har ingenting med att "den svenska modellen" skulle vara dålig. I själva verket sitter värderingar och kultur djupt i människor och överges inte utan vidare i ett nytt land. Om det vore så, skulle vi exempelvis inte ständigt behöva uppföra nya moskéer, eller uppleva eviga diskussioner om slöjor och badtider.

När Andreas Magnusson generöst bjuder på sin gränslösa naivitet, kan det misstolkas som ren ironi:

"Invandrare från mindre välfungerande länder kommer att inse varför det är fred här och de kommer att vilja bevara denna fred tillsammans med oss. De kommer att se hur mycket bättre det är för både kvinnor och män att leva i ett jämställt land. De kommer att göra allt de kan för att betala tillbaks till landet som tog emot dem med öppen famn och gav dem en ny chans att starta om sitt liv."

Ser det ut så? Till skillnad från Magnusson vägrar jag att se "invandrare" som en enhetlig grupp, eller ens använda ordet, men om vi ska titta på den stora bilden är det inte så att hela världen ser upp till just Sverige och drömmer om att bli svenskar. Det finns förstås människor som redan från början bär med sig ideal om fred och jämställdhet, men vi vet också att det finns många som inte gör det, och de lär inte omvändas. Det räcker att titta på hederskulturens utbredning, eller varför inte hur en konflikt i Mellanöstern här leder till upplopp och brandbomber.

Det är självklart löjligt att påstå att invandringskritiker "hatar Sverige" eller ens "hatar invandrare". Att kritisera etablissemanget är inte samma sak som att avsky hela landet, och motstånd mot den systematiserade asylinvandringen innebär inte nödvändigtvis att man ogillar varje invandrad individ.